Saknaden efter ett barn
Georgios 941003-140618
Georgios
Jag är en annan nu.
Aldrig blir jag densamma som förr.
Ögon speglade av sorg.
En blick som söker din,
men som inte släpper in.
Mitt inre når ingen mer.
Inte ens jag själv.
Där är så hemskt sargat och fult.
Ingen plats jag vill vistas i.
Jag älskar, jag lever.
Men på ett annat sätt.
Aldrig blir jag som förr.
FINNS ETT SKRIK SOM KOMMER FRÅN BOTTEN AV DIN SJÄL
Georgios
Finns ett skrik som inte är något annat likt.
Ett skrik av smärta och förväntan.
Finns en gråt som fyller en hel värld av lycka.
En värme som sprider sig som eld.
En eld som aldrig kan släckas, nej.
Kärlek för den vackraste gåva man kan få.
Finns ett skrik som inte är något annat likt.
Ett skrik så bottenlöst fyllt av förtvivlan.
Finns en gråt som dränker själar som kommer i dess väg.
En gråt som fryser is.
En is som aldrig kan smälta, nej.
Sorgen över att förlorat en av de vackraste man fått.
En dag ska jag skratta alla de skratt jag tappat
Mamma och son i en sista omfamning.
Orkeslös kikade den runt hörnet och blundade för det som skulle komma.
Allt annat skymde dess synfält.
Sorgen pockade på uppmärksamhet och krävde sin beskärda del av någon som inte ville ge.
Själen såg hur någon kom in och tog över det som borde varit hennes. Något som inte tillhörde någon annan än just henne.
För visst skulle någon komma en dag och ta för sig av det som var själens alldeles egna.
Sorgen skulle smyga sig på och ta för sig av alla skratt som borde kommit fram.
Sorgen skulle kväva rätten till ett liv. Rätten att inte ha dåligt samvete att han dött och inte hon. Att någon fick gå medan hon stod kvar.
Men för vem var straffet egentligen hårdast? Inte var livet vad det borde vara och inte levde den själlösa själ som blivit bestulen på allt gott den någonsin känt.
Som en tjuv lurade sorgen och ångesten, för att i bakhåll, ta över det som en gång var.
Det som en gång skulle få komma tillbaka. Glädjen.
Glädjen stod tålmodigt och väntade men blev inte riktigt insläppt.
Men en dag, en dag skulle även Glädjen välkomnas in till det liv som fanns kvar.
Glädjen skulle ta skrattet med sig och blandat med Sorgen skulle de alla tre dansa med den själ som nu fanns kvar.
Älskade, hatade unge
Skrev den här dikten då allt kring min son var som tyngst. Då jag vände mig ut och in och ändå inte hamnade rätt. Hur dubbla alla känslor var. Älskade honom genom allt, men hatade vad drogerna gjorde mot honom, mot hela vår familj. Kunde bara stå där vid sidan av och se på. Försökte, men inget räckte.
"Vill vyssa dig i min famn, samtidigt skjuta dig ifrån mig
Vill ha dig hos mig, samtidigt långt ifrån mig
Var, när och hur vände allt fint till något så smutsigt skamligt
Skulden att inte sett vad som gick så fruktansvärt snett
Blundade vi, såg vi ej eller ville vi inte se
Var vi inte tillräckligt närvarande, såg vi dig ej
Kände du dig ej tillräckligt älskad
Hade vi kunnat hindra, förmildra eller gjort mer
Skulle vi vänt ryggen till, stängt dörren och sagt "aldrig mer"
Borde vi vänt skulden från oss själva, stängt av självföraktet och
insett att vi inget mer kunnat göra
Skulle vi stängt och skyddat oss själva
Glöm aldrig bort det oskyldiga barn du en gång haft vid din barm
Inse att det inte är samma lilla barn, inte samma person
Glöm inte bort att det är en missbrukares ord som kommer ur dess mun
En missbrukares smutsiga yttre, trasiga inre och tomma blick
Inte längre den rena, oskyldiga baby med sprudlande blick
Stäng missbrukaren ute
Sträck ut handen, öppna din famn då missbrukaren gått,
då ditt barn vill komma åter
Vart gick allt så oerhört fel?"
Livet blir till en skugga av hur det var tänkt att bli
Georgios
Tårar är smärta som måste ut
Georgios
Du gick förbi, som en virvelvind tog du dig in i mitt liv. Visste redan från start att din början var början på slutet. För visst är det alltid så, alla tävlar vi för samma mål. Men du gick alldeles för tidigt. Ditt slut kom alldeles för abrupt. För din början på något nytt var mitt slut. Jag dog då du drog ditt sista andetag. Livet blir aldrig var det en gång var.
Begravningen
Begravning
Din begravning var den näst värsta dagen i mitt liv. Så hemsk och samtidigt var den oerhört vacker. Så mycket folk för ett sista farväl.
från början till slutet
Det här var inte så det skulle bli. Du skulle kyssa min kind farväl, inte tvärom.
DEN NAKNA SANNINGEN OM ATT VARA MEDBEROENDE
ANHÖRIG
Jag är mamman.
Den medberoende.
Jag är den som står vid sidan av.
Den som går med nerböjt huvud.
Som viker med blicken av sorg och skam.
Vi har mötts du och jag.
Du såg på mig och samtidigt rakt igenom mig.
Du bar på ett hånfullt flin.
En blick av överlägsenhet.
En segerviss klapp på axeln,
en klapp som fylldes helt av vinstens sötma.
Du vann ett liv.
Jag förlorade allt.
Du skrattade åt det du gjort mig, spottade på allt jag ägde.
Jag grät över allt jag inte kunde rå över.
Du så maktfylld.
Jag så maktlös.
Du fyllde en människa med döden.
Tömde mig helt på liv.
Jag är den som skulle ge mitt liv mot det livet du tagit från mig.
Jag är modern som böjer mig över en kista i trä,
kysser min sons kalla kind och viskar i hans öra "godnatt min skatt"
Du är så saknad, i varje andetag jag tar finns du där
Georgios
When God took you back He said, “Hallelujah you are home".