För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Jag är rik på vänskap, på kärlek och på ömhet. Jag är berikad med nära vänner och med en stor familj. 
Jag har förlorat så mycket, mer än jag egentligen klarar av. Mer än någon mäktar med. Men tack vare just mina vänner, min familj och min inre självbevarelsedrift har jag hittat en väg i mörkret. En annan sorts väg. 
Ett sätt att leva för att överleva. 
Jag har alla dessa människor som stöttar upp när jag gått sönder. 
Jag har även min egna styrka som limmar ihop det som är trasigt. 
Stukat, skevt och rätt fult. Men där står jag än. Jag finns, ni finns. Vi finns, tillsammans. 

De som följt mig och de jag följt finns här. Spelar ingen som helst roll hur långa andningspauserna är, då jag lyfter luren då andas vi i takt. Utan frågor och utan behov av att ge svar. Skulle göra precis allt för er.
Vänner-Familj, same same but different. Älska har ingen blodsgräns.  

Det sas till mig en gång att jag en dag kommer skriva ett brev. Ett brev som inte är från mig. Ett brev jag inte kommer minnas att jag skrivit. 
Att orden kommer komma till mig och jag själv inte vara medveten om det. 
När jag läser det kommer jag förstå, förstå att brevet är från min son som gått i förväg.

En okänd kvinna, helt utan vetskap om vår tragedi, sa till mig något jag helt glömt bort.

Idag hittade jag ett sådant brev. Ett brev jag skrivit någon gång, vet inte när. Jag känner inte igen orden och kan inte minnas att jag skrivit dom. 

Precis då jag läst igenom brevet slocknade alla sidor på datan och det enda som var kvar var bilden på min son, på Georgios. 
Vet inte vad jag ska tro. Men brevet ger mig hopp och fotot ger mig glädje. 

"Jag gick för att jag valde att lämna. Aldrig önskade jag er något ont. Inte heller att ni ska sakna det liv som en gång fanns. Det liv som fanns långt inne i den lilla pojken. Pojken var densamma men gömde sig bakom en ridå av något så mycket starkare än livet i sig. 
Den lilla pojken var jag. Mitt forna jag. Den pojke som föralltid bär med mig er i mitt hjärta. För aldrig någonsin slutade jag älska de mina. Ni var alltid där. Stod där, med krökta ryggar. Med åren allt blekare och ihåligare. Jag tog så mycket ifrån er. Era skratt, er kärlek, er glädje. Allt, precis allt la ni ner för att finna den lilla pojken som en gång varit jag. Och nu finns jag inte mer. Jag kan se er, ni kan inte se mig. Jag kommer tillbaka och då ska allt ställas till rätta. Jag älskar er och ni är lycka för mig. Vill att ni ska leva. Lev det liv som var innan allt. Lev som om ni aldrig levt. Upptäck livet och allt vad det har att ge. Se det ni så länge blundat för. Var närvarande. Skratta ihop. Gråt ihop. Men tänk inte mer på det lilla barnet som dog, som dog redan då missbruket tog över. Skratta istället åt alla mina hyss. Åt det som en gång var. Minns med glädje, inte med sorg. Bjud upp till en glädjefull dans. Dansa och skratta som att morgondagen inte längre finns.

På återseende."

Dessa fantastiska varelser som är uppkomna ur min kropp. 
Finns inget större än då mina barn lagts i min famn, då jag hört deras första skrikande andetag. Livet. 
Jag har varit mamma sedan jag var arton år. Då jag precis tog mitt allra första stapplande steg ut i vuxenlivet. 
Hade inte vuxit ifrån min mammas famn. Det gjorde jag inte fören hon sa, tre dagar innan hon dog,
"Emma, nu är det dags att klippa navelsträngen". 
Inte fören då hon drog sitt sista andetag i min famn, backade jag bort från min mammas omfamning. 
Jag önskar innerligt att mina barn föralltid ska känna den tryggheten med mig. Men framförallt att dom ska känna den tryggheten inom sig själva. 

Då livet kom till, då kom även jag till. Jag blev någon helt annan. Jag blev mamma. 
 

Jag håller mig till de människor jag är fullkomligt trygg tillsammans med. De som jag vet inte skulle skapa intriger eller på något sätt skada mig. De jag aldrig skulle skada. 
Jag omringar mig av en barriär av kärlek.
De som kommer in i min familj, in till mitt inre, de blir kvar. 
Tar lång tid innan jag känner mig fullkomligt trygg med någon, då jag känner att jag helt och fullkomligt kan vara mig själv. Kunna visa min totala sårbarhet, min allvarlighet.
Men även min barnslighet och mitt riktiga skratt. 
Få som kan frambringa det skrattet. 
De som torkar de tårar som rinner, de som stannar då livet sviker, det är dom man även kan dela den äkta glädjen med. 

Jag har inte orken med intriger och folk som är ute för att skada andra. 
Livet är för skört för det. Sådan ondska släpper jag. Vill inte lägga den lilla energi jag har på att försöka mig på att förminska andra för att nå högre upp. 
Få andra att drunkna för att själv få luft.

Är en konst att försöka stänga onda tankar ute, att hålla känslor och människor på avstånd. Men efter Jojjes död så har det kommit sig helt naturligt. 
Allt, förutom det fina och de jag älskar, ter sig liksom betydelselöst. 
Det rinner av mig och jag måste vara den sämsta ovännen i världen. 

I slutet så lämnar även ens egna skugga en då det mörknar.
Och när jag svamlar i mörker så har jag de händer jag behöver som ledsagare.

 

Min pappa har inte varit en pappa i sin rätta bemärkelse. Inte enbart den bemärkelsen som är normen som vi själva har som mall, utan verkligen inte en "pappa". Han har inte funnits där, vare sig fysiskt eller psykiskt. 

Sen så fick jag faktiskt ha honom en stund. Efter förlusten av min son så var det precis som att han vaknade upp och insåg att han faktiskt har en familj. En familj så nära men ändå så långt ifrån. Barnen visste inte vem han var och jag kände ingen riktig samhörighet just då. Kändes som att han var på fel plats vid fel tillfälle, då han kom till begravningen. Samtidigt som det gjorde mig så oerhört varm inombords. Han grät, första gången jag såg honom sårbar. Han höll mig i sin famn och sa "Nu förstår jag hur svårt du haft det!" Innan har han alltid förminskat min sorg, ångest och oro. Han har inte velat ta i det som varit obehagligt. 

Trots det har han givit mig något ovärderligt. Han har givit mig en självkänsla. En känsla av att kunna bli allt jag vill. Det är en underbar drivkraft för att lära sig nya saker. 
Det och ADHD är en kreativ mix. 
Min mamma gav mig trygghet och min pappa gav mig kaxigheten i att tro på mig själv. Det man egentligen inte får göra enligt jantelagen, jantelagen som han med självsäkra steg stampade över. Hans skratt smulade sönder samhällets norm.  
Han var en oerhört karismatisk och färgstark person. Tror han påverkade alla han snuddade vid. På ett eller annat sätt. Det är tomt utan honom.
Saknaden är inte så mycket över en pappa utan över Charles Koroly. Den intelligenta och stora människan Charles.  

Rädslan för att gå sönder gör att jag helt stänger mig ute från allt som är livet. 
Det verkliga livet. 
Jag håller för öronen, blundar och stänger orden inne. 
Håller gråten krampaktigt där den inte borde vara. Där gråten ger näring till min ångest. 
Gråten stockar sig i halsen och ögonen är tårfyllda. 
Ibland går jag undan, då tårarna rinner över. Då jag känner att det brister.

Jag vill inte veta, orkar inte veta. Andras smärta gör för ont att trösta. 
Eftersom jag inget kan göra åt den. Jag kan inte ta smärtan från de jag älskar och bära den åt dom. Hade jag kunnat det hade jag inte tvekat en sekund. 
Men nu kan jag bara stå vid sidan av och gå i bitar. Bitar som redan är utspridda i hela mitt inre. Jag går liksom sönder. Jag kan inte samla mig. Inte återhämta mig. 

Är rädd att jag gått förlorad efter Jojjes död. Att jag inte längre är den jag en gång var. Att det goda hos mig stängts av, till ingenting. 

Vill så gärna trösta men orden kommer inte ut. Istället sluter jag mig inom mig själv. Drar mig undan och känner enbart sorg och tomhet inför andras smärta. Lägger mig i fosterställning och försöker tänka bort det som gör så ont. 
Sa en gång till en av sönerna att jag är så rädd att min sorg förts över på honom och hans syskon. Att min sorg präglat dom alldeles för starkt.
Att min sorg blev deras att bära. Att deras sorg beror på mig.
För även om det, självfallet, inte går obemärkt förbi så vill jag ALDRIG att dom ska känna att dom ska trippa på tå för mig. ALDRIG behöva tänka att dom ska hela mig. 
Jag vill hela dom. 
Han svarade mig då att så är det inte. Att deras sorg är deras och att min är min. Att dom sörjer den dom förlorat. 
Så sa han ytterligare en sak som etsat sig fast som ett eko
"Mamma, du om någon borde veta att så här är livet! Att smärta och sorg tillhör livet, precis som glädje och lycka. Livet drabbar även oss. Vi kommer inte undan det, hur gärna du än vill skydda oss. Och inget av det är pga dig och din sorg. Tvärtom, det är pga dig vi fortfarande står upp!" 

I brevlådan låg en bok. En bok om att vara ett barn med ett stort hål inombords. Det hålet som kommer då någon närstående dött. 
"Stig dog på sommarlovet för han var jättesjuk. Det var samma dag som jag lärde mig simma. Vi hade bestämt att vi skulle fira när jag lärde mig. Men det gjorde vi inte. Istället blev det ett hål där Stig skulle vara." 

Fonus i Nynäshamn har varit ett oerhört stort stöd både genom Jojjes bortgång och även då min pappa lämnade oss. 
Att dom tänkte på oss, åkte till Ösmo och la boken i vår brevlåda förklarar tydligt hur fina Jenny och Elisabeth är. Vilka hjärtan!

Att trösta barn som sörjer något man inte kan sätta ord på. Att förklara för ett barn vad döden är, vad den innebär är omöjligt. Hur ska man förklara något man inte själv förstår. Försöka få det obegripliga till något begripligt. 

Det går inte att beskriva hur svårt det är att vara barnens klippa när man är en enda stor spricka. Att vara stark när man är så svag. Att försöka hela sina barn när det enda man försöker göra är att överleva dagen. 
Men på något sätt lyckades vi, tillsammans, leda varandra genom sorgen. 
På något sätt lyckades vi bli ett vackert pussel trots att en bit saknas. 

Har inte lyssnat på något av avsnitten innan dom släppts. Känslosamt och jobbigt att själv höra den historia jag varje dag ältar. Oerhört svårt att berätta utan att falla i gråt.
Georgios äldsta syster, Stephania, läser en dikt hon skrivit till honom, som ett avslut av en berättelse som sträcker sig långt längre än det går att beskriva. 

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

En liten del av en berättelse så mycket större.
Att vara mamma till ett barn som kör mot fel sida av vägen.
Att behöva stå vid vägkanten och behöva se på när en kollision är på väg att ske. Där hela familjen står uppradade och inget kan göra. 
Stå vid sidan av och se på när en av de finaste man har snabbt är på väg ner för ett stup.
Där stod jag, helt maktlös. Skrikande, gråtandes och samtidigt totalt bedövad av smärta. 

Oron över att min lilla pojke var hungrig, frusen, rädd, misshandlad, smutsig eller kände sig ensam. Det var det värsta i väntan på beskedet att han skulle vara död. En tanke man inte vågade tänka. Som att bara tanken skulle göra det till verklighet. En oundviklig tanke under de omständigheterna. 
Den största rädslan, att få ett dödsbud. 
Ändå så osannolikt att två poliser en kväll skulle stå utanför vår dörr och vara dödens budbärare. 

En skam så stor att bära, både för missbrukaren och för föräldrarna som tar på sig skulden. 
Som en kvittens på att man misslyckats i sin föräldraroll, att ens barn inte varit tillräckligt trygg. 
Skammen av samhällets syn av en trasig familj. Andras tankar "Man undrar just vad han har för föräldrar!" får en att gå med nerböjt huvud.

Oron då han levde var för honom. 
Oron efter var för hans syskon. 
Smärtan innan var maktlösheten.
Smärtan efter var av saknad. 

Då han levde så fanns åtminstone hoppet.
Då han dog så dog även hoppet med honom. 
Han tog med sig mitt liv i graven. 

Största smärtan är kommen ur ordet "ALDRIG MER". 
Största ångesten är rädslan att han ska ha känt sig oälskad. 

För han var oerhört älskad. 
Av varje cell i min kropp. 
Av hela mitt hjärta. 
Han var oerhört älskad av sin familj och vänner. 
Han berörde de som mötte honom. 
Han satte fotspår i folks liv. 

Jag ska aldrig mer få se honom. 
Det enda jag har är minnen att se tillbaka på.
Och en gravsten att böja mig på knä framför.

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

Igår tog jag mig ut, ur min egentillverkade bubbla. 
Träffade mitt förflutna. De som var med i en barndom som för länge sedan är förbi. 
Att man efter 27 år kan känna sig så trygg. Så avslappnad. 
En känsla av trygghet, samhörighet. Känsla av att vi inte varit ifrån varandra alls. 
Så naturligt. 
Mitt förflutna smälter samman med min nutid. 

Vi kan blunda för den verklighet som knackar på vår dörr.
Men vi kan inte blunda för den verklighet som knackar på våra hjärtan. 

Det som är lycka för någon kanske inte är lycka för en annan. Det du upplever som ett lyckligt minne kanske är något helt annat för just mig. Vi minns på så olika sätt. Sett ur olika perspektiv, det ger olika skuggor.
Olika synvinklar ger olika mönster. 

Ett och samma liv, sida vid sida går vi. Och ändå ser vi inte samma saker. Därför blir ett samtal över huvudet på varandra.
Du ser ditt och jag mitt. Jag talar om min syn och du om din.
Vi talar helt skilda språk och samtidigt samma. För kärleken är samma, den går där hand i hand.
Reflektionen av det vi ser förminskar inte det hjärtat känner. 
Vi ser samma saker, på olika sätt. 

Till alla de vänner jag försummat men som ändå stått kvar. 

Förlåt-
För alla gånger tårar skymt min blick.
För alla de gånger jag inte orkat lyssna på er värld.
För alla de gånger jag inte orkat prata. 

Ibland orkar jag inte annat än försöka överleva dagen. 

Förlåt att jag aldrig hör av mig. Ibland orkar jag inte lyfta telefonen. 

Tack för att ni alltid försöker. 
Tack för att ni svarar då jag orkar.
Tack för allt ert stöd och tålamod. 

Ni har givit mig så mycket mer än jag orkar visa. 

En stor eloge till alla de som orkar stå vid sidan av de som förlorat det finaste livet givit dom. 
Ni som hört mina skrik av sorg, även om ni varit mil bort. 
Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig ska behöva ge er den tröst ni givit mig. 
Hatten av för de envisa vänner livet givit mig. 
Jag bugar av tacksamhet för de som tagit emot mig då jag helt tappat taget, de som inte backat i rädsla för sorgen. 
Mitt nätverk av ren omtänksamhet. 
Kärlek till er. 

”Och när du har levat
och när du har levat
och när du har levat
så länge du får
ja då ska du leva
ja då ska du leva
ja då ska du leva
där änglarna bor”

-Bara jag har dig så kan jag sluta med heroin. 

Jag trodde dom orden. En av mina bästa vänner hade hamnat helt fel då vår vänskap tog en 5-årig paus. 
Då jag åter mötte honom var han annorlunda. Trasig. Hans själ var sprucken och hans yttre härjat. 
Jag höll om honom och ville aldrig släppa. Ville göra honom hel. 
Ville få den Yakop tillbaka som jag lämnat på den plats så lik men ändå så olik den han nu befann sig på. 

Hans ord var som en förbannelse. För mig.
För honom var det en sorts räddning. Han bad mig kasta ut livbojen och hoppades på att jag skulle kunna dra in honom till land. 
De orden han gav mig är de mest egoistiska ord jag fått tilldelat mig. 
Han kastade över sitt liv i mina händer och ordens egentliga betydelse var
-Här, du får mitt liv, gör något bra av det. 

Hur ska någon kunna göra något bra av någon annans liv? 
Hur ska någon kunna rädda någon som är så sjuk? 

-Det blev som du alltid sa, Emma. Jag kommer sluta med en spruta i armen på Plattans toalett.

Vid varje återfall var mitt fall nästintill lika högt. Det var som mitt misslyckande. 
Jag klarade inte av den uppgift han tilldelat mig. 

Tjugo år senare har jag insett att det inte hade någon betydelse hur mycket kärlek, respekt och tillit vi än kände för varandra. 
Kärleken för heroinet slog ut allt annat.
Respekten för drogens verkan var så mycket större än för oss som älskade honom. 
Tilliten att drogen skulle ta bort ångesten över alla han skadat var starkare än tilliten att han skulle klara av att sluta. 

-Drogen är min bästa vän. Så fort jag är drogfri så kommer ångesten över mig, ångesten över hur mycket jag skadat dig och min familj. Jag klarar inte av att leva med den ångesten. Då lever jag hellre med all den förnedring heroinet för med sig. 

Även de orden var att kasta över sitt liv på oss andra. VI gav honom ångest, vår kärlek för honom gjorde att han kände skuld. Skuld över att han inte var kapabel att ge oss det han ansåg att vi hade rätt till. 
Så han skadade oss hellre ytterligare än att själv känna. 
En sådan stark sjukdom går inte att konkurrera mot. 

Jag kommer aldrig mer ta på mig skulden över någon annans val att leva. 
Det är inte min skuld att bära. 
Jag lärde mig mycket, på ett obarmhärtigt och ovärdigt sätt, men jag förlorade en av de som stått mig närmst. 

-Hjälp mig.
Det var hans sista ord till mig.  
Bara två dagar senare var allt försent. 

Yakop dog, med en spruta i armen på Plattans toalett. 

Fick en fråga. 
En fråga jag inte finner svar på. 
Kan man det, ha en relation med en som inte längre andas samma luft som vi? 
Nu menar jag inte en relation TILL en död person. 
Utan MED en död person. 

Jag har en relation till de jag förlorat. 
Men jag har inte en relation tillsammans med dom, längre. 

Inga fler kramar kommer att ges.
Inga fler tårar att torka.
Inga mer skratt att dela. 
Inget hopp om en bättre framtid. 
Inga mer "imorgon". 
Enbart ett "aldrig mer". 

Är det då en relation? Är en ensidig relation verkligen en relation?
För de man inte kan se kan man väl inte heller ha en ömsesidig relation till? 

Jag har en relation med minnena. Med fotona. Med det som varit. 
Men sista fotot är taget. Sista orden sagda. Sista kramen omfamnad. 
Numer pratar jag ut i intet. För så länge jag inte vet med säkerhet att de som lämnat mig fortfarande existerar så finns dom ju faktiskt inte. 
Hur gärna jag än vill tro det. Hur gärna jag än hoppas det, så är det inte en garanti. Det är min egna förhoppning. 

Min relation till min döda son är inom mig själv. 
Jag kryper in i mitt inre, i mina minnen. Där möts vi. Han och jag. 
Där har vi tysta konversationer. Men en relation, det kan jag inte kalla det. 
Åtminstone inte en ömsesidigt synlig relation. 

Kan man ha en relation till en icke fysiskt närvarande person? 

Ångesten inför ångesten fördubblar allt och gör så att den slår till med en omänsklig kraft.
Samma sak varenda dag. 
Sorgen går att hantera, saknaden är knappt hanterbar, men den värsta känslan är att nåt satt sitt bo i mitt bröst. Trycket som gör det svårt att andas. Viljan att spy upp allt det onda.  
Att alltid försöka överleva dagen. 
Denna upprepade känsla av tyngd och mörker inom en. 
Små stunder av glädje. Sedan slår den åter till. Vill inte lämna mig ifred. 
Låter mig inte andas frisk luft. 
Min pappa sa en gång till mig:
"De demoner inom oss är allergiska mot frisk luft. Så fort dom drar sina klor inom dig gå då ut på en promenad. Andas djupa andetag och kväv de jävlarna!" 
Problemet är att jag har sådan oerhörd ångest över att lämna hemmets trygga vrå. Rädd för att få en panikattack. Ute, där ingen kan ta emot. 
Jag går de rutter med hunden som jag känner igen, där jag känner mig trygg. Inte allför långt från det hem jag är så bekant med, där tryggheten bor. 
 

Livet i all sin enkelhet.
Livet i all sin sårbarhet.
Vardagslivet.
Matoset, bullret, de livliga rösterna.
Det rena, lugna, då mörkret fallit på. 
Då skratten ebbat ut. 
Då huset vilar i dvala i väntan på en ny morgondag. 
Sista orden på dagens slut:
"Godnatt min skatt, jag älskar dig, dröm om familjen och änglar."
Sista tanken som fyller mig med hopp:
"Tack för idag! Tack för att vi fått ännu en dag tillsammans." 
Orden som klamrar sig fast i mitt inre. Orden som bäddar in hjärtat i bomull och får mig att påminnas om det som fanns innan och det som finns kvar.  

De intima samtalen. Förtrogenhet. En öppenhet få förunnat.
Det som skett har tagit vår familj till en ny platå.
Till en plats full av ömsesidig respekt över de liv som fortfarande levs. 
Till en plats av samhörighet över det liv som gått oss förlorat. 

Glädjen att ha varandra. 
Sorgen av saknad över den som lämnat. 

Var vi än befinner oss i livet, i världen, i vårt inre, så är det alltid familjen som sluter upp då tårarna rinner. 
Tillsammans stod vi för ett sista farväl vid en kista i trä. 
Enade i en sorg så obegriplig. 
Tillsammans står vi i stunder av lycka. 
Enade i glädje av ett hipp hipp hurra. 

Tillsammans, alltid. 

Nu är pappas hus sålt och en blandning av lättnad och sorg lägger sig över mig som en kappa. 
En kappa alldeles för tung att bära. 
Känns som allt ligger på mina axlar som en tyngd. 
Är så mycket praktiskt som måste tas itu med inför försäljning. 
Sorgen över att överlåta det min pappa byggde upp från grunden och som han älskade. 
Lämna över en del av det som varit han. 
Tömma det sista av det som fortfarande är han. 
Städa undan hans fotspår och hans doft. 
Vädra ut den sista luften han andats. 
Nu ska andra människor fylla detta hus med liv och kärlek. 
Trösten i att ändå veta att hans verk älskas av andra. 
Lättnaden över att inte längre behöva vara kvar i det som en gång var. 
Inte behöva ha ena foten i min pappas hem och ena i mitt egna. 
Kunna släppa och försöka gå framåt. 

Så småningom får även jag ny luft att andas. 
Då kappan lättat och hängts undan. 

Försöker ibland få mitt egna mående kännas mindre dramatiskt  genom att tänka att det finns de som har det betydligt värre. Men så kommer jag på att det är ju ingen tröst att andra har det sämre, som om andra människors lidande skulle förminska min sorg...
Var någonstans är det upplyftande i tanken av att andra lider mer än du själv?! Vilken idiotisk tanke egentligen, och ändå är vi inlärda att säga och tänka just så. 
Allas sorg är en stor sorg, för just den som drabbas. Allt är relativt. Känslor varierar beroende vad du bär i just din ryggsäck. Förminska ingen annans sorg och glädje. 

Är omöjligt att mätta sin egna mage via någon annans mun.
Man kan inte heller fylla sin glädje med någon annans sorg. 

-Du och pappa bråkar aldrig. Ibland gör andra föräldrar det. Varför gör inte ni det? 

Har själv haft sådana funderingar. Jag och Anders bråkar aldrig. Tjuriga, visst, men vi bråkar inte. 
För det första så har vi en oerhörd respekt för varandra. Sen så ser vi väldigt lika på uppfostran och det finns inte "dina och mina barn". Det är våra barn, vår familj. De man vill skydda från allt ont. 

Jag tror dessutom att ett bråk oftast uppkommer av ett försvar. Antingen försvarar man sig själv och sina åsikter eller så försvarar man någon man bryr sig om. Men vi står som ett där, de som påverkar oss negativt står vi gemensamma mot.

Att vi varit i helvetet, det är ingen hemlighet. Med så mycket motgångar så de allra flesta förmodligen skulle gått. Så mycket som varit en enda stor kamp för överlevnad, som fortfarande är en kamp. Men det är vår kamp. 
Antar att yttre påfrestningar sammansvetsat oss istället för tvärtom.  

Har, till min egna förvåning, alltid haft ett gott självförtroende och en god självkänsla. Det är en gåva min mamma och pappa givit mig. Min pappa genom att han alltid sagt till mig att jag kan bli allt jag vill och att jag alltid ska tro på mig själv.
Min mamma genom kärlek och stöd. 
Jag har, få förunnat, gått genom livet med en tro att jag verkligen kan lära mig vad som helst. 
Sen att jag inte har den inre styrkan är en annan sak. Men tron finns där.
Då jag valt att lära mig något, så har jag lärt mig det. 

Trots viteligofläckar, platt röv, tunt hår och skeva framtänder så är det inget jag har ångest över. Eftersom det inte går att göra något åt. Jag kan inte ändra på det som inte går att ändra på. Därför lägger jag sådana tankar i någon gömma jag vägrar komma ihåg vart den är. 
Jag står inte och begrundar mitt yttre i en spegel. 

Jag går inte omkring och tror jag är förmer än någon annan. 
Men jag går omkring och tror på mig själv. 
Jag är ju medveten om det som är mina brister och det som inte är vackert. Just därför är jag immun mot kommentarer och tankar om just sådant som handlar om mitt utseende. 

Dock sviktar min självkänsla i andra frågor. Framförallt kring mitt föräldraskap. Dessutom har jag en konstant inre strid gällande mitt mående, min oförmåga att hantera stress, min ork, min sorg, mitt dåliga samvete, min totala paralysering vid trängda situationer, mitt obehag inför kramar och fysisk kontakt, min oförmåga att tänka innan jag talar. Ja, helt enkelt sviktar det totalt då det kommer till hur jag hanterar livet. 

Men viktigast för mig är att JAG själv vet att jag gör mitt bästa. I allt jag gör. Därför låser jag gärna in mig i min bubbla. Där är allt någorlunda hanterbart. Där är jag trygg. Kring mina barn, mina bonusbarn, min man och mina vänner där råder det total trygghet. 

Hur hade livet sett ut om jag fick fortsätta vara jag? 

Önskar jag vore härdad inför förlusterna som drabbat mig. Men aldrig går det att förbereda sig på den eviga förlusten av någon man håller kär. Aldrig går det att stå där och kunna ta emot ett dödsbud med en förberedande känsla. Hur mycket man än övat inför det som faktiskt kan ske... 

Jag förlorade min första pojkvän då jag bara var 17 år. Min ungdomskärlek som jag var hopplöst förälskad i. 3 år fanns han i mitt liv innan han var tvungen att ta ett hastigt farväl. 
Sedan var det min allra närmsta väns tur, då jag enbart var 23 år. Honom hade jag i mitt liv nästan exakt 10 år.

Min mamma gjorde något hon lovat mig att aldrig göra, lämnade mig helt vilsen och ensam. Bara 24 år förlorade jag min tryggaste famn.  
Det allra värsta, som aldrig skulle hända hände, min son var här och plötsligt borta. Då jag var 40 år blev livet något helt annat. 
Bara 3 år senare lämnade min pappa oss. Jag hade precis fått honom och då klev han av scen. Då jag äntligen börjat bygga på en relation som borde varit byggd för så många år sedan, då lämnade han mig. Föräldralös. 

Jag har så många gånger önskat jag kunnat stänga ute allt ont. Men istället har jag blivit helt hudlös.
Mina ärr syns, på den insida som är öppen för allmän beskådan. 
Jag kan inte dölja den bottenlösa sorg som bor under ytan. 
Jag har inte blivit starkare, jag har helt gått sönder. 

Undrar vem jag vore om jag inte drabbats så hårt av döden. 
Säkerligen med mindre ångest och oro. Mindre sorg och betydligt mer skratt. 

Livrädd att hamna i en djup depression. Det är min största skräck, att falla längst ner, än en gång.
Hur livet än är så håller jag mig åtminstone någorlunda flytande.
Här hemma, i min bubbla av trygghet.  För känslan efter förlusten av Jojje är en annan sorts smärta. En sorg som är obeskrivlig men det är en bottenlös ångest. Ett inre skrik. En inre tomhet. 
Den andra smärtan, den är svart och så orkeslös så den inte ens har kraften att skrika inombords. 
För även om jag är matt i själen, orkeslös i kroppen, rädd för det mesta, folkskygg, så är jag inte i det djupaste djupet. 
Så lätt att hamna där. Vägen ner går betydligt fortare än vägen upp. 
Livet är en konstant uppförsbacke, men det går ändå att stanna upp och hämta andan emellanåt. 
Men det går inte att andas i det svarta. 

Allt kring min pappas bortgång har kommit ikapp. 
Saknaden men även den röra döden lämnar efter sig. 
Spåren av ett liv som varit.

Men den största orsaken är de orden som inte längre sägs. 
Att min sons namn inte längre nämns. 
Tystnaden, rädslan folk känner över att väcka en sorg som konstant ligger där över mig, den tystnaden gör ont. Som att han tynar bort. Den jag enbart vill minnas, tycks folk tro inte ska nämnas. 
GEORGIOS är hans namn. 
Skrik det högt, för mig. 
För hans mamma. 
Prata om honom. 
Jag önskar höra hans namn. 

Tittar på foton av en liten, liten kille. En kille som växte upp och tog på sig alldeles för stora skor. 
En kille som snubblade fram och gick vilse. 
Den pojken var min. 
Kan inte förstå att jag ena stunden höll honom i min famn, för att i nästa sekund tappa bort honom. 
Förlorade det jag precis vunnit. 
Rensar bland leksaker han lekt med. Kläder han burit. 
Minns så väl hur jag hela tiden tänkte "imorgon". 
Den morgondagen kommer aldrig igen.

För allt det vackra och allt det fula.
För allt som var och komma skall. 
För livet och för döden. 
För det som tänkts och det som blev.
För det som gavs och det som togs.
För solen och för molnen.

Och för hela gråskalan däremellan.

För mina vänner och bekanta. 
För mina barn och styvbarn. 
För mina bröder och föräldrar.

För er som pratat och lyssnat. 
För er som stöttat och stundom burit. 

För dig min älskade.
För min själsfrände och kärlek. 
Du som alltid står bakom, framför och brevid.
För dig som alltid tar emot då jag faller. 

 

Finns så många olika sorters vänskap. Finns de som är där, konstant genom hela livet. De som alltid funnits där, i ditt minne, i ditt liv, i bakgrunden.
De som oftast kom i din barndom och som behållit sin plats i ditt vänskapsregister.
De som kanske inte alltid är där rent fysiskt, men alltid i ditt inre.
Det är dom du kan ringa, efter flera år av tystnad, och bara ta upp samtalet där det slutade.
Det är dom du kan åka till, efter år utan återseende, lägga dig på deras soffa och bara vara. 

Så finns det de som sakta kommit in i ditt liv. Som smygit sig in i ditt inre. 
De du sakta valt att ta in.
Som vuxit sig fast. Rotat sig hos dig, tagit sin plats i ditt hjärta.
För att stanna. 

Det finns de som du helt snubblar över. Som tar sig in i ditt liv som en stor våg av samhörighet. Redan från början känner du att ni hör samman. 
Likt en nyförälskelse-först stormande och väldigt intensiv. 
Som sedan ebbar ut till något djupare.
Kanske inte alltid lika hållbart som de tidigare.
Men som lämnat väldigt starka spår i ditt liv.
Fina spår av någon som tog dig med storm. Som gjort ditt liv ljusare.
Precis som en nyförälskelse är den så stormande att vågorna kan dränka det som först var så euforiskt.
Men det kan även vara för livet, flätat ihop era liv föralltid-i en vänskapsdans som aldrig tycks ta slut. 
De personerna är jag nästan helt säker på funnits med dig i tidigare liv, betytt oerhört mycket även då, på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag kan vara helt lugn, även då det inte blir en hållbar vänskapsfläta, för de kommer tillbaka. 
Om inte i detta liv så i nästa. 
En själsfrände. 

Så alla dess ytliga bekantskaper. De som du har men samtidigt inte. 
De du har en nära eller en ytlig relation till, en flyktig bekanskap som kan göra en sådan oerhörd skillnad i ditt liv. 
De som finns där och ändå inte. 
De som kanske är just de som är på väg att växa sig fast. På väg att skapa en föralltidvänskap. 

Då min mamma gick bort, för 20 år sedan, sa min pappa till mig:
"Gör dig av med alla de som får dig att må dåligt. Lär dig att vara din egna vän." 
Så gjorde jag och EXAKT de personer jag alltid vetat skulle stå kvar, var de som alltid stått vid min sida, de som enbart gjorde mig gott. Och fortfarande de som finns med, hand i hand med mitt inre. 
Likadant är dom, tillsammans med de nära vänner som kommit utmed vägen av livet, de som jag fortfarande kan ringa till och bara gråta. Visa dom mitt innersta, det mest sårbara. Precis som dom kan hos mig. 
De personer vars smärta även smärtar mig. Vars gråt fyller mig med sorg. 
Och deras skratt fyller mig med glädje. 

Men det största min pappas råd gav mig var att jag äntligen fick den obeskrivliga känslan av att kommit hem, då jag upptäckte att den allra bästa vännen var hos mig själv. Lärde mig att älska och vårda den vännen inom mig.  Jag ska ju trots allt leva med den vännen in i sista andetaget. 

Att läsa om en flicka som har sitt allra första sommarlov instängd i ett sjukhusrum. En liten flicka som inte har möjligheten att känna sanden mellan tårna och solen mot sin kropp, en flicka som inte kan svalka sig i havets vatten. Det tär sönder mitt hjärta. 

Får mig att reflektera över hur jag själv bara önskar sommarlovet vore över, så vardagen kan komma åter. Eftersom ekonomin inte räcker till. Pengarna inte räcker för att fylla våra barn med Gröna Lund och deras magar med sockervadd. 
Det dåliga samvetet att aldrig ha möjligheten  att göra ”sommarlovssaker” med våra barn. 
Det får mig att önska sommaren skulle vara över. Precis som känslan då julen kryper sig på. 
Vardagen däremellan är kraven på konsumtion inte lika hög. 

Men då jag läser Emelies konkreta rader om ett sommarlov som inte blev vad det var tänkt att bli, så rämnar jag. 
Då ångrar jag alla gånger jag längtat att tiden ska gå snabbare. Ångrar då jag sliter mitt hår för att barnen är bråkiga och vägrar gå ut. 
Så många ord jag vill radera. Frustation jag vill sudda bort. 
Kärlek jag vill sätta på repris. 

Jag vill aldrig mer örfila mitt samvete gång på gång över ord som sagts och inte sagts, allt som gjorts och inte gjorts. 
Vill aldrig mer vråla av ångest över att inte räckt till. 
Vill bara lära mig vara här och nu. Med barnen. 

Vänta inte på morgondagen med att visa all er kärlek för de era. För imorgon kanske inte finns. Inte för någon av oss. 

Jag är totalt hudlös, i andras sårbarhet. 
Jag är totalt känslolös, i min egna sårbarhet. 
Jag är här, för andra. 
Jag är aldrig här, för mig. 
Jag är helt öppen, inför andra.
Jag är helt stängd, inför mig själv. 
Jag sträcker ut min hand, för den som vill ta den.
Jag drar min egna tillbaka, om någon försöker hålla den för mig. 
Jag kramar, de som är i behov av värme och kärlek. 
Jag ryggar tillbaka, då någon vill ge mig tröst. 
Jag mättar andras magar, då de sitter med hunger.
Jag avstår min portion, för att fylla de tallrikar som står tomma. 

Jag är inte bättre än någon annan. 
Jag är inte en godare människa än andra. 

Jag har de vänner runt mig, som tänker som jag. 
Finns så många som är precis som jag. 
Jag är stolt att vara en av dom.
De som är som dom själva vill bli mötta. 
Med respekt. 

Jag blev kanske inte som jag borde, men min omtanke för andra blev som jag ville.

Många har sagt till mig "Vilken tur att du har de andra barnen!" 
Jag har då tagit på mig en känsla av att jag sörjer det barn som lämnat oss för mycket. Att folk kanske ser det som att jag sviker de barn som fortfarande lever. 

Är långt ifrån så. Jag glädjs över de barnen som lever. Min sorg över Georgios har absolut ingenting med min glädje över mina andra barn att göra.
Jag sörjer den jag förlorat, inte de som fortfarande finns hos mig.

Jag förklarade en gång för en vän att hur jag än gör så har jag dåligt samvete. Är jag inte fast i sorgen så blir jag livrädd att jag ska glömma.
Och då jag stänger in mig i sorg och saknad så är jag livrädd att missa de barnen som lever. 
Då sa hon "Tänk så här, att varje gång du inte tänker på Jojje, då är du här med de barnen som finns kvar." 
Just den meningen har varit en otroligt stor hjälp för mig. 
För hur mycket jag än förstår min sorg så är det viktigaste för mig att mina barn ska känna sig sedda, hörda och älskade. Oavsett vilket helvete mitt inre går igenom. 

Alla mina barn är livet för mig. Och det hoppas jag dom alltid ska bära med sig.  

Precis som alla som förlorat någon ställer jag mig frågan
"Vad kunde jag gjort annorlunda, tänk om jag gjort si eller så..."
Det konstanta ältande. 
Men så sa en bekant 
"Tänk om jag bara funnits där för Jojje. Om jag bara ringt honom och träffat honom! Då kanske han hade levt idag."
Jag blev stött, undrade vad i hela fridens namn det skulle gjort för skillnad?! Om han nu inte lyckades sluta för sin familjs skull eller framförallt för sin egna skull, varför skulle han då slutat för någon ytligt bekants skull?
Jag förstod att det var sagt i all välmening men det kändes nästan som ett hån, för mig. 
Då jag hörde den personen ta på sig skulden, så blev min skuld ännu större. Samtidigt kunde jag se det orealistiska i de orden. 
För vem är jag att gå omkring här och tro att jag är någon sorts Gud?! 
Som att jag har kraften att förändra någon annan än just mig själv. 
Skulle jag besitta denna kraft så är det ju helt och hållet mitt fel att Jojje dog!

Hela den klandran är ren storhetsvansinne!

Insikten gjorde det rätt uppenbart att det inte var mitt fel att det slutade som det slutade.
Skulden över att det började som det gjorde, den sitter dock där och mal. Frågan om hur jag kunnat göra annorlunda, INNAN sjukdomen fastnat hos honom.
Men då han var i sitt missbruk så var inte skulden min att bära, det "valet" bar han helt själv. Det har jag alltid varit väldigt medveten om.
Att just den delen av hans liv stod jag helt maktlös inför.
Det gjorde oerhört ont att enbart kunna stå vid sidan av och se honom snabbt köra på fel sida av vägen. Att stå och se stupet men inte kunna hindra fallet. Jag kunde enbart finnas där, stötta, lyssna och försöka med alla medel att få honom att förstå.
Men att prata med en missbrukare är som att försöka få en döv att höra dig bara för att du skriker. 

Jag har alltid betraktat döden som ingenting. Enbart ett mål vi alla har gemensamt.
Förr eller senare ska alla vi som vann livet även nå målsnöret till döden. Ofrånkomligt. 

Men så dog du, mitt barn, och plötsligt står döden för precis allt. 

Det är inte mänskligt att ens barn går före. Ingen förälder ska behöva planera sitt egna barns begravning. Ingen förälder ska behöva försöka välja ut en värdig gravsten. Den stenen som sedan ska stå där, som en fortsättning på ett liv som inte längre finns.
Tända ett ljus för att försöka få liv i det som för länge sedan slocknat. 
 

Den här skrev jag då allt kring min son var som tyngst. Då jag vände mig ut och in och ändå inte hamnade rätt. Ville sätta ord på hur dubbla alla känslor var. Älskade honom genom allt, men hatade vad drogerna gjorde mot honom, mot hela vår familj. Kunde bara stå där vid sidan av och se på. Försökte, men inget räckte.

ÄLSKADE, HATADE UNGE
 

"Vill vyssa dig i min famn, samtidigt skjuta dig ifrån mig.
Vill ha dig hos mig, samtidigt långt ifrån mig.
Var, när och hur vände allt fint till något så smutsigt skamligt?
Skulden att inte sett vad som gick så fruktansvärt snett.
Blundade vi, såg vi ej eller ville vi inte se? 
Var vi inte tillräckligt närvarande, såg vi dig ej?
Kände du dig ej tillräckligt älskad?
Hade vi kunnat hindra, förmildra eller gjort mer?
Skulle vi vänt ryggen till, stängt dörren och sagt "aldrig mer"?
Borde vi vänt skulden från oss själva, stängt av självföraktet och 
insett att vi inget mer kunnat göra?
Skulle vi stängt och skyddat oss själva?
Glöm aldrig bort det oskyldiga barn du en gång haft vid din barm.
Inse att det inte är samma lilla barn, inte samma person.
Glöm inte bort att det är en missbrukares ord som kommer ur dess mun.
En missbrukares smutsiga yttre, trasiga inre och tomma blick.
Inte längre den rena, oskyldiga baby med sprudlande blick.
Stäng missbrukaren ute.
Sträck ut handen, öppna din famn då missbrukaren gått, 
då ditt barn vill komma åter.
Vart gick allt så oerhört fel?"

Det här med att ha fördomar. Alla har vi dem. En för det ena, en för det andra. Men alla har vi dom. Jag har alltid gått omkring här och trott jag är fördomsfri. Men jag är, precis som alla andra, fullproppad med fördomar.
Det innebär inte att jag är full med fula tankar. För fördomar är inte alltid något negativt. Oftast är det en sanning vi upplevt på ett eller annat sätt. Som liksom etsat sig fast i vårt undermedvetna. Oavsett om vi vill det eller ej.
Det vi måste lära oss är att EN sanning inte automatiskt gör det till en generell sanning!  

Den fulaste fördom jag har är den jag själv är så starkt emot. Den fördomen jag själv känt mig utsatt av.
Fördomen om hur en missbrukares föräldrar måste vara. Frågan vi ställer oss då vi ser ett barn på glid "Mh, undrar just var föräldrarna är?! Varför märker dom ingenting?! Varför tar dom inte tag i problemet?!" 

Och det vill jag lova, att de allra flesta, försöker få grepp om problemet. Försöker med allt vad dom är värda. Föräldrarna står ju där, precis brevid, helt vilse i något som bara glider dom ur händerna. Vi märker, jag lovar er, vi märker. Och jag kan lova er att vi inte behöver folks dömande blickar, för vi är så duktiga på att döma oss själva!
Vi behöver inte era viskanden, för våra inre röster klandrar oss vareviga sekund. Vi sörjer mer än ni kan ana. 
Vi är TOTALT maktlösa i den kamp som någon annan styr. Vi står mot något som är starkare än all kärlek. Och vi kämpar mot myndigheter som står över oss. Ingen lyssnar. Först efter Jojje dog så frågade hans handläggare vad dom kunnat göra annorlunda. Plötsligt lyssnade dom på vad jag, som mamma, ansåg varit det bästa för just mitt barn! Jag sa som det var "Ni gjorde det ni kunde, resten låg hos Jojje. Det ni borde gjort var att lyssna på oss föräldrar, från början, innan det var försent. Ni borde lyssnat på de som kände honom allra bäst. De som visste att han var totalt gränslös. För hade ni gjort det, då hade ni inte behövt ställa en sörjande mamma den frågan."
Men jag klandrar inte någon för hur det blev. Inte heller Jojje klandrade någon annan än sig själv. 

Jojje kom från ett hem där han var oerhört älskad. Han kom från föräldrar som vände sig ut och in för att hjälpa honom att bli frisk. Hans missbruk tömde dessa föräldrar helt på liv och kraft. Hans missbruk förvandlade två starka personligheter till två föräldrar med tomma blickar och glädjelösa skratt. 
Vi blev ett skal av något som en gång varit.
Jag blev en skugga av mitt forna jag.

Jag klandrar ingen, förutom just mig själv. Så jag behöver inte andra att göra det åt mig. I varje andetag frågar jag mig själv "Vad kunde jag gjort annorlunda? Vart gick allt så fel?!" 

Med facit i hand så vet jag faktiskt inte. Jag har fortfarande inte förstått svaret på min ständiga fråga. 

Men jag förstår varifrån min fördom kommer ifrån. För hur ska jag kunna tro annat då jag själv tror så om mig själv?

Är fullt medveten om att det jag skriver är mörkt och sargat. Att det skulle behövas inlägg av ljusa ting. För så är ju livet, både ljust och mörkt.
Men det ljusa finns där, som en självklarhet. Som något som bara accepteras och alldeles  för sällan läggs tankar på just det självklara, som egentligen inte alls är självklart. 

Alla dessa känslor, de som bubblar över och behöver ta plats. 
Hela bloggen började med att det plötsligt kom över mig, vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor.
Skriva.
De innersta, de mörka, de grå och de ljusa. Alla känslor i alla dess skiftningar. 

Kanske blir det en lättnad för min själ, att få sätta ord på allt det som rör sig inombords. 

Kanske kan det hjälpa andra som sitter i en liknande sits. Eller någon som kanske kommer bli tvungen att genomlida helvetet, som kommer behöva sitta i min nersuttna plats. Den är inte bekväm, den gör ont. 
Men kanske kan jag vara en krycka i all förtvivlan. 
Kanske kan du sätta dig i mitt knä. Så lindrar det en aning.
Jag kan inte ge dig kuren, men kanske, kanske lite lindring mot besvären. 
Kanske kan min historia få dig att förstå att du inte är ensam. Inte helt ensam mitt i all ensamhet. 
Få dig att förstå att sorgen är din egna, men att det finns många som faktiskt förstår. De som inte säger att dom förstår utan att egentligen förstå dess innebörd. Utan de som verkligen förstår. 

Jag tror att känslorna efter förlusten av någon i ens närhet kan skilja sig oerhört, beroende på vilken relation man haft till personen i fråga.
Men jag har uppfattningen att förlusten av ett barn följer ett liknande sorgearbete. Ett sorgearbete som inte är samma, men som ändå påminner om varandra. En sorg som skiftar så mycket i svart som är möjligt.
För oavsett relation eller hur man förlorat sitt barn så har man förlorat det dyrbaraste man har. Finns ingen större sorg.
Inte jämnförbart med något annat helvete i universum.
Vi blir liksom tvungna att leva i verklighetens helvete. 
Blir tvungna att leva i en otänkbar tanke. 

Så många som säger till mig "Jag ska inte klaga, jämnfört med dig är mina problem ingenting." Men det är dom, för dig! För som sagt, allas sorg är ens egna. Och ALLA har rätt att sörja, klaga, må dåligt, oavsett vad det är som skapar dessa känslor. En känsla går inte att jämnföras med någon annans. 
Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon kommer och beklagar sig till mig. För min sorg efter Jojje är den värsta för mig, men din sorg är din, utifrån dina upplevelser. Förminska inte er egna sorg, era egna bekymmer. 
Jag sitter ju inte och tänker "Varför sitter jag här och gråter över att förlorat ETT barn, när de finns de som förlorat FYRA barn?!"

Alla har vi våra egna kors att bära. 

Alla dessa dagar som bara går och går. Helt utan mål. Vart ska jag hamna i slutet av min vandring? När är jag framme? Alla dessa dagar som blir till en. En enda lång dag, utan början och utan slut.
Drar ner ångesten i mitt bröst.
Hela jag fylls av det svarta.
Skulle behöva stanna, vila en stund.
Få hämta andan ur en alltför sur luft.

Jag går sönder. Hela jag krackelerar. 
En liten spricka sprack, sprack till två helt skilda världar.
Ett helvetesgap skiljer de två åt.
Vågar inte hoppa, ta språnget över till det nya livet.
Vågar inte lämna mitt barn kvar där, på andra sidan.

För vem är jag utan det kompletta som fötts ur min kropp, ur min kärlek. 

(Jag fann texter jag skrivit under åren som gått efter Jojjes bortgång. Oerhört tunga texter, jag vill ändå förmedla den känsla som infinner sig då livet spricker till två helt skilda liv. Är en resa genom en sorg som inte går att förklara i ord. Tyvärr står jag ofta kvar i det förflutna. Men har genom åren som gått byggt upp en språngbräda genom de två skilda liven. Så jag kan gå emellan.)
 

Och DÄR gick luften ur. Som en ballong har det pyst ut lite i taget, den 1/7 sögs restrerande luft ur. Som en uttömd, ihopskrynklad ballong känns hela mitt inre just nu. 

Så oerhört trött och urvriden. Nu faller sakerna på plats. De saker jag försökt att inte förstå, inte velat ta till mig. 
Trots alla som finns runtomkring mig har jag nog aldrig känt mig så ensam. Då Jojje dog var jag ensam i min egna sorg, vilse i mig själv. Nu är jag ensam på ett annat sätt. 

Skulle vilja att någon bara bäddade in mig i bomull, lät mig sova och styrde upp allt. 
Skulle falla i en Törnrosa sömn och vakna till allt det vackra som en dag kommer. 

En av de finaste gåvor jag fick med min man är hans barn. Fyra fantastiska individer. Fyra barn som jag älskar oerhört mycket. 
Har aldrig haft problem med ömsesidig respekt och kärlek. Har aldrig känt "mina barn-dina ungar". 
Skulle alltid skydda dom med mitt liv. Precis som de vore mina egna. Blir en tigermamma även med dom.
Har aldrig behövt höra "Du bestämmer INTE, du är INTE min mamma." Kanske för jag alltid varit medveten om just det. Har aldrig försökt mig på den rollen heller. Säger ifrån, uppfostrar, stöttar, tar hand om och älskar dom.
Men har aldrig försökt ta över den roll som tillfallit någon annan.
Ser just barnen som en gåva, en bonus. 
Ser självklart även min man som en bonus för mina barn.

Men den nakna sanningen är att det inte är en lätt sak att ge sig in i.
En viktig notis är att det INTE är svårt pga barnen!
Fast med barnen kommer, självfallet, ett tidigare förhållande med i bilden. Ett förhållande som inte är mitt att få med. Allt som oftast så är ju ett spräckt förhållande väldigt infekterat. Och jag anser att det inte är mitt sår att tvätta. 
Nu är ju just jag väldigt tacksam att dessa barn kom med in i mitt liv och känner att gåvan är värd allt. Liksom jag är tacksam för många av dom som kommit hand i hand med dessa barn. Att få vara en del av det som är dom, det är en gåva i sig. 
Liksom mina barns pappor är en del av mina barn, en sådan stor del av dom, en del jag alltid kommer ha i mitt liv. Dom är halva barnens identitet och jag skulle aldrig kunna kränka barnen genom att tala illa om den del av dom som dom älskar mer än allt. Den del som VI vuxna valt att lämna bakom oss.
Kommer aldrig stå på någon annans sida än barnens!

Jag är även tacksam över de som kommit med våra barns andra halva. De kvinnor och män som våra ex valt att dela ett liv med.
Tacksam över att få vara en del i våra barns släkter. 
Tacksam över att fått in Martina, Simon, Casper, Mattias och Wille i familjen. Genom kärlek för de mina. 

Jag har fått så mycket mer än "enbart" den man jag vill dela mitt liv med, som jag älskar.


Viktigaste är ALLTID barnen! Dom får INTE straffas för något dom garanterat inte står till svars för! 

Det är som det är och när det inte blev som det var tänkt får det bli som det blir. Vi kan enbart göra vårt yttersta.

Älskar er; Stephania, Erika, Georgios, Sofie, Emanuel, Vanessa, Tilda, Charlie, Gabriel, Romina och My! 

 

Älskade bröder. Min barndom, min gruns. Mitt igår, idag och imorgon. 

Hur många mil som än skiljer oss åt. Hur många år som än går. 
Hur livet än må vara, så är ni här. Jämt. 
Ni kommer alltid vara här, i mitt liv. 

I så mycket är det vi tre mot det som varit. En sammanlänkning som ingen kan ta ifrån oss. 

Ur vårt ursprung är det bara vi tre kvar. 
 

Denna kvinna! Hon var allt jag någonsin önskat jag skulle bli. 
Trygghet. Kärlek. Värme. Kan inte med ord beskriva hennes godhet. 
För snäll för sitt egna bästa. 

Den 1/7 1998 drog hon sitt sista andetag.
Samma datum, fast 16 år senare, som vi "valde" att begrava hennes barnbarn.
I min famn drog hon in luften, i sina cancersjuka lungor, för att aldrig andas ut igen. 
 

Idag är det tre år sedan vi klev in i en kyrka så stor. Hand i hand, fram till en kista i trä. Sakta, sakta kom vi närmre ett sista farväl. 
Kistlocket stod öppet och dina slutna ögon såg inget mer. Där låg du med knäppta händer med krans runt ditt hår. Dina händer så kalla och dina läppar blå. Där knäböjde jag över en av de finaste jag fött, över en son som aldrig borde dött.
Där skrek jag, från djupet av de bottenlösas sorg.
Tog dina händer i mina och hade önskan om att kunna ge dig min värme, få dig till liv.
En önskan om att krypa ner brevid dig och hålla dig i min famn.
Dela din vila och aldrig släppa dig igen. 

Där, just då, var jag tvungen att släppa hela din framtid, det som varit menat att bli. 
Tvungen att släppa de händer jag så många gånger hållit i mina. 

Jag knäböjde över min son och kysste hans kalla panna. En sista gång. 
Ett sista farväl. 
 

Allergisk mot instagram livet. 
Det lyckliga yttre lagret av en uppdiktad vardag. Där man bjuder på ett liv man önskar folk ska se, eller ett liv man försöker intala sig själv existererar. 
För vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Vad finns kvar då ridån gått ner? 
En vän sa en gång till mig "Hon är en perfekt mamma, det ser man på Facebook." 
"ALLA är perfekta föräldrar på Facebook och Instagram!" svarade jag henne då.

Ingen tvättar sin smutsiga buk inför en publik. Ingen lägger ut en vardag om pannkaka, blodpudding och färdiga köttbullar. Ingen lägger ut bilder på barn som gråter av orättvis behandling. 
Inte heller jag. Då lägger jag hellre inte upp någonting.
Jag lägger inte upp bilder på mig själv i mitt trasiga yttre. Med klorinfläckiga mjukisbyxor och för stora t-tröjor. Med rufsigt hår, påsar under ett par osminkade ögon. Gråblek hud med insjunkna kinder och sorgsen blick.
Har inget som helst intresse av att ge andra en förskönad bild av min helt oglamourösa vardag. 
Jag har torra händer med nerklippta naglar. Eftersom det är det som sker med händer som konstant är nerkörda i städvatten. Håret i en icke-frisyr. Osminkad och blek. Grå och dyster. Fula möbler och slitna tapeter.
Har barn som sällan lyssnar på mina "Nej". Som frågar, men sen inte tar ett "Nej" som ett alternativt svar. Barn som tjatar till jag nästan spricker av frustation. 

MEN jag kan lägga ut bilder på ett RENT hem. 
Jag kan lägga ut bilder på vackra och kloka barn.
Barn som jag själv lärt att inte ta ett "Nej" utan en förklaring. 
Barn som har en underbar sammanhållning. Som alltid står bakom varandra. 
Jag skulle t.o.m kunna lägga ut en ljudfil på mitt hysteriska skratt. Ett skratt som faktiskt kommer ända från mitt inre. 
Men jag kommer aldrig kunna lägga ut detaljbilder på en citron i en vacker skål. Eller en bild på ett vackert kök och samtidigt skriva "Godnatt". 
För mig blir det bara en förvirrande bild på något som inte alls har med min sömn att göra. 

Inte heller jag skulle lägga upp bilder på min fula vardag.
Men jag skulle inte heller lägga upp bilder på en förskönad vardag som enbart existerar i min fantasi. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på frysta gröna ärtor med majs och en karré bit och skriva ut "ätit bästa middagen bestående av smörslungade grönsaker med gourmetmörat kött".

Men å andra sidan kanske det faktiskt är så, att om det enda man själv anser är intressant är detaljbilder på ens hem, dagens outfit och salladsbladen på tallriken, så kanske man faktiskt lever ett bekymmerlöst instagramliv.

Eller så är det helt enkelt så att jag bara vill tro att ingens vardag är en instagram vardag. För att känna mig mer som alla andra. Att vi alla lever i ett kaos emellanåt. 

Livet blir sällan så som det är tänkt. 
Jag utvecklades till någon jag inte tänkt bli. Snubblat, skrapat upp mitt inre och ibland inte klarat att ta mig hela vägen upp. Ärrad. Ärr som jag allt som oftast kliar upp, till öppna sår. Sår som borde varit läkta.
Livet gör ofta krokben för mig, ger mig nya sår som borde plåstras om. Men hinner inte ta hand om det, har inte längre orken att tvätta de sår som svider som värst. Vill inte gräva i det som gör så ont. Vill inte känna smärtan. 
Däremellan tar sig solstrålarna igenom molnen och hela jag fylls av tacksamheten över det vackra jag har. De barnen som fortfarande fyller mina lungor med luft. De som går här, sida vid sida, i takt med livet. Mina barn och bonusbarn.
Tacksamhet över tiden jag fick med min lilla pojke. 
Över min man, mina bröder, alla mina vänner och mina djur. 
Mitt i all elände är jag oerhört tacksam över det liv jag har framför mig. 

Låg på sjukhus två veckor för 1,5 år sedan. Hade inre blödningar efter en operation och de visste inte om jag skulle klara mig. 
Det var absolut första gången jag varit riktigt rädd för att dö.
Då kände jag, med hela mitt inre, att även om jag kanske känner att jag levt klart mitt egna liv, så har jag absolut INTE levt klart barnens liv. Insåg att jag inte vill missa något i deras framtid. Vill alltid stå vid deras sida. Finnas där, få uppleva våra barns liv. 

Idag är en sån där dag. En dag då jag inte egentligen vet alls hur jag mår. Lever i något mittemellan land. Kroppen och psyket är helt på off. Bara är...ingenting. Samtidigt som det känns som alla drar i mig. Det är pappas hus, vårat hem, barnen, maken och vänner. Otillräcklig på alla plan. För jag orkar inte. Orkar inte räcka till. 
En sån där dag då jag vill krypa in i mitt skal och bara vara där, i mig själv. 

De flesta dagar vet jag hur jag mår. Men så kommer dessa dagar som på ett sätt är jobbigare än alla andra dagar. Det är dagar där hela jag sagt stopp!
Kan inte heller koppla av och bara vara i dessa dagar. Då jag försöker det så kryper det i hela kroppen av oro och rastlöshet. Så mest irrar jag omkring och på så sätt gör mig ännu mer otillräcklig. Ingenting blir fullkomligt.
En dutt av mig där, en dutt av mig här. Men vart är egentligen helheten av mig som person. 

Känns lite som jag skulle vilja stänga in mig i mig själv för att där vara närmre Jojje. Kanske för att han lever inom mig, i mitt innersta inre. 

Dagar som dessa vill jag bara att alla ska sluta dra i mig. För det gör inte känslan av otillräcklighet mindre.
Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån. In till mig själv.
För där är jag åtminstone enbart otillräcklig för mig själv. 

Tänker mycket på hur alla mina erfarenheter påverkat mitt sätt att vara. Jag har blivit oerhört avtrubbad, då det kommer till världen utanför min familjebubbla. Kan inte ta till mig saker som inte är här. Har inte tittat på nyheterna sedan dagen då Jojje dog.
 
Så fort jag känner glädje så straffar jag mig själv och drar mig snabbt tillbaka till den "trygga" känslan jag känner igen, ångesten. Trycket över bröstet kan jag snabbt framkalla. 
Men jag är ju fullt medveten om det och därför arbetar jag mycket med mig själv. Dock är det svårt att ge sig själv de rätta verktygen. Där behövs KBT som ett stöd. För trots att jag vet, så innebär det inte automatiskt att jag är kapabel eller villig att göra något åt det. 
Är som en psykolog en gång sa till mig ang mina tvångstankar kring städning, 
"Du ska öva på att släppa allt, inte städa undan allt innan du går och sover. Låt allt stå och ta det nästa dag." För mig var det obegripligt, jag vill ju inte arbeta bort just det. Men jag förstår vad hon menar. Jag arbetar gärna bort andra tvångstankar.
Vill verkligen försöka få ordning på alla mina katastrof tankar. 
Speciellt då det kommer till att något ska hända barnen. För det är en boja för dom och en total sorg varje gång jag fått för mig att något hänt. 

Har så mycket i ryggsäcken, så mycket så jag liksom lutar mig tillbaka på allt det som hänt. Jag måste tömma, sakta men säkert, för att kunna ta mig framåt. 

Frågan jag ställer mig är om jag är redo för det? Är jag där än? 
För det känns som att jag då skulle gå vidare på en väg, som kallas livet, och lämna Jojje där utmed vägkanten. Ska jag då lämna honom kvar där, ensam? Ska han vänta på mig tills jag återkommer? 
Jag vill ju bara att han ska gå sida vid sida med mig och sina syskon. 
Vet ju att det inte är så det är, vet att han alltid kommer stå där vi sist såg honom.
För oss kommer han alltid vara den han var just i vår sista omfamning.

Framtiden är ju något främmande, det som varit har varit och då det varit så mycket sorg så är det vad jag är tryggast i.  

Efter alla tunga ämnen bjuder jag på en liten påminnelse om att livet faktiskt även innehåller massa kärlek, glädje och lycka. Tacksam över allt jag har. Inte enbart sorgsen över allt jag förlorat. Lyckan över min familj är större än allt och går sida vid sida av det som gör så ont. Svårt att se allt det vackra då sorgen gör hela ens inre så fult. 
Den här bilden ger mig ljus och värme. 
 

Nu när vi ändå är inne på ämnet sexuellt övergrepp... INGENTING är värre än då något ondskefullt händer våra barn. Jag kan ingenstans jämföra min smärta som offer med smärtan över att mitt barn föll offer för en liknande "upplevelse". Kan inte kalla det upplevelse, skräckupplevelse är en mer korrekt beskrivning. 

Då jag var nio år förgrep sig min kompis morfar på mig. NIO ÅR!!! 
Ett helt liv hade jag framför mig, ett liv som han helt tog ifrån mig. Han tog min fantasi och tron om ett vackert liv ifrån mig. 
Tilliten för de vuxna. Även tilliten för mig själv som person. Han gav mig inget annat val än att lära mig hålla tyst om sådant som ingen ändå lyssnade till. Att hålla käften och svälja allt som skulle behövt komma ut. 
Att förminska mig själv som människa. 
Jag lärde mig redan som nio-åring att min kropp var något som helt saknade integritet. Jag tappade all respekt för min kropp och har liksom aldrig fått den tillbaka. Lärde mig att min kropp inte är min.

Plötsligt stod jag i en värld som var så full av ondska. Min barndom var min zon av trygghet och plötsligt stod jag helt ensam mitt i min egna smutsiga hemlighet.
Jag var nio år och redan då kände jag att felet var mitt. Att jag på något sätt gjort något som fick honom till att utnyttja min kropp. Inte visste jag vad sex var. Det fick jag lära mig på det mest vedervärdiga sätt. 
Det jag burit på i alla dessa år, som jag hela tiden känt var min skam att bära, 
min skam och min smutsiga kropp. 
Det har givit mig så mycket men för livet. Oerhört många.
Först kopplade jag bort mig själv från min kropp. Min känsla var för sig och min kropp något annat. Jag utvecklade en oerhörd bacillskräck. Kände mig aldrig ren och än idag duschar jag tre gånger per dag.
Jag lärde mig att ingen lyssnade på mig.
Jag lärde mig att jag var liten och det jag sa inte hade någon betydelse. 
Att vuxna faktiskt inte tog tag i det som verkligen behövde tas i. 
Maktlösheten inför vuxen världen. En värld som inte är värd att lita på. 

Händelsen i sig har inte enbart förstört mig, utan även påverkat mina barn. 
För den har gjort mig väldigt överbeskyddande och rädd. Rädd att något ska hända dom. Räddare än de allra flesta. För visst är alla föräldrar rädda att något ska hända deras barn, men jag har i princip varit paralyserad av skräcken att någon ska göra mina barn illa.  

MEN min utsatthet har även lärt mig att ALLTID lyssna på mina barn. 
Har lärt dom att precis allt som känns fel är fel!
Att ingen annan har rätt till deras kropp. Det är deras och enbart deras att bestämma över. 
Har lärt dom att aldrig tro att något händer om dom berättar, att inte tro på såna hot.  Att ALLTID lita på att dom kan känna sig trygga med det dom berättar för mig.
Jag kommer alltid lyssna.
Aldrig blunda. 

 

Någon tog sig rätten att sudda bort hennes glädje, trygghet, tron på livet. Tog sig rätten att ta något som enbart tillhör henne, henne och ingen annan.
Han tog allt det som var hon. Han tog det ifrån henne. Hennes rätt till sitt egna liv. 

Här är hennes berättelse. Helt hudlöst och naket. Ett öppet sår som visar allt det som ingen vill se. 

"Jag har funderat länge över om jag ska gå ut med detta offentligt eller inte. För det är ju så pinsamt. Jag skäms över något jag egentligen inte borde skämmas över. Nu har jag äntligen tagit mig mod för att berätta min historia om när jag blev våldtagen, för jag känner att det är ett så viktigt ämne som överskuggas av skam. Ta snälla några minuter av er tid för att läsa detta.
Den 10 juni 2016 blev jag våldtagen. Jag blev hemsläpad från krogen av honom, bokstavligt talat hemsläpad för jag var så påverkad att jag inte kunde stå på mina egna ben. Jag själv ville inte bli så påverkad den kvällen, jag ville ha en lugn kväll, men det tyckte inte han. Han tog sig rätten att droga mig. Jag som aldrig i mitt liv har testat någon form av narkotika, jag som hade kunnat dö av dosen han la i min drink. 
Han tar sig rätten att ha sex med mig, jag kan inte svara på vilket tillstånd jag var i för minns inte. Jag minns ingenting från den kvällen. Men av vad jag fått återberättat till mig så var jag inte i gott skick. Jag ramlade omkring, slog i mig, kunde inte stå på mina ben, ja, jag var inte i gott skick. Men vad jag än var i för skick så var jag inte i något skick som ger dig tillåtelsen att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, varken i mitt värsta eller i mitt bästa skick.
Jag vaknade på morgonen därpå av att en främmande man utförde oralsex på mig. Jag blev alldeles paff och sa ifrån, jag sa ifrån tre gånger, men fick svaret "Vadå nej? Jo" och sedan "det här är din present från mig". Jag var för svag för att bråka och för rädd för att slåss över min kropp. Jag var som paralyserad och tänkte "Jag får skylla mig själv". 
Efter beskedet om att jag hade narkotika i blodet, höga halter narkotika, så bestämde jag mig för att anmäla honom, för det var inte förrän då insåg jag att det jag utsatts för var fel. Jag ville ta tillbaka rätten över min kropp och alla andra kvinnor som har utsatts för honom, för det här var garanterat inte första gången. Jag tänkte att ett fängelsestraff skulle på något sätt lindra det han gjort mot mig och framförallt hindra honom från att utsätta andra kvinnor.
Jag fick komma till Södersjukhusets avdelning för våldtagna, jag var i chocktillstånd, det här händer inte mig tänkte jag. Sköterskorna där var så snälla, så så snälla. De tog blodprover, urinprover, gynekologisk undersökning, jag DNA-topsades och skadorna fotograferades och dokumenterades. Jag hade blåmärken överallt, blåmärken på ställen som inte endast kan ha framkommit av att jag hade ramlat. Det syntes tydligt vad han hade gjort mot mig. 
Vidare fick jag prata med poliserna, de fick ett såkallat rape-kit sammanställt av alla prover som togs på mig. Polisen hanterade mitt fall väldigt väl, lägenheten blev avspärrad samma kväll för bevismaterial och några dagar senare anhölls han. Jag tänkte att nu sätter vi dit den jäveln. Men det tyckte inte rättssystemet. 
I förhör med honom uttryckte han att vi faktiskt haft sex under natten. Eller ja, han hade sex med mig. I förundersökningen framkom det så mycket bevis som styrkte mitt fall men trots det så las fallet ner. Fallet las ner med den mening att det var brist på bevis. Va?!? DNA-bevis fanns, oförklarliga märken på min kropp fanns, blod-analys från rättsmedicinska fanns, hans förhör fanns, vittnens förhör fanns, alla dessa bevis fanns, jag menar, vad fanns inte? Vad fanns det inte för bevis som styrkte att jag har fallit som offer för den här människan? Med vilken rätt bestämmer rättssystemet för att ta ifrån mig rätten över min egen kropp?
BRÅ som undersöker statistik inom brott lägger fram statistiken angående våldtäkter på detta vis: ”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år.”
Man undrar varför antalet anmälningar minskar, varför folk inte anmäler. Enligt min egen erfarenhet och även det jag fått återberättat av vänner som har fallit som offer men inte valt att anmäla så har jag dragit denna slutsats: Det är läskigt, det är läskigt att anmäla. Vem vill sitta på en rättegång och stirra gärningsmannen i ögonen? Ingen. Jag fick höra att jag var modig, modig nog att våga anmäla, för jag skämdes, jag skämdes så extremt mycket över att jag låtit detta hända mig. Jag som är så duktig på att stå upp för mig själv låg där som paralyserad.
Under de första dagarna under anmälningsprocessen så stod jag med en avspärrad lägenhet, utan rena kläder, smärtor både fysiskt och psykiskt och utan värdighet. Jag kände mig så nedvärderad och smutsig. Det tog mig två veckor innan jag kunde sova i min säng igen, det har gått över ett år och jag kan fortfarande inte sova gott om nätterna, jag ser mig fortfarande över axeln och fryser fortfarande till is när jag ser någon som har liknande drag som honom. Detta är trauman som sitter så ingrott i en och som man inte vill gräva i, men jag valde att göra det av den anledningen att tillsammans med rättssystemet sätta dit honom. Men han gick fri, och de flesta våldtäktsmännen går fria. Ni borde skämmas."

Att ta den "enkla" vägen ut. Jag har alltid förstått varför människor, vars förtvivlan och bottenlösa matthet inför livet, givit upp. Varför dom inte längre stått ut. Har inte förstått riktigt innebörden med orden "självmord är enbart en egoistisk handling." För mig var det en tröst att Jojje, förmodligen, själv valde att avsluta sitt liv. Att han själv valt att han levt klart, inte längre orkade. Kändes som att det då inte var lika "meningslöst", eftersom det ändå var hans vilja. 
Det var dock ingen tröst att veta att han varit så ensam i sin förtvivlan, så ensam att han inte såg en annan utväg. Att han krälat runt i det där bottenlösa hål av mörker, ensam. Utan att dela det med oss andra. 
Men valet hade iallafall varit hans. Han fick sin befrielse, medan vi andra blev fastkjedjade i sorgen och saknaden. 

Själv har jag flera gånger dränkts i det mörkret. Först snavat, sedan snubblat och sedan fallit, fallit ner ända till botten av det mörker som hela jag då fyllts av.

Jag kunde själv känna att då man är längst ner i träsket av ångesten så är det precis som att vara inmålad i ett hörn. Enda vägen ut är att gå genom den röda dörren bakom dig. En dörr med orden NÖDUTGÅNG ovanför sig. Befrielsen. Tanken av en utväg är en tanke som ändå givit mig en sådan trygghet så jag klarat av att stå ut.  Sekund för sekund. Ett andetag i taget. En dag i taget. Och sedan har golvet torkat bit för bit och jag har kunnat ta mig över till andra sidan av rummet. Fram till dörren jag trodde var stängd förevigt. Dörren till livet. Bort från dörren till döden. Fram till dörren där alla som älskade mig stod och väntade med hopp i blicken.

För när man är där nere, då ser man inte något annat än sin smärta. Man ser inte de man lämnar kvar. Man tänker inte längre. Man är inte kapabel till att tänka "mina barn har det bättre utan mig" så som många tror att man tänker. Den tanken är innan, på vägen ner. Då, när man är helt uppsluten av känslan av hopplöshet, av mörker då tänker man inte alls. Ingen tanke finns, enbart mörker.

Ända fram till då Jojje dog kunde jag förstå, förlåta.
Precis i början efter han lämnat oss tänkte jag självfallet att det var den enda utvägen för att slippa känna. Slippa det inre vrålet av smärta, trycket över bröstet. 
Att få komma till honom eller bara omslukas av mörker utan tankar och medvetande. 
Så sa min äldsta dotter till mig, utan att jag sagt något om mina tankar, "Mamma, om du tar livet av dig så kommer alla mina småsyskon tro att det var viktigare för dig att få vara med Jojje än med dom. Att han betyder mer för dig än vad vi här gör. Om du väljer att dö så har du valt ett liv över sex andra." Där och då vaknade jag upp. Jag tänkte "får man bunta ihop sina barn och kasta dom framför tåget? Nä, det får man inte. Det finns inte." Och det var exakt det jag skulle göra om jag valde min smärta över deras. Men jag förstod fortfarande varför folk valde den dörren, den utvägen. 

I vintras hände något, någon jag älskar började öppna dörren till döden. 
Då kom ilskan. Min ilska. Då förstod jag vad alla menat med att självmord är en egoistisk handling. 
Jag blev rasande, på alla som valde den utgången, på mig själv som haft den dörren som en nödutgång. Jag blev så arg på mig själv för alla gånger jag sneglat ditåt. För vem fan är jag att sätta mig själv över alla andra?! Vem är jag som tror mina känslor är viktigare och större än alla andras?! Är jag mer speciell, så enastående så jag är värd att slippa min egna ångest och sorg till priset av andras smärta?! 
Sådan fruktansvärd ilska föddes ur min rädsla att någon jag älskar skulle gå åt motsatt håll. 
Jag sa till den personen "Nästa gång du ens snuddar vid tanken att ge upp, då vill jag att du ringer mig...
Så gör vi det tillsammans! För även du måste väl ändå anse att jag inte är värd ytterligare ett dödsbud?!" 

Ingen människa vill att någon man älskar ska dö. Inte heller den personen som själv vill dö. Ingen vill hålla en annan i handen och tillsammans gå ut genom nödutgången. Ingen vill ta med någon i sitt egna mörker. 

Försummat min familj och mitt hem. Då min pappa dog så hamnade min familj i skuggan av alla måsten kring döden. Att rota runt i det som varit min pappa. Hans hem, hans liv, hans arbete. Försöka knyta ihop alla lösa trådar från det som en gång var ett liv. En mans liv. Hela mitt egna liv sattes på paus och jag har fått gå in helt i det som inte är mitt. Det som med ovilja blivit mitt och mina bröders. Hinner aldrig pausa och känna efter. Vill bara återgå till det som faktiskt är mitt liv. Min familj. Vill ha tiden att bara umgås med dom. I lugn och ro. Njuta av de mina. Vill ha tiden att kunna rota runt i mitt egna liv. Mitt hem. 
I mitt inre är det alltid kaos, död eller inte. Jag är en förvirrad själ som är imponerad över att jag inte tappat bort mig själv någonstans på vägen. Eller det kanske är just det jag gjort. 
För mig är det viktigt att ha struktur på min vardag. Ha det städat och välordnat då allt annat är rörigt. Och nu står jag med ena foten i ett hus som jag lyckats få både städat och välordnat och med den andra i det hus som numer enbart är kaos. Mitt hem, min borg. Måste få ordning på även det. Rensa och städa. Prata och umgås. Virka och bara få vara. Längtar så till huset är sålt och allt kan återgå till det nya liv som väntar. Då livet än en gång blivit uppdelat i ett före och ett efter.

Blev gravid med denna helt unika skapelse då jag bara var 18 år. Just där, just då, just när jag stod med ett positivt graviditetstest i min hand, kände jag att NU börjar livet. Mitt liv, vårt liv. 
Ditt liv i mina händer och ändå kan dessa händer inte skydda dig mot allt. Din gråt mot min axel och ändå kan jag inte bära det som gör dig så ont. 
Jag kan inte gråta dina tårar, men jag kan torka de tårar som rinner. 
Jag kan inte putta dig dit du borde gå, men jag kan stötta dig dit du vill gå. 

Jag kan inte skratta åt dig, men jag kan skratta med dig. 

Alltid vid din och dina syskons sida. Utan tvekan. Utan tvång. 
Bara kärlek. Enbart av ren och pur kärlek. 
Ni är luften jag andas. 

"Hej, är det du som är Emma Koroly?"
"Ja" svara jag med viss tvekan.
"Det gäller din son, Georgios Koroly-Ergatis, vi behöver komma in och prata med dig."

Två poliser utanför min dörr, en onsdagskväll kl.20. 18/6 2014
Just där, just då, drogs hela min värld ifrån mig. Världen öppnade sig och slukade mig i dess gap. Jag försvann. Förstod ingenting. 

"Han är väl inte skadad?!" 
Blickar fulla av medlidsamhet tittade på mig och jag förstod, samtidigt som jag inte förstod något alls. 
"Han är väl inte DÖD?!?!" 
"Tyvärr".... 

Chocken, som ett slag i ansiktet. Gick inte att ta in. Förstod verkligen ingenting. Tomhet. För stort att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå en sådan sak? Hur ska man kunna ta in det som är omöjligt att ens tänka sig? 

Försökte skydda hans syskon. Ville inte att dom där männen skulle komma in, ville inte att dom skulle säga såna fula ord. Ta bort det som inte fick vara sant. Men dom kom in, dom meddelade och ingen förstod vad som skedde.

Där satt jag och funderade på vad som förväntades av mig. 
"Undrar om det förväntas att jag ska gråta." 
Kändes som timmar jag satt där, inte tog in. Kände mig som en annan, utanför mitt egna skal. Skalet satt där och förstod inte. 
Men det var bara ett par minuter. Sen kom det, insikten. 
Som en våg sköljde ordet över mig. "Tyvärr".
Jag förstod, det jag inte kunde förstå. Förstod men ändå inte. 

Det brast. Avgrundskriket. Det skrik som fastnat i alla de minas öron, i deras själar. Skriket som borrat sig in, som en outgrundlig ångest. 
Skriket från botten av det bottenlösa. 

Alla kom, alla tröstade. Så många människor, mitt i allt gick jag omkring och bara fanns men samtidigt existerade jag inte. Jag levde som i en bubbla. Folk strömmade in, redan samma natt. Och jag var som i en annan värld. Inget klarade jag av. Mer än att gråta och stänga av. Stänga av allt och alla. Känslorna blev övermäktiga och gråten tog aldrig slut. 

För att skona mina barn gick jag till graven, satt där i timmar och grät ut ångesten. Då barnen var ute så ställde jag mig i duschen, dunkade huvudet i kaklet och bara skrek. Skrek ut det som behövde komma. 
Kände enbart saknad och sorg. 

Sen kom skulden och knackade på min dörr. Klev in i mitt innersta och där har den klängt sig fast. Skulden tog med sig sin bästa vän, Ångesten. Och nu bor dom här, i mig, i varje andetag jag tar. 

Ordet "aldrig mer" har karvats in i mitt inre. 
Och aldrig mer kommer jag kunna andas utan att ha de orden med mig. 

Dagarna går snabbt framåt och snart är dagen med ett pyttelitet "d". Den dagen som delade upp mitt liv till två. Där livet stannade upp och slukade allt det som varit jag. Om två dagar är det tre år sen du gick. Då du gick utan att säga farväl.  

Jag är rik på vänskap, på kärlek och på ömhet. Jag är berikad med nära vänner och med en stor familj. 
Jag har förlorat så mycket, mer än jag egentligen klarar av. Mer än någon mäktar med. Men tack vare just mina vänner, min familj och min inre självbevarelsedrift har jag hittat en väg i mörkret. En annan sorts väg. 
Ett sätt att leva för att överleva. 
Jag har alla dessa människor som stöttar upp när jag gått sönder. 
Jag har även min egna styrka som limmar ihop det som är trasigt. 
Stukat, skevt och rätt fult. Men där står jag än. Jag finns, ni finns. Vi finns, tillsammans. 

De som följt mig och de jag följt finns här. Spelar ingen som helst roll hur långa andningspauserna är, då jag lyfter luren då andas vi i takt. Utan frågor och utan behov av att ge svar. Skulle göra precis allt för er.
Vänner-Familj, same same but different. Älska har ingen blodsgräns.  

Det sas till mig en gång att jag en dag kommer skriva ett brev. Ett brev som inte är från mig. Ett brev jag inte kommer minnas att jag skrivit. 
Att orden kommer komma till mig och jag själv inte vara medveten om det. 
När jag läser det kommer jag förstå, förstå att brevet är från min son som gått i förväg.

En okänd kvinna, helt utan vetskap om vår tragedi, sa till mig något jag helt glömt bort.

Idag hittade jag ett sådant brev. Ett brev jag skrivit någon gång, vet inte när. Jag känner inte igen orden och kan inte minnas att jag skrivit dom. 

Precis då jag läst igenom brevet slocknade alla sidor på datan och det enda som var kvar var bilden på min son, på Georgios. 
Vet inte vad jag ska tro. Men brevet ger mig hopp och fotot ger mig glädje. 

"Jag gick för att jag valde att lämna. Aldrig önskade jag er något ont. Inte heller att ni ska sakna det liv som en gång fanns. Det liv som fanns långt inne i den lilla pojken. Pojken var densamma men gömde sig bakom en ridå av något så mycket starkare än livet i sig. 
Den lilla pojken var jag. Mitt forna jag. Den pojke som föralltid bär med mig er i mitt hjärta. För aldrig någonsin slutade jag älska de mina. Ni var alltid där. Stod där, med krökta ryggar. Med åren allt blekare och ihåligare. Jag tog så mycket ifrån er. Era skratt, er kärlek, er glädje. Allt, precis allt la ni ner för att finna den lilla pojken som en gång varit jag. Och nu finns jag inte mer. Jag kan se er, ni kan inte se mig. Jag kommer tillbaka och då ska allt ställas till rätta. Jag älskar er och ni är lycka för mig. Vill att ni ska leva. Lev det liv som var innan allt. Lev som om ni aldrig levt. Upptäck livet och allt vad det har att ge. Se det ni så länge blundat för. Var närvarande. Skratta ihop. Gråt ihop. Men tänk inte mer på det lilla barnet som dog, som dog redan då missbruket tog över. Skratta istället åt alla mina hyss. Åt det som en gång var. Minns med glädje, inte med sorg. Bjud upp till en glädjefull dans. Dansa och skratta som att morgondagen inte längre finns.

På återseende."

Dessa fantastiska varelser som är uppkomna ur min kropp. 
Finns inget större än då mina barn lagts i min famn, då jag hört deras första skrikande andetag. Livet. 
Jag har varit mamma sedan jag var arton år. Då jag precis tog mitt allra första stapplande steg ut i vuxenlivet. 
Hade inte vuxit ifrån min mammas famn. Det gjorde jag inte fören hon sa, tre dagar innan hon dog,
"Emma, nu är det dags att klippa navelsträngen". 
Inte fören då hon drog sitt sista andetag i min famn, backade jag bort från min mammas omfamning. 
Jag önskar innerligt att mina barn föralltid ska känna den tryggheten med mig. Men framförallt att dom ska känna den tryggheten inom sig själva. 

Då livet kom till, då kom även jag till. Jag blev någon helt annan. Jag blev mamma. 
 

Jag håller mig till de människor jag är fullkomligt trygg tillsammans med. De som jag vet inte skulle skapa intriger eller på något sätt skada mig. De jag aldrig skulle skada. 
Jag omringar mig av en barriär av kärlek.
De som kommer in i min familj, in till mitt inre, de blir kvar. 
Tar lång tid innan jag känner mig fullkomligt trygg med någon, då jag känner att jag helt och fullkomligt kan vara mig själv. Kunna visa min totala sårbarhet, min allvarlighet.
Men även min barnslighet och mitt riktiga skratt. 
Få som kan frambringa det skrattet. 
De som torkar de tårar som rinner, de som stannar då livet sviker, det är dom man även kan dela den äkta glädjen med. 

Jag har inte orken med intriger och folk som är ute för att skada andra. 
Livet är för skört för det. Sådan ondska släpper jag. Vill inte lägga den lilla energi jag har på att försöka mig på att förminska andra för att nå högre upp. 
Få andra att drunkna för att själv få luft.

Är en konst att försöka stänga onda tankar ute, att hålla känslor och människor på avstånd. Men efter Jojjes död så har det kommit sig helt naturligt. 
Allt, förutom det fina och de jag älskar, ter sig liksom betydelselöst. 
Det rinner av mig och jag måste vara den sämsta ovännen i världen. 

I slutet så lämnar även ens egna skugga en då det mörknar.
Och när jag svamlar i mörker så har jag de händer jag behöver som ledsagare.

 

Min pappa har inte varit en pappa i sin rätta bemärkelse. Inte enbart den bemärkelsen som är normen som vi själva har som mall, utan verkligen inte en "pappa". Han har inte funnits där, vare sig fysiskt eller psykiskt. 

Sen så fick jag faktiskt ha honom en stund. Efter förlusten av min son så var det precis som att han vaknade upp och insåg att han faktiskt har en familj. En familj så nära men ändå så långt ifrån. Barnen visste inte vem han var och jag kände ingen riktig samhörighet just då. Kändes som att han var på fel plats vid fel tillfälle, då han kom till begravningen. Samtidigt som det gjorde mig så oerhört varm inombords. Han grät, första gången jag såg honom sårbar. Han höll mig i sin famn och sa "Nu förstår jag hur svårt du haft det!" Innan har han alltid förminskat min sorg, ångest och oro. Han har inte velat ta i det som varit obehagligt. 

Trots det har han givit mig något ovärderligt. Han har givit mig en självkänsla. En känsla av att kunna bli allt jag vill. Det är en underbar drivkraft för att lära sig nya saker. 
Det och ADHD är en kreativ mix. 
Min mamma gav mig trygghet och min pappa gav mig kaxigheten i att tro på mig själv. Det man egentligen inte får göra enligt jantelagen, jantelagen som han med självsäkra steg stampade över. Hans skratt smulade sönder samhällets norm.  
Han var en oerhört karismatisk och färgstark person. Tror han påverkade alla han snuddade vid. På ett eller annat sätt. Det är tomt utan honom.
Saknaden är inte så mycket över en pappa utan över Charles Koroly. Den intelligenta och stora människan Charles.  

Rädslan för att gå sönder gör att jag helt stänger mig ute från allt som är livet. 
Det verkliga livet. 
Jag håller för öronen, blundar och stänger orden inne. 
Håller gråten krampaktigt där den inte borde vara. Där gråten ger näring till min ångest. 
Gråten stockar sig i halsen och ögonen är tårfyllda. 
Ibland går jag undan, då tårarna rinner över. Då jag känner att det brister.

Jag vill inte veta, orkar inte veta. Andras smärta gör för ont att trösta. 
Eftersom jag inget kan göra åt den. Jag kan inte ta smärtan från de jag älskar och bära den åt dom. Hade jag kunnat det hade jag inte tvekat en sekund. 
Men nu kan jag bara stå vid sidan av och gå i bitar. Bitar som redan är utspridda i hela mitt inre. Jag går liksom sönder. Jag kan inte samla mig. Inte återhämta mig. 

Är rädd att jag gått förlorad efter Jojjes död. Att jag inte längre är den jag en gång var. Att det goda hos mig stängts av, till ingenting. 

Vill så gärna trösta men orden kommer inte ut. Istället sluter jag mig inom mig själv. Drar mig undan och känner enbart sorg och tomhet inför andras smärta. Lägger mig i fosterställning och försöker tänka bort det som gör så ont. 
Sa en gång till en av sönerna att jag är så rädd att min sorg förts över på honom och hans syskon. Att min sorg präglat dom alldeles för starkt.
Att min sorg blev deras att bära. Att deras sorg beror på mig.
För även om det, självfallet, inte går obemärkt förbi så vill jag ALDRIG att dom ska känna att dom ska trippa på tå för mig. ALDRIG behöva tänka att dom ska hela mig. 
Jag vill hela dom. 
Han svarade mig då att så är det inte. Att deras sorg är deras och att min är min. Att dom sörjer den dom förlorat. 
Så sa han ytterligare en sak som etsat sig fast som ett eko
"Mamma, du om någon borde veta att så här är livet! Att smärta och sorg tillhör livet, precis som glädje och lycka. Livet drabbar även oss. Vi kommer inte undan det, hur gärna du än vill skydda oss. Och inget av det är pga dig och din sorg. Tvärtom, det är pga dig vi fortfarande står upp!" 

I brevlådan låg en bok. En bok om att vara ett barn med ett stort hål inombords. Det hålet som kommer då någon närstående dött. 
"Stig dog på sommarlovet för han var jättesjuk. Det var samma dag som jag lärde mig simma. Vi hade bestämt att vi skulle fira när jag lärde mig. Men det gjorde vi inte. Istället blev det ett hål där Stig skulle vara." 

Fonus i Nynäshamn har varit ett oerhört stort stöd både genom Jojjes bortgång och även då min pappa lämnade oss. 
Att dom tänkte på oss, åkte till Ösmo och la boken i vår brevlåda förklarar tydligt hur fina Jenny och Elisabeth är. Vilka hjärtan!

Att trösta barn som sörjer något man inte kan sätta ord på. Att förklara för ett barn vad döden är, vad den innebär är omöjligt. Hur ska man förklara något man inte själv förstår. Försöka få det obegripliga till något begripligt. 

Det går inte att beskriva hur svårt det är att vara barnens klippa när man är en enda stor spricka. Att vara stark när man är så svag. Att försöka hela sina barn när det enda man försöker göra är att överleva dagen. 
Men på något sätt lyckades vi, tillsammans, leda varandra genom sorgen. 
På något sätt lyckades vi bli ett vackert pussel trots att en bit saknas. 

Har inte lyssnat på något av avsnitten innan dom släppts. Känslosamt och jobbigt att själv höra den historia jag varje dag ältar. Oerhört svårt att berätta utan att falla i gråt.
Georgios äldsta syster, Stephania, läser en dikt hon skrivit till honom, som ett avslut av en berättelse som sträcker sig långt längre än det går att beskriva. 

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

En liten del av en berättelse så mycket större.
Att vara mamma till ett barn som kör mot fel sida av vägen.
Att behöva stå vid vägkanten och behöva se på när en kollision är på väg att ske. Där hela familjen står uppradade och inget kan göra. 
Stå vid sidan av och se på när en av de finaste man har snabbt är på väg ner för ett stup.
Där stod jag, helt maktlös. Skrikande, gråtandes och samtidigt totalt bedövad av smärta. 

Oron över att min lilla pojke var hungrig, frusen, rädd, misshandlad, smutsig eller kände sig ensam. Det var det värsta i väntan på beskedet att han skulle vara död. En tanke man inte vågade tänka. Som att bara tanken skulle göra det till verklighet. En oundviklig tanke under de omständigheterna. 
Den största rädslan, att få ett dödsbud. 
Ändå så osannolikt att två poliser en kväll skulle stå utanför vår dörr och vara dödens budbärare. 

En skam så stor att bära, både för missbrukaren och för föräldrarna som tar på sig skulden. 
Som en kvittens på att man misslyckats i sin föräldraroll, att ens barn inte varit tillräckligt trygg. 
Skammen av samhällets syn av en trasig familj. Andras tankar "Man undrar just vad han har för föräldrar!" får en att gå med nerböjt huvud.

Oron då han levde var för honom. 
Oron efter var för hans syskon. 
Smärtan innan var maktlösheten.
Smärtan efter var av saknad. 

Då han levde så fanns åtminstone hoppet.
Då han dog så dog även hoppet med honom. 
Han tog med sig mitt liv i graven. 

Största smärtan är kommen ur ordet "ALDRIG MER". 
Största ångesten är rädslan att han ska ha känt sig oälskad. 

För han var oerhört älskad. 
Av varje cell i min kropp. 
Av hela mitt hjärta. 
Han var oerhört älskad av sin familj och vänner. 
Han berörde de som mötte honom. 
Han satte fotspår i folks liv. 

Jag ska aldrig mer få se honom. 
Det enda jag har är minnen att se tillbaka på.
Och en gravsten att böja mig på knä framför.

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

Igår tog jag mig ut, ur min egentillverkade bubbla. 
Träffade mitt förflutna. De som var med i en barndom som för länge sedan är förbi. 
Att man efter 27 år kan känna sig så trygg. Så avslappnad. 
En känsla av trygghet, samhörighet. Känsla av att vi inte varit ifrån varandra alls. 
Så naturligt. 
Mitt förflutna smälter samman med min nutid. 

Vi kan blunda för den verklighet som knackar på vår dörr.
Men vi kan inte blunda för den verklighet som knackar på våra hjärtan. 

Det som är lycka för någon kanske inte är lycka för en annan. Det du upplever som ett lyckligt minne kanske är något helt annat för just mig. Vi minns på så olika sätt. Sett ur olika perspektiv, det ger olika skuggor.
Olika synvinklar ger olika mönster. 

Ett och samma liv, sida vid sida går vi. Och ändå ser vi inte samma saker. Därför blir ett samtal över huvudet på varandra.
Du ser ditt och jag mitt. Jag talar om min syn och du om din.
Vi talar helt skilda språk och samtidigt samma. För kärleken är samma, den går där hand i hand.
Reflektionen av det vi ser förminskar inte det hjärtat känner. 
Vi ser samma saker, på olika sätt. 

Till alla de vänner jag försummat men som ändå stått kvar. 

Förlåt-
För alla gånger tårar skymt min blick.
För alla de gånger jag inte orkat lyssna på er värld.
För alla de gånger jag inte orkat prata. 

Ibland orkar jag inte annat än försöka överleva dagen. 

Förlåt att jag aldrig hör av mig. Ibland orkar jag inte lyfta telefonen. 

Tack för att ni alltid försöker. 
Tack för att ni svarar då jag orkar.
Tack för allt ert stöd och tålamod. 

Ni har givit mig så mycket mer än jag orkar visa. 

En stor eloge till alla de som orkar stå vid sidan av de som förlorat det finaste livet givit dom. 
Ni som hört mina skrik av sorg, även om ni varit mil bort. 
Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig ska behöva ge er den tröst ni givit mig. 
Hatten av för de envisa vänner livet givit mig. 
Jag bugar av tacksamhet för de som tagit emot mig då jag helt tappat taget, de som inte backat i rädsla för sorgen. 
Mitt nätverk av ren omtänksamhet. 
Kärlek till er. 

”Och när du har levat
och när du har levat
och när du har levat
så länge du får
ja då ska du leva
ja då ska du leva
ja då ska du leva
där änglarna bor”

-Bara jag har dig så kan jag sluta med heroin. 

Jag trodde dom orden. En av mina bästa vänner hade hamnat helt fel då vår vänskap tog en 5-årig paus. 
Då jag åter mötte honom var han annorlunda. Trasig. Hans själ var sprucken och hans yttre härjat. 
Jag höll om honom och ville aldrig släppa. Ville göra honom hel. 
Ville få den Yakop tillbaka som jag lämnat på den plats så lik men ändå så olik den han nu befann sig på. 

Hans ord var som en förbannelse. För mig.
För honom var det en sorts räddning. Han bad mig kasta ut livbojen och hoppades på att jag skulle kunna dra in honom till land. 
De orden han gav mig är de mest egoistiska ord jag fått tilldelat mig. 
Han kastade över sitt liv i mina händer och ordens egentliga betydelse var
-Här, du får mitt liv, gör något bra av det. 

Hur ska någon kunna göra något bra av någon annans liv? 
Hur ska någon kunna rädda någon som är så sjuk? 

-Det blev som du alltid sa, Emma. Jag kommer sluta med en spruta i armen på Plattans toalett.

Vid varje återfall var mitt fall nästintill lika högt. Det var som mitt misslyckande. 
Jag klarade inte av den uppgift han tilldelat mig. 

Tjugo år senare har jag insett att det inte hade någon betydelse hur mycket kärlek, respekt och tillit vi än kände för varandra. 
Kärleken för heroinet slog ut allt annat.
Respekten för drogens verkan var så mycket större än för oss som älskade honom. 
Tilliten att drogen skulle ta bort ångesten över alla han skadat var starkare än tilliten att han skulle klara av att sluta. 

-Drogen är min bästa vän. Så fort jag är drogfri så kommer ångesten över mig, ångesten över hur mycket jag skadat dig och min familj. Jag klarar inte av att leva med den ångesten. Då lever jag hellre med all den förnedring heroinet för med sig. 

Även de orden var att kasta över sitt liv på oss andra. VI gav honom ångest, vår kärlek för honom gjorde att han kände skuld. Skuld över att han inte var kapabel att ge oss det han ansåg att vi hade rätt till. 
Så han skadade oss hellre ytterligare än att själv känna. 
En sådan stark sjukdom går inte att konkurrera mot. 

Jag kommer aldrig mer ta på mig skulden över någon annans val att leva. 
Det är inte min skuld att bära. 
Jag lärde mig mycket, på ett obarmhärtigt och ovärdigt sätt, men jag förlorade en av de som stått mig närmst. 

-Hjälp mig.
Det var hans sista ord till mig.  
Bara två dagar senare var allt försent. 

Yakop dog, med en spruta i armen på Plattans toalett. 

Fick en fråga. 
En fråga jag inte finner svar på. 
Kan man det, ha en relation med en som inte längre andas samma luft som vi? 
Nu menar jag inte en relation TILL en död person. 
Utan MED en död person. 

Jag har en relation till de jag förlorat. 
Men jag har inte en relation tillsammans med dom, längre. 

Inga fler kramar kommer att ges.
Inga fler tårar att torka.
Inga mer skratt att dela. 
Inget hopp om en bättre framtid. 
Inga mer "imorgon". 
Enbart ett "aldrig mer". 

Är det då en relation? Är en ensidig relation verkligen en relation?
För de man inte kan se kan man väl inte heller ha en ömsesidig relation till? 

Jag har en relation med minnena. Med fotona. Med det som varit. 
Men sista fotot är taget. Sista orden sagda. Sista kramen omfamnad. 
Numer pratar jag ut i intet. För så länge jag inte vet med säkerhet att de som lämnat mig fortfarande existerar så finns dom ju faktiskt inte. 
Hur gärna jag än vill tro det. Hur gärna jag än hoppas det, så är det inte en garanti. Det är min egna förhoppning. 

Min relation till min döda son är inom mig själv. 
Jag kryper in i mitt inre, i mina minnen. Där möts vi. Han och jag. 
Där har vi tysta konversationer. Men en relation, det kan jag inte kalla det. 
Åtminstone inte en ömsesidigt synlig relation. 

Kan man ha en relation till en icke fysiskt närvarande person? 

Ångesten inför ångesten fördubblar allt och gör så att den slår till med en omänsklig kraft.
Samma sak varenda dag. 
Sorgen går att hantera, saknaden är knappt hanterbar, men den värsta känslan är att nåt satt sitt bo i mitt bröst. Trycket som gör det svårt att andas. Viljan att spy upp allt det onda.  
Att alltid försöka överleva dagen. 
Denna upprepade känsla av tyngd och mörker inom en. 
Små stunder av glädje. Sedan slår den åter till. Vill inte lämna mig ifred. 
Låter mig inte andas frisk luft. 
Min pappa sa en gång till mig:
"De demoner inom oss är allergiska mot frisk luft. Så fort dom drar sina klor inom dig gå då ut på en promenad. Andas djupa andetag och kväv de jävlarna!" 
Problemet är att jag har sådan oerhörd ångest över att lämna hemmets trygga vrå. Rädd för att få en panikattack. Ute, där ingen kan ta emot. 
Jag går de rutter med hunden som jag känner igen, där jag känner mig trygg. Inte allför långt från det hem jag är så bekant med, där tryggheten bor. 
 

Livet i all sin enkelhet.
Livet i all sin sårbarhet.
Vardagslivet.
Matoset, bullret, de livliga rösterna.
Det rena, lugna, då mörkret fallit på. 
Då skratten ebbat ut. 
Då huset vilar i dvala i väntan på en ny morgondag. 
Sista orden på dagens slut:
"Godnatt min skatt, jag älskar dig, dröm om familjen och änglar."
Sista tanken som fyller mig med hopp:
"Tack för idag! Tack för att vi fått ännu en dag tillsammans." 
Orden som klamrar sig fast i mitt inre. Orden som bäddar in hjärtat i bomull och får mig att påminnas om det som fanns innan och det som finns kvar.  

De intima samtalen. Förtrogenhet. En öppenhet få förunnat.
Det som skett har tagit vår familj till en ny platå.
Till en plats full av ömsesidig respekt över de liv som fortfarande levs. 
Till en plats av samhörighet över det liv som gått oss förlorat. 

Glädjen att ha varandra. 
Sorgen av saknad över den som lämnat. 

Var vi än befinner oss i livet, i världen, i vårt inre, så är det alltid familjen som sluter upp då tårarna rinner. 
Tillsammans stod vi för ett sista farväl vid en kista i trä. 
Enade i en sorg så obegriplig. 
Tillsammans står vi i stunder av lycka. 
Enade i glädje av ett hipp hipp hurra. 

Tillsammans, alltid. 

Nu är pappas hus sålt och en blandning av lättnad och sorg lägger sig över mig som en kappa. 
En kappa alldeles för tung att bära. 
Känns som allt ligger på mina axlar som en tyngd. 
Är så mycket praktiskt som måste tas itu med inför försäljning. 
Sorgen över att överlåta det min pappa byggde upp från grunden och som han älskade. 
Lämna över en del av det som varit han. 
Tömma det sista av det som fortfarande är han. 
Städa undan hans fotspår och hans doft. 
Vädra ut den sista luften han andats. 
Nu ska andra människor fylla detta hus med liv och kärlek. 
Trösten i att ändå veta att hans verk älskas av andra. 
Lättnaden över att inte längre behöva vara kvar i det som en gång var. 
Inte behöva ha ena foten i min pappas hem och ena i mitt egna. 
Kunna släppa och försöka gå framåt. 

Så småningom får även jag ny luft att andas. 
Då kappan lättat och hängts undan. 

Försöker ibland få mitt egna mående kännas mindre dramatiskt  genom att tänka att det finns de som har det betydligt värre. Men så kommer jag på att det är ju ingen tröst att andra har det sämre, som om andra människors lidande skulle förminska min sorg...
Var någonstans är det upplyftande i tanken av att andra lider mer än du själv?! Vilken idiotisk tanke egentligen, och ändå är vi inlärda att säga och tänka just så. 
Allas sorg är en stor sorg, för just den som drabbas. Allt är relativt. Känslor varierar beroende vad du bär i just din ryggsäck. Förminska ingen annans sorg och glädje. 

Är omöjligt att mätta sin egna mage via någon annans mun.
Man kan inte heller fylla sin glädje med någon annans sorg. 

-Du och pappa bråkar aldrig. Ibland gör andra föräldrar det. Varför gör inte ni det? 

Har själv haft sådana funderingar. Jag och Anders bråkar aldrig. Tjuriga, visst, men vi bråkar inte. 
För det första så har vi en oerhörd respekt för varandra. Sen så ser vi väldigt lika på uppfostran och det finns inte "dina och mina barn". Det är våra barn, vår familj. De man vill skydda från allt ont. 

Jag tror dessutom att ett bråk oftast uppkommer av ett försvar. Antingen försvarar man sig själv och sina åsikter eller så försvarar man någon man bryr sig om. Men vi står som ett där, de som påverkar oss negativt står vi gemensamma mot.

Att vi varit i helvetet, det är ingen hemlighet. Med så mycket motgångar så de allra flesta förmodligen skulle gått. Så mycket som varit en enda stor kamp för överlevnad, som fortfarande är en kamp. Men det är vår kamp. 
Antar att yttre påfrestningar sammansvetsat oss istället för tvärtom.  

Har, till min egna förvåning, alltid haft ett gott självförtroende och en god självkänsla. Det är en gåva min mamma och pappa givit mig. Min pappa genom att han alltid sagt till mig att jag kan bli allt jag vill och att jag alltid ska tro på mig själv.
Min mamma genom kärlek och stöd. 
Jag har, få förunnat, gått genom livet med en tro att jag verkligen kan lära mig vad som helst. 
Sen att jag inte har den inre styrkan är en annan sak. Men tron finns där.
Då jag valt att lära mig något, så har jag lärt mig det. 

Trots viteligofläckar, platt röv, tunt hår och skeva framtänder så är det inget jag har ångest över. Eftersom det inte går att göra något åt. Jag kan inte ändra på det som inte går att ändra på. Därför lägger jag sådana tankar i någon gömma jag vägrar komma ihåg vart den är. 
Jag står inte och begrundar mitt yttre i en spegel. 

Jag går inte omkring och tror jag är förmer än någon annan. 
Men jag går omkring och tror på mig själv. 
Jag är ju medveten om det som är mina brister och det som inte är vackert. Just därför är jag immun mot kommentarer och tankar om just sådant som handlar om mitt utseende. 

Dock sviktar min självkänsla i andra frågor. Framförallt kring mitt föräldraskap. Dessutom har jag en konstant inre strid gällande mitt mående, min oförmåga att hantera stress, min ork, min sorg, mitt dåliga samvete, min totala paralysering vid trängda situationer, mitt obehag inför kramar och fysisk kontakt, min oförmåga att tänka innan jag talar. Ja, helt enkelt sviktar det totalt då det kommer till hur jag hanterar livet. 

Men viktigast för mig är att JAG själv vet att jag gör mitt bästa. I allt jag gör. Därför låser jag gärna in mig i min bubbla. Där är allt någorlunda hanterbart. Där är jag trygg. Kring mina barn, mina bonusbarn, min man och mina vänner där råder det total trygghet. 

Hur hade livet sett ut om jag fick fortsätta vara jag? 

Önskar jag vore härdad inför förlusterna som drabbat mig. Men aldrig går det att förbereda sig på den eviga förlusten av någon man håller kär. Aldrig går det att stå där och kunna ta emot ett dödsbud med en förberedande känsla. Hur mycket man än övat inför det som faktiskt kan ske... 

Jag förlorade min första pojkvän då jag bara var 17 år. Min ungdomskärlek som jag var hopplöst förälskad i. 3 år fanns han i mitt liv innan han var tvungen att ta ett hastigt farväl. 
Sedan var det min allra närmsta väns tur, då jag enbart var 23 år. Honom hade jag i mitt liv nästan exakt 10 år.

Min mamma gjorde något hon lovat mig att aldrig göra, lämnade mig helt vilsen och ensam. Bara 24 år förlorade jag min tryggaste famn.  
Det allra värsta, som aldrig skulle hända hände, min son var här och plötsligt borta. Då jag var 40 år blev livet något helt annat. 
Bara 3 år senare lämnade min pappa oss. Jag hade precis fått honom och då klev han av scen. Då jag äntligen börjat bygga på en relation som borde varit byggd för så många år sedan, då lämnade han mig. Föräldralös. 

Jag har så många gånger önskat jag kunnat stänga ute allt ont. Men istället har jag blivit helt hudlös.
Mina ärr syns, på den insida som är öppen för allmän beskådan. 
Jag kan inte dölja den bottenlösa sorg som bor under ytan. 
Jag har inte blivit starkare, jag har helt gått sönder. 

Undrar vem jag vore om jag inte drabbats så hårt av döden. 
Säkerligen med mindre ångest och oro. Mindre sorg och betydligt mer skratt. 

Livrädd att hamna i en djup depression. Det är min största skräck, att falla längst ner, än en gång.
Hur livet än är så håller jag mig åtminstone någorlunda flytande.
Här hemma, i min bubbla av trygghet.  För känslan efter förlusten av Jojje är en annan sorts smärta. En sorg som är obeskrivlig men det är en bottenlös ångest. Ett inre skrik. En inre tomhet. 
Den andra smärtan, den är svart och så orkeslös så den inte ens har kraften att skrika inombords. 
För även om jag är matt i själen, orkeslös i kroppen, rädd för det mesta, folkskygg, så är jag inte i det djupaste djupet. 
Så lätt att hamna där. Vägen ner går betydligt fortare än vägen upp. 
Livet är en konstant uppförsbacke, men det går ändå att stanna upp och hämta andan emellanåt. 
Men det går inte att andas i det svarta. 

Allt kring min pappas bortgång har kommit ikapp. 
Saknaden men även den röra döden lämnar efter sig. 
Spåren av ett liv som varit.

Men den största orsaken är de orden som inte längre sägs. 
Att min sons namn inte längre nämns. 
Tystnaden, rädslan folk känner över att väcka en sorg som konstant ligger där över mig, den tystnaden gör ont. Som att han tynar bort. Den jag enbart vill minnas, tycks folk tro inte ska nämnas. 
GEORGIOS är hans namn. 
Skrik det högt, för mig. 
För hans mamma. 
Prata om honom. 
Jag önskar höra hans namn. 

Tittar på foton av en liten, liten kille. En kille som växte upp och tog på sig alldeles för stora skor. 
En kille som snubblade fram och gick vilse. 
Den pojken var min. 
Kan inte förstå att jag ena stunden höll honom i min famn, för att i nästa sekund tappa bort honom. 
Förlorade det jag precis vunnit. 
Rensar bland leksaker han lekt med. Kläder han burit. 
Minns så väl hur jag hela tiden tänkte "imorgon". 
Den morgondagen kommer aldrig igen.

För allt det vackra och allt det fula.
För allt som var och komma skall. 
För livet och för döden. 
För det som tänkts och det som blev.
För det som gavs och det som togs.
För solen och för molnen.

Och för hela gråskalan däremellan.

För mina vänner och bekanta. 
För mina barn och styvbarn. 
För mina bröder och föräldrar.

För er som pratat och lyssnat. 
För er som stöttat och stundom burit. 

För dig min älskade.
För min själsfrände och kärlek. 
Du som alltid står bakom, framför och brevid.
För dig som alltid tar emot då jag faller. 

 

Finns så många olika sorters vänskap. Finns de som är där, konstant genom hela livet. De som alltid funnits där, i ditt minne, i ditt liv, i bakgrunden.
De som oftast kom i din barndom och som behållit sin plats i ditt vänskapsregister.
De som kanske inte alltid är där rent fysiskt, men alltid i ditt inre.
Det är dom du kan ringa, efter flera år av tystnad, och bara ta upp samtalet där det slutade.
Det är dom du kan åka till, efter år utan återseende, lägga dig på deras soffa och bara vara. 

Så finns det de som sakta kommit in i ditt liv. Som smygit sig in i ditt inre. 
De du sakta valt att ta in.
Som vuxit sig fast. Rotat sig hos dig, tagit sin plats i ditt hjärta.
För att stanna. 

Det finns de som du helt snubblar över. Som tar sig in i ditt liv som en stor våg av samhörighet. Redan från början känner du att ni hör samman. 
Likt en nyförälskelse-först stormande och väldigt intensiv. 
Som sedan ebbar ut till något djupare.
Kanske inte alltid lika hållbart som de tidigare.
Men som lämnat väldigt starka spår i ditt liv.
Fina spår av någon som tog dig med storm. Som gjort ditt liv ljusare.
Precis som en nyförälskelse är den så stormande att vågorna kan dränka det som först var så euforiskt.
Men det kan även vara för livet, flätat ihop era liv föralltid-i en vänskapsdans som aldrig tycks ta slut. 
De personerna är jag nästan helt säker på funnits med dig i tidigare liv, betytt oerhört mycket även då, på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag kan vara helt lugn, även då det inte blir en hållbar vänskapsfläta, för de kommer tillbaka. 
Om inte i detta liv så i nästa. 
En själsfrände. 

Så alla dess ytliga bekantskaper. De som du har men samtidigt inte. 
De du har en nära eller en ytlig relation till, en flyktig bekanskap som kan göra en sådan oerhörd skillnad i ditt liv. 
De som finns där och ändå inte. 
De som kanske är just de som är på väg att växa sig fast. På väg att skapa en föralltidvänskap. 

Då min mamma gick bort, för 20 år sedan, sa min pappa till mig:
"Gör dig av med alla de som får dig att må dåligt. Lär dig att vara din egna vän." 
Så gjorde jag och EXAKT de personer jag alltid vetat skulle stå kvar, var de som alltid stått vid min sida, de som enbart gjorde mig gott. Och fortfarande de som finns med, hand i hand med mitt inre. 
Likadant är dom, tillsammans med de nära vänner som kommit utmed vägen av livet, de som jag fortfarande kan ringa till och bara gråta. Visa dom mitt innersta, det mest sårbara. Precis som dom kan hos mig. 
De personer vars smärta även smärtar mig. Vars gråt fyller mig med sorg. 
Och deras skratt fyller mig med glädje. 

Men det största min pappas råd gav mig var att jag äntligen fick den obeskrivliga känslan av att kommit hem, då jag upptäckte att den allra bästa vännen var hos mig själv. Lärde mig att älska och vårda den vännen inom mig.  Jag ska ju trots allt leva med den vännen in i sista andetaget. 

Att läsa om en flicka som har sitt allra första sommarlov instängd i ett sjukhusrum. En liten flicka som inte har möjligheten att känna sanden mellan tårna och solen mot sin kropp, en flicka som inte kan svalka sig i havets vatten. Det tär sönder mitt hjärta. 

Får mig att reflektera över hur jag själv bara önskar sommarlovet vore över, så vardagen kan komma åter. Eftersom ekonomin inte räcker till. Pengarna inte räcker för att fylla våra barn med Gröna Lund och deras magar med sockervadd. 
Det dåliga samvetet att aldrig ha möjligheten  att göra ”sommarlovssaker” med våra barn. 
Det får mig att önska sommaren skulle vara över. Precis som känslan då julen kryper sig på. 
Vardagen däremellan är kraven på konsumtion inte lika hög. 

Men då jag läser Emelies konkreta rader om ett sommarlov som inte blev vad det var tänkt att bli, så rämnar jag. 
Då ångrar jag alla gånger jag längtat att tiden ska gå snabbare. Ångrar då jag sliter mitt hår för att barnen är bråkiga och vägrar gå ut. 
Så många ord jag vill radera. Frustation jag vill sudda bort. 
Kärlek jag vill sätta på repris. 

Jag vill aldrig mer örfila mitt samvete gång på gång över ord som sagts och inte sagts, allt som gjorts och inte gjorts. 
Vill aldrig mer vråla av ångest över att inte räckt till. 
Vill bara lära mig vara här och nu. Med barnen. 

Vänta inte på morgondagen med att visa all er kärlek för de era. För imorgon kanske inte finns. Inte för någon av oss. 

Jag är totalt hudlös, i andras sårbarhet. 
Jag är totalt känslolös, i min egna sårbarhet. 
Jag är här, för andra. 
Jag är aldrig här, för mig. 
Jag är helt öppen, inför andra.
Jag är helt stängd, inför mig själv. 
Jag sträcker ut min hand, för den som vill ta den.
Jag drar min egna tillbaka, om någon försöker hålla den för mig. 
Jag kramar, de som är i behov av värme och kärlek. 
Jag ryggar tillbaka, då någon vill ge mig tröst. 
Jag mättar andras magar, då de sitter med hunger.
Jag avstår min portion, för att fylla de tallrikar som står tomma. 

Jag är inte bättre än någon annan. 
Jag är inte en godare människa än andra. 

Jag har de vänner runt mig, som tänker som jag. 
Finns så många som är precis som jag. 
Jag är stolt att vara en av dom.
De som är som dom själva vill bli mötta. 
Med respekt. 

Jag blev kanske inte som jag borde, men min omtanke för andra blev som jag ville.

Många har sagt till mig "Vilken tur att du har de andra barnen!" 
Jag har då tagit på mig en känsla av att jag sörjer det barn som lämnat oss för mycket. Att folk kanske ser det som att jag sviker de barn som fortfarande lever. 

Är långt ifrån så. Jag glädjs över de barnen som lever. Min sorg över Georgios har absolut ingenting med min glädje över mina andra barn att göra.
Jag sörjer den jag förlorat, inte de som fortfarande finns hos mig.

Jag förklarade en gång för en vän att hur jag än gör så har jag dåligt samvete. Är jag inte fast i sorgen så blir jag livrädd att jag ska glömma.
Och då jag stänger in mig i sorg och saknad så är jag livrädd att missa de barnen som lever. 
Då sa hon "Tänk så här, att varje gång du inte tänker på Jojje, då är du här med de barnen som finns kvar." 
Just den meningen har varit en otroligt stor hjälp för mig. 
För hur mycket jag än förstår min sorg så är det viktigaste för mig att mina barn ska känna sig sedda, hörda och älskade. Oavsett vilket helvete mitt inre går igenom. 

Alla mina barn är livet för mig. Och det hoppas jag dom alltid ska bära med sig.  

Precis som alla som förlorat någon ställer jag mig frågan
"Vad kunde jag gjort annorlunda, tänk om jag gjort si eller så..."
Det konstanta ältande. 
Men så sa en bekant 
"Tänk om jag bara funnits där för Jojje. Om jag bara ringt honom och träffat honom! Då kanske han hade levt idag."
Jag blev stött, undrade vad i hela fridens namn det skulle gjort för skillnad?! Om han nu inte lyckades sluta för sin familjs skull eller framförallt för sin egna skull, varför skulle han då slutat för någon ytligt bekants skull?
Jag förstod att det var sagt i all välmening men det kändes nästan som ett hån, för mig. 
Då jag hörde den personen ta på sig skulden, så blev min skuld ännu större. Samtidigt kunde jag se det orealistiska i de orden. 
För vem är jag att gå omkring här och tro att jag är någon sorts Gud?! 
Som att jag har kraften att förändra någon annan än just mig själv. 
Skulle jag besitta denna kraft så är det ju helt och hållet mitt fel att Jojje dog!

Hela den klandran är ren storhetsvansinne!

Insikten gjorde det rätt uppenbart att det inte var mitt fel att det slutade som det slutade.
Skulden över att det började som det gjorde, den sitter dock där och mal. Frågan om hur jag kunnat göra annorlunda, INNAN sjukdomen fastnat hos honom.
Men då han var i sitt missbruk så var inte skulden min att bära, det "valet" bar han helt själv. Det har jag alltid varit väldigt medveten om.
Att just den delen av hans liv stod jag helt maktlös inför.
Det gjorde oerhört ont att enbart kunna stå vid sidan av och se honom snabbt köra på fel sida av vägen. Att stå och se stupet men inte kunna hindra fallet. Jag kunde enbart finnas där, stötta, lyssna och försöka med alla medel att få honom att förstå.
Men att prata med en missbrukare är som att försöka få en döv att höra dig bara för att du skriker. 

Jag har alltid betraktat döden som ingenting. Enbart ett mål vi alla har gemensamt.
Förr eller senare ska alla vi som vann livet även nå målsnöret till döden. Ofrånkomligt. 

Men så dog du, mitt barn, och plötsligt står döden för precis allt. 

Det är inte mänskligt att ens barn går före. Ingen förälder ska behöva planera sitt egna barns begravning. Ingen förälder ska behöva försöka välja ut en värdig gravsten. Den stenen som sedan ska stå där, som en fortsättning på ett liv som inte längre finns.
Tända ett ljus för att försöka få liv i det som för länge sedan slocknat. 
 

Den här skrev jag då allt kring min son var som tyngst. Då jag vände mig ut och in och ändå inte hamnade rätt. Ville sätta ord på hur dubbla alla känslor var. Älskade honom genom allt, men hatade vad drogerna gjorde mot honom, mot hela vår familj. Kunde bara stå där vid sidan av och se på. Försökte, men inget räckte.

ÄLSKADE, HATADE UNGE
 

"Vill vyssa dig i min famn, samtidigt skjuta dig ifrån mig.
Vill ha dig hos mig, samtidigt långt ifrån mig.
Var, när och hur vände allt fint till något så smutsigt skamligt?
Skulden att inte sett vad som gick så fruktansvärt snett.
Blundade vi, såg vi ej eller ville vi inte se? 
Var vi inte tillräckligt närvarande, såg vi dig ej?
Kände du dig ej tillräckligt älskad?
Hade vi kunnat hindra, förmildra eller gjort mer?
Skulle vi vänt ryggen till, stängt dörren och sagt "aldrig mer"?
Borde vi vänt skulden från oss själva, stängt av självföraktet och 
insett att vi inget mer kunnat göra?
Skulle vi stängt och skyddat oss själva?
Glöm aldrig bort det oskyldiga barn du en gång haft vid din barm.
Inse att det inte är samma lilla barn, inte samma person.
Glöm inte bort att det är en missbrukares ord som kommer ur dess mun.
En missbrukares smutsiga yttre, trasiga inre och tomma blick.
Inte längre den rena, oskyldiga baby med sprudlande blick.
Stäng missbrukaren ute.
Sträck ut handen, öppna din famn då missbrukaren gått, 
då ditt barn vill komma åter.
Vart gick allt så oerhört fel?"

Det här med att ha fördomar. Alla har vi dem. En för det ena, en för det andra. Men alla har vi dom. Jag har alltid gått omkring här och trott jag är fördomsfri. Men jag är, precis som alla andra, fullproppad med fördomar.
Det innebär inte att jag är full med fula tankar. För fördomar är inte alltid något negativt. Oftast är det en sanning vi upplevt på ett eller annat sätt. Som liksom etsat sig fast i vårt undermedvetna. Oavsett om vi vill det eller ej.
Det vi måste lära oss är att EN sanning inte automatiskt gör det till en generell sanning!  

Den fulaste fördom jag har är den jag själv är så starkt emot. Den fördomen jag själv känt mig utsatt av.
Fördomen om hur en missbrukares föräldrar måste vara. Frågan vi ställer oss då vi ser ett barn på glid "Mh, undrar just var föräldrarna är?! Varför märker dom ingenting?! Varför tar dom inte tag i problemet?!" 

Och det vill jag lova, att de allra flesta, försöker få grepp om problemet. Försöker med allt vad dom är värda. Föräldrarna står ju där, precis brevid, helt vilse i något som bara glider dom ur händerna. Vi märker, jag lovar er, vi märker. Och jag kan lova er att vi inte behöver folks dömande blickar, för vi är så duktiga på att döma oss själva!
Vi behöver inte era viskanden, för våra inre röster klandrar oss vareviga sekund. Vi sörjer mer än ni kan ana. 
Vi är TOTALT maktlösa i den kamp som någon annan styr. Vi står mot något som är starkare än all kärlek. Och vi kämpar mot myndigheter som står över oss. Ingen lyssnar. Först efter Jojje dog så frågade hans handläggare vad dom kunnat göra annorlunda. Plötsligt lyssnade dom på vad jag, som mamma, ansåg varit det bästa för just mitt barn! Jag sa som det var "Ni gjorde det ni kunde, resten låg hos Jojje. Det ni borde gjort var att lyssna på oss föräldrar, från början, innan det var försent. Ni borde lyssnat på de som kände honom allra bäst. De som visste att han var totalt gränslös. För hade ni gjort det, då hade ni inte behövt ställa en sörjande mamma den frågan."
Men jag klandrar inte någon för hur det blev. Inte heller Jojje klandrade någon annan än sig själv. 

Jojje kom från ett hem där han var oerhört älskad. Han kom från föräldrar som vände sig ut och in för att hjälpa honom att bli frisk. Hans missbruk tömde dessa föräldrar helt på liv och kraft. Hans missbruk förvandlade två starka personligheter till två föräldrar med tomma blickar och glädjelösa skratt. 
Vi blev ett skal av något som en gång varit.
Jag blev en skugga av mitt forna jag.

Jag klandrar ingen, förutom just mig själv. Så jag behöver inte andra att göra det åt mig. I varje andetag frågar jag mig själv "Vad kunde jag gjort annorlunda? Vart gick allt så fel?!" 

Med facit i hand så vet jag faktiskt inte. Jag har fortfarande inte förstått svaret på min ständiga fråga. 

Men jag förstår varifrån min fördom kommer ifrån. För hur ska jag kunna tro annat då jag själv tror så om mig själv?

Är fullt medveten om att det jag skriver är mörkt och sargat. Att det skulle behövas inlägg av ljusa ting. För så är ju livet, både ljust och mörkt.
Men det ljusa finns där, som en självklarhet. Som något som bara accepteras och alldeles  för sällan läggs tankar på just det självklara, som egentligen inte alls är självklart. 

Alla dessa känslor, de som bubblar över och behöver ta plats. 
Hela bloggen började med att det plötsligt kom över mig, vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor.
Skriva.
De innersta, de mörka, de grå och de ljusa. Alla känslor i alla dess skiftningar. 

Kanske blir det en lättnad för min själ, att få sätta ord på allt det som rör sig inombords. 

Kanske kan det hjälpa andra som sitter i en liknande sits. Eller någon som kanske kommer bli tvungen att genomlida helvetet, som kommer behöva sitta i min nersuttna plats. Den är inte bekväm, den gör ont. 
Men kanske kan jag vara en krycka i all förtvivlan. 
Kanske kan du sätta dig i mitt knä. Så lindrar det en aning.
Jag kan inte ge dig kuren, men kanske, kanske lite lindring mot besvären. 
Kanske kan min historia få dig att förstå att du inte är ensam. Inte helt ensam mitt i all ensamhet. 
Få dig att förstå att sorgen är din egna, men att det finns många som faktiskt förstår. De som inte säger att dom förstår utan att egentligen förstå dess innebörd. Utan de som verkligen förstår. 

Jag tror att känslorna efter förlusten av någon i ens närhet kan skilja sig oerhört, beroende på vilken relation man haft till personen i fråga.
Men jag har uppfattningen att förlusten av ett barn följer ett liknande sorgearbete. Ett sorgearbete som inte är samma, men som ändå påminner om varandra. En sorg som skiftar så mycket i svart som är möjligt.
För oavsett relation eller hur man förlorat sitt barn så har man förlorat det dyrbaraste man har. Finns ingen större sorg.
Inte jämnförbart med något annat helvete i universum.
Vi blir liksom tvungna att leva i verklighetens helvete. 
Blir tvungna att leva i en otänkbar tanke. 

Så många som säger till mig "Jag ska inte klaga, jämnfört med dig är mina problem ingenting." Men det är dom, för dig! För som sagt, allas sorg är ens egna. Och ALLA har rätt att sörja, klaga, må dåligt, oavsett vad det är som skapar dessa känslor. En känsla går inte att jämnföras med någon annans. 
Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon kommer och beklagar sig till mig. För min sorg efter Jojje är den värsta för mig, men din sorg är din, utifrån dina upplevelser. Förminska inte er egna sorg, era egna bekymmer. 
Jag sitter ju inte och tänker "Varför sitter jag här och gråter över att förlorat ETT barn, när de finns de som förlorat FYRA barn?!"

Alla har vi våra egna kors att bära. 

Alla dessa dagar som bara går och går. Helt utan mål. Vart ska jag hamna i slutet av min vandring? När är jag framme? Alla dessa dagar som blir till en. En enda lång dag, utan början och utan slut.
Drar ner ångesten i mitt bröst.
Hela jag fylls av det svarta.
Skulle behöva stanna, vila en stund.
Få hämta andan ur en alltför sur luft.

Jag går sönder. Hela jag krackelerar. 
En liten spricka sprack, sprack till två helt skilda världar.
Ett helvetesgap skiljer de två åt.
Vågar inte hoppa, ta språnget över till det nya livet.
Vågar inte lämna mitt barn kvar där, på andra sidan.

För vem är jag utan det kompletta som fötts ur min kropp, ur min kärlek. 

(Jag fann texter jag skrivit under åren som gått efter Jojjes bortgång. Oerhört tunga texter, jag vill ändå förmedla den känsla som infinner sig då livet spricker till två helt skilda liv. Är en resa genom en sorg som inte går att förklara i ord. Tyvärr står jag ofta kvar i det förflutna. Men har genom åren som gått byggt upp en språngbräda genom de två skilda liven. Så jag kan gå emellan.)
 

Och DÄR gick luften ur. Som en ballong har det pyst ut lite i taget, den 1/7 sögs restrerande luft ur. Som en uttömd, ihopskrynklad ballong känns hela mitt inre just nu. 

Så oerhört trött och urvriden. Nu faller sakerna på plats. De saker jag försökt att inte förstå, inte velat ta till mig. 
Trots alla som finns runtomkring mig har jag nog aldrig känt mig så ensam. Då Jojje dog var jag ensam i min egna sorg, vilse i mig själv. Nu är jag ensam på ett annat sätt. 

Skulle vilja att någon bara bäddade in mig i bomull, lät mig sova och styrde upp allt. 
Skulle falla i en Törnrosa sömn och vakna till allt det vackra som en dag kommer. 

En av de finaste gåvor jag fick med min man är hans barn. Fyra fantastiska individer. Fyra barn som jag älskar oerhört mycket. 
Har aldrig haft problem med ömsesidig respekt och kärlek. Har aldrig känt "mina barn-dina ungar". 
Skulle alltid skydda dom med mitt liv. Precis som de vore mina egna. Blir en tigermamma även med dom.
Har aldrig behövt höra "Du bestämmer INTE, du är INTE min mamma." Kanske för jag alltid varit medveten om just det. Har aldrig försökt mig på den rollen heller. Säger ifrån, uppfostrar, stöttar, tar hand om och älskar dom.
Men har aldrig försökt ta över den roll som tillfallit någon annan.
Ser just barnen som en gåva, en bonus. 
Ser självklart även min man som en bonus för mina barn.

Men den nakna sanningen är att det inte är en lätt sak att ge sig in i.
En viktig notis är att det INTE är svårt pga barnen!
Fast med barnen kommer, självfallet, ett tidigare förhållande med i bilden. Ett förhållande som inte är mitt att få med. Allt som oftast så är ju ett spräckt förhållande väldigt infekterat. Och jag anser att det inte är mitt sår att tvätta. 
Nu är ju just jag väldigt tacksam att dessa barn kom med in i mitt liv och känner att gåvan är värd allt. Liksom jag är tacksam för många av dom som kommit hand i hand med dessa barn. Att få vara en del av det som är dom, det är en gåva i sig. 
Liksom mina barns pappor är en del av mina barn, en sådan stor del av dom, en del jag alltid kommer ha i mitt liv. Dom är halva barnens identitet och jag skulle aldrig kunna kränka barnen genom att tala illa om den del av dom som dom älskar mer än allt. Den del som VI vuxna valt att lämna bakom oss.
Kommer aldrig stå på någon annans sida än barnens!

Jag är även tacksam över de som kommit med våra barns andra halva. De kvinnor och män som våra ex valt att dela ett liv med.
Tacksam över att få vara en del i våra barns släkter. 
Tacksam över att fått in Martina, Simon, Casper, Mattias och Wille i familjen. Genom kärlek för de mina. 

Jag har fått så mycket mer än "enbart" den man jag vill dela mitt liv med, som jag älskar.


Viktigaste är ALLTID barnen! Dom får INTE straffas för något dom garanterat inte står till svars för! 

Det är som det är och när det inte blev som det var tänkt får det bli som det blir. Vi kan enbart göra vårt yttersta.

Älskar er; Stephania, Erika, Georgios, Sofie, Emanuel, Vanessa, Tilda, Charlie, Gabriel, Romina och My! 

 

Älskade bröder. Min barndom, min gruns. Mitt igår, idag och imorgon. 

Hur många mil som än skiljer oss åt. Hur många år som än går. 
Hur livet än må vara, så är ni här. Jämt. 
Ni kommer alltid vara här, i mitt liv. 

I så mycket är det vi tre mot det som varit. En sammanlänkning som ingen kan ta ifrån oss. 

Ur vårt ursprung är det bara vi tre kvar. 
 

Denna kvinna! Hon var allt jag någonsin önskat jag skulle bli. 
Trygghet. Kärlek. Värme. Kan inte med ord beskriva hennes godhet. 
För snäll för sitt egna bästa. 

Den 1/7 1998 drog hon sitt sista andetag.
Samma datum, fast 16 år senare, som vi "valde" att begrava hennes barnbarn.
I min famn drog hon in luften, i sina cancersjuka lungor, för att aldrig andas ut igen. 
 

Idag är det tre år sedan vi klev in i en kyrka så stor. Hand i hand, fram till en kista i trä. Sakta, sakta kom vi närmre ett sista farväl. 
Kistlocket stod öppet och dina slutna ögon såg inget mer. Där låg du med knäppta händer med krans runt ditt hår. Dina händer så kalla och dina läppar blå. Där knäböjde jag över en av de finaste jag fött, över en son som aldrig borde dött.
Där skrek jag, från djupet av de bottenlösas sorg.
Tog dina händer i mina och hade önskan om att kunna ge dig min värme, få dig till liv.
En önskan om att krypa ner brevid dig och hålla dig i min famn.
Dela din vila och aldrig släppa dig igen. 

Där, just då, var jag tvungen att släppa hela din framtid, det som varit menat att bli. 
Tvungen att släppa de händer jag så många gånger hållit i mina. 

Jag knäböjde över min son och kysste hans kalla panna. En sista gång. 
Ett sista farväl. 
 

Allergisk mot instagram livet. 
Det lyckliga yttre lagret av en uppdiktad vardag. Där man bjuder på ett liv man önskar folk ska se, eller ett liv man försöker intala sig själv existererar. 
För vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Vad finns kvar då ridån gått ner? 
En vän sa en gång till mig "Hon är en perfekt mamma, det ser man på Facebook." 
"ALLA är perfekta föräldrar på Facebook och Instagram!" svarade jag henne då.

Ingen tvättar sin smutsiga buk inför en publik. Ingen lägger ut en vardag om pannkaka, blodpudding och färdiga köttbullar. Ingen lägger ut bilder på barn som gråter av orättvis behandling. 
Inte heller jag. Då lägger jag hellre inte upp någonting.
Jag lägger inte upp bilder på mig själv i mitt trasiga yttre. Med klorinfläckiga mjukisbyxor och för stora t-tröjor. Med rufsigt hår, påsar under ett par osminkade ögon. Gråblek hud med insjunkna kinder och sorgsen blick.
Har inget som helst intresse av att ge andra en förskönad bild av min helt oglamourösa vardag. 
Jag har torra händer med nerklippta naglar. Eftersom det är det som sker med händer som konstant är nerkörda i städvatten. Håret i en icke-frisyr. Osminkad och blek. Grå och dyster. Fula möbler och slitna tapeter.
Har barn som sällan lyssnar på mina "Nej". Som frågar, men sen inte tar ett "Nej" som ett alternativt svar. Barn som tjatar till jag nästan spricker av frustation. 

MEN jag kan lägga ut bilder på ett RENT hem. 
Jag kan lägga ut bilder på vackra och kloka barn.
Barn som jag själv lärt att inte ta ett "Nej" utan en förklaring. 
Barn som har en underbar sammanhållning. Som alltid står bakom varandra. 
Jag skulle t.o.m kunna lägga ut en ljudfil på mitt hysteriska skratt. Ett skratt som faktiskt kommer ända från mitt inre. 
Men jag kommer aldrig kunna lägga ut detaljbilder på en citron i en vacker skål. Eller en bild på ett vackert kök och samtidigt skriva "Godnatt". 
För mig blir det bara en förvirrande bild på något som inte alls har med min sömn att göra. 

Inte heller jag skulle lägga upp bilder på min fula vardag.
Men jag skulle inte heller lägga upp bilder på en förskönad vardag som enbart existerar i min fantasi. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på frysta gröna ärtor med majs och en karré bit och skriva ut "ätit bästa middagen bestående av smörslungade grönsaker med gourmetmörat kött".

Men å andra sidan kanske det faktiskt är så, att om det enda man själv anser är intressant är detaljbilder på ens hem, dagens outfit och salladsbladen på tallriken, så kanske man faktiskt lever ett bekymmerlöst instagramliv.

Eller så är det helt enkelt så att jag bara vill tro att ingens vardag är en instagram vardag. För att känna mig mer som alla andra. Att vi alla lever i ett kaos emellanåt. 

Livet blir sällan så som det är tänkt. 
Jag utvecklades till någon jag inte tänkt bli. Snubblat, skrapat upp mitt inre och ibland inte klarat att ta mig hela vägen upp. Ärrad. Ärr som jag allt som oftast kliar upp, till öppna sår. Sår som borde varit läkta.
Livet gör ofta krokben för mig, ger mig nya sår som borde plåstras om. Men hinner inte ta hand om det, har inte längre orken att tvätta de sår som svider som värst. Vill inte gräva i det som gör så ont. Vill inte känna smärtan. 
Däremellan tar sig solstrålarna igenom molnen och hela jag fylls av tacksamheten över det vackra jag har. De barnen som fortfarande fyller mina lungor med luft. De som går här, sida vid sida, i takt med livet. Mina barn och bonusbarn.
Tacksamhet över tiden jag fick med min lilla pojke. 
Över min man, mina bröder, alla mina vänner och mina djur. 
Mitt i all elände är jag oerhört tacksam över det liv jag har framför mig. 

Låg på sjukhus två veckor för 1,5 år sedan. Hade inre blödningar efter en operation och de visste inte om jag skulle klara mig. 
Det var absolut första gången jag varit riktigt rädd för att dö.
Då kände jag, med hela mitt inre, att även om jag kanske känner att jag levt klart mitt egna liv, så har jag absolut INTE levt klart barnens liv. Insåg att jag inte vill missa något i deras framtid. Vill alltid stå vid deras sida. Finnas där, få uppleva våra barns liv. 

Idag är en sån där dag. En dag då jag inte egentligen vet alls hur jag mår. Lever i något mittemellan land. Kroppen och psyket är helt på off. Bara är...ingenting. Samtidigt som det känns som alla drar i mig. Det är pappas hus, vårat hem, barnen, maken och vänner. Otillräcklig på alla plan. För jag orkar inte. Orkar inte räcka till. 
En sån där dag då jag vill krypa in i mitt skal och bara vara där, i mig själv. 

De flesta dagar vet jag hur jag mår. Men så kommer dessa dagar som på ett sätt är jobbigare än alla andra dagar. Det är dagar där hela jag sagt stopp!
Kan inte heller koppla av och bara vara i dessa dagar. Då jag försöker det så kryper det i hela kroppen av oro och rastlöshet. Så mest irrar jag omkring och på så sätt gör mig ännu mer otillräcklig. Ingenting blir fullkomligt.
En dutt av mig där, en dutt av mig här. Men vart är egentligen helheten av mig som person. 

Känns lite som jag skulle vilja stänga in mig i mig själv för att där vara närmre Jojje. Kanske för att han lever inom mig, i mitt innersta inre. 

Dagar som dessa vill jag bara att alla ska sluta dra i mig. För det gör inte känslan av otillräcklighet mindre.
Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån. In till mig själv.
För där är jag åtminstone enbart otillräcklig för mig själv. 

Tänker mycket på hur alla mina erfarenheter påverkat mitt sätt att vara. Jag har blivit oerhört avtrubbad, då det kommer till världen utanför min familjebubbla. Kan inte ta till mig saker som inte är här. Har inte tittat på nyheterna sedan dagen då Jojje dog.
 
Så fort jag känner glädje så straffar jag mig själv och drar mig snabbt tillbaka till den "trygga" känslan jag känner igen, ångesten. Trycket över bröstet kan jag snabbt framkalla. 
Men jag är ju fullt medveten om det och därför arbetar jag mycket med mig själv. Dock är det svårt att ge sig själv de rätta verktygen. Där behövs KBT som ett stöd. För trots att jag vet, så innebär det inte automatiskt att jag är kapabel eller villig att göra något åt det. 
Är som en psykolog en gång sa till mig ang mina tvångstankar kring städning, 
"Du ska öva på att släppa allt, inte städa undan allt innan du går och sover. Låt allt stå och ta det nästa dag." För mig var det obegripligt, jag vill ju inte arbeta bort just det. Men jag förstår vad hon menar. Jag arbetar gärna bort andra tvångstankar.
Vill verkligen försöka få ordning på alla mina katastrof tankar. 
Speciellt då det kommer till att något ska hända barnen. För det är en boja för dom och en total sorg varje gång jag fått för mig att något hänt. 

Har så mycket i ryggsäcken, så mycket så jag liksom lutar mig tillbaka på allt det som hänt. Jag måste tömma, sakta men säkert, för att kunna ta mig framåt. 

Frågan jag ställer mig är om jag är redo för det? Är jag där än? 
För det känns som att jag då skulle gå vidare på en väg, som kallas livet, och lämna Jojje där utmed vägkanten. Ska jag då lämna honom kvar där, ensam? Ska han vänta på mig tills jag återkommer? 
Jag vill ju bara att han ska gå sida vid sida med mig och sina syskon. 
Vet ju att det inte är så det är, vet att han alltid kommer stå där vi sist såg honom.
För oss kommer han alltid vara den han var just i vår sista omfamning.

Framtiden är ju något främmande, det som varit har varit och då det varit så mycket sorg så är det vad jag är tryggast i.  

Efter alla tunga ämnen bjuder jag på en liten påminnelse om att livet faktiskt även innehåller massa kärlek, glädje och lycka. Tacksam över allt jag har. Inte enbart sorgsen över allt jag förlorat. Lyckan över min familj är större än allt och går sida vid sida av det som gör så ont. Svårt att se allt det vackra då sorgen gör hela ens inre så fult. 
Den här bilden ger mig ljus och värme. 
 

Nu när vi ändå är inne på ämnet sexuellt övergrepp... INGENTING är värre än då något ondskefullt händer våra barn. Jag kan ingenstans jämföra min smärta som offer med smärtan över att mitt barn föll offer för en liknande "upplevelse". Kan inte kalla det upplevelse, skräckupplevelse är en mer korrekt beskrivning. 

Då jag var nio år förgrep sig min kompis morfar på mig. NIO ÅR!!! 
Ett helt liv hade jag framför mig, ett liv som han helt tog ifrån mig. Han tog min fantasi och tron om ett vackert liv ifrån mig. 
Tilliten för de vuxna. Även tilliten för mig själv som person. Han gav mig inget annat val än att lära mig hålla tyst om sådant som ingen ändå lyssnade till. Att hålla käften och svälja allt som skulle behövt komma ut. 
Att förminska mig själv som människa. 
Jag lärde mig redan som nio-åring att min kropp var något som helt saknade integritet. Jag tappade all respekt för min kropp och har liksom aldrig fått den tillbaka. Lärde mig att min kropp inte är min.

Plötsligt stod jag i en värld som var så full av ondska. Min barndom var min zon av trygghet och plötsligt stod jag helt ensam mitt i min egna smutsiga hemlighet.
Jag var nio år och redan då kände jag att felet var mitt. Att jag på något sätt gjort något som fick honom till att utnyttja min kropp. Inte visste jag vad sex var. Det fick jag lära mig på det mest vedervärdiga sätt. 
Det jag burit på i alla dessa år, som jag hela tiden känt var min skam att bära, 
min skam och min smutsiga kropp. 
Det har givit mig så mycket men för livet. Oerhört många.
Först kopplade jag bort mig själv från min kropp. Min känsla var för sig och min kropp något annat. Jag utvecklade en oerhörd bacillskräck. Kände mig aldrig ren och än idag duschar jag tre gånger per dag.
Jag lärde mig att ingen lyssnade på mig.
Jag lärde mig att jag var liten och det jag sa inte hade någon betydelse. 
Att vuxna faktiskt inte tog tag i det som verkligen behövde tas i. 
Maktlösheten inför vuxen världen. En värld som inte är värd att lita på. 

Händelsen i sig har inte enbart förstört mig, utan även påverkat mina barn. 
För den har gjort mig väldigt överbeskyddande och rädd. Rädd att något ska hända dom. Räddare än de allra flesta. För visst är alla föräldrar rädda att något ska hända deras barn, men jag har i princip varit paralyserad av skräcken att någon ska göra mina barn illa.  

MEN min utsatthet har även lärt mig att ALLTID lyssna på mina barn. 
Har lärt dom att precis allt som känns fel är fel!
Att ingen annan har rätt till deras kropp. Det är deras och enbart deras att bestämma över. 
Har lärt dom att aldrig tro att något händer om dom berättar, att inte tro på såna hot.  Att ALLTID lita på att dom kan känna sig trygga med det dom berättar för mig.
Jag kommer alltid lyssna.
Aldrig blunda. 

 

Någon tog sig rätten att sudda bort hennes glädje, trygghet, tron på livet. Tog sig rätten att ta något som enbart tillhör henne, henne och ingen annan.
Han tog allt det som var hon. Han tog det ifrån henne. Hennes rätt till sitt egna liv. 

Här är hennes berättelse. Helt hudlöst och naket. Ett öppet sår som visar allt det som ingen vill se. 

"Jag har funderat länge över om jag ska gå ut med detta offentligt eller inte. För det är ju så pinsamt. Jag skäms över något jag egentligen inte borde skämmas över. Nu har jag äntligen tagit mig mod för att berätta min historia om när jag blev våldtagen, för jag känner att det är ett så viktigt ämne som överskuggas av skam. Ta snälla några minuter av er tid för att läsa detta.
Den 10 juni 2016 blev jag våldtagen. Jag blev hemsläpad från krogen av honom, bokstavligt talat hemsläpad för jag var så påverkad att jag inte kunde stå på mina egna ben. Jag själv ville inte bli så påverkad den kvällen, jag ville ha en lugn kväll, men det tyckte inte han. Han tog sig rätten att droga mig. Jag som aldrig i mitt liv har testat någon form av narkotika, jag som hade kunnat dö av dosen han la i min drink. 
Han tar sig rätten att ha sex med mig, jag kan inte svara på vilket tillstånd jag var i för minns inte. Jag minns ingenting från den kvällen. Men av vad jag fått återberättat till mig så var jag inte i gott skick. Jag ramlade omkring, slog i mig, kunde inte stå på mina ben, ja, jag var inte i gott skick. Men vad jag än var i för skick så var jag inte i något skick som ger dig tillåtelsen att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, varken i mitt värsta eller i mitt bästa skick.
Jag vaknade på morgonen därpå av att en främmande man utförde oralsex på mig. Jag blev alldeles paff och sa ifrån, jag sa ifrån tre gånger, men fick svaret "Vadå nej? Jo" och sedan "det här är din present från mig". Jag var för svag för att bråka och för rädd för att slåss över min kropp. Jag var som paralyserad och tänkte "Jag får skylla mig själv". 
Efter beskedet om att jag hade narkotika i blodet, höga halter narkotika, så bestämde jag mig för att anmäla honom, för det var inte förrän då insåg jag att det jag utsatts för var fel. Jag ville ta tillbaka rätten över min kropp och alla andra kvinnor som har utsatts för honom, för det här var garanterat inte första gången. Jag tänkte att ett fängelsestraff skulle på något sätt lindra det han gjort mot mig och framförallt hindra honom från att utsätta andra kvinnor.
Jag fick komma till Södersjukhusets avdelning för våldtagna, jag var i chocktillstånd, det här händer inte mig tänkte jag. Sköterskorna där var så snälla, så så snälla. De tog blodprover, urinprover, gynekologisk undersökning, jag DNA-topsades och skadorna fotograferades och dokumenterades. Jag hade blåmärken överallt, blåmärken på ställen som inte endast kan ha framkommit av att jag hade ramlat. Det syntes tydligt vad han hade gjort mot mig. 
Vidare fick jag prata med poliserna, de fick ett såkallat rape-kit sammanställt av alla prover som togs på mig. Polisen hanterade mitt fall väldigt väl, lägenheten blev avspärrad samma kväll för bevismaterial och några dagar senare anhölls han. Jag tänkte att nu sätter vi dit den jäveln. Men det tyckte inte rättssystemet. 
I förhör med honom uttryckte han att vi faktiskt haft sex under natten. Eller ja, han hade sex med mig. I förundersökningen framkom det så mycket bevis som styrkte mitt fall men trots det så las fallet ner. Fallet las ner med den mening att det var brist på bevis. Va?!? DNA-bevis fanns, oförklarliga märken på min kropp fanns, blod-analys från rättsmedicinska fanns, hans förhör fanns, vittnens förhör fanns, alla dessa bevis fanns, jag menar, vad fanns inte? Vad fanns det inte för bevis som styrkte att jag har fallit som offer för den här människan? Med vilken rätt bestämmer rättssystemet för att ta ifrån mig rätten över min egen kropp?
BRÅ som undersöker statistik inom brott lägger fram statistiken angående våldtäkter på detta vis: ”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år.”
Man undrar varför antalet anmälningar minskar, varför folk inte anmäler. Enligt min egen erfarenhet och även det jag fått återberättat av vänner som har fallit som offer men inte valt att anmäla så har jag dragit denna slutsats: Det är läskigt, det är läskigt att anmäla. Vem vill sitta på en rättegång och stirra gärningsmannen i ögonen? Ingen. Jag fick höra att jag var modig, modig nog att våga anmäla, för jag skämdes, jag skämdes så extremt mycket över att jag låtit detta hända mig. Jag som är så duktig på att stå upp för mig själv låg där som paralyserad.
Under de första dagarna under anmälningsprocessen så stod jag med en avspärrad lägenhet, utan rena kläder, smärtor både fysiskt och psykiskt och utan värdighet. Jag kände mig så nedvärderad och smutsig. Det tog mig två veckor innan jag kunde sova i min säng igen, det har gått över ett år och jag kan fortfarande inte sova gott om nätterna, jag ser mig fortfarande över axeln och fryser fortfarande till is när jag ser någon som har liknande drag som honom. Detta är trauman som sitter så ingrott i en och som man inte vill gräva i, men jag valde att göra det av den anledningen att tillsammans med rättssystemet sätta dit honom. Men han gick fri, och de flesta våldtäktsmännen går fria. Ni borde skämmas."

Att ta den "enkla" vägen ut. Jag har alltid förstått varför människor, vars förtvivlan och bottenlösa matthet inför livet, givit upp. Varför dom inte längre stått ut. Har inte förstått riktigt innebörden med orden "självmord är enbart en egoistisk handling." För mig var det en tröst att Jojje, förmodligen, själv valde att avsluta sitt liv. Att han själv valt att han levt klart, inte längre orkade. Kändes som att det då inte var lika "meningslöst", eftersom det ändå var hans vilja. 
Det var dock ingen tröst att veta att han varit så ensam i sin förtvivlan, så ensam att han inte såg en annan utväg. Att han krälat runt i det där bottenlösa hål av mörker, ensam. Utan att dela det med oss andra. 
Men valet hade iallafall varit hans. Han fick sin befrielse, medan vi andra blev fastkjedjade i sorgen och saknaden. 

Själv har jag flera gånger dränkts i det mörkret. Först snavat, sedan snubblat och sedan fallit, fallit ner ända till botten av det mörker som hela jag då fyllts av.

Jag kunde själv känna att då man är längst ner i träsket av ångesten så är det precis som att vara inmålad i ett hörn. Enda vägen ut är att gå genom den röda dörren bakom dig. En dörr med orden NÖDUTGÅNG ovanför sig. Befrielsen. Tanken av en utväg är en tanke som ändå givit mig en sådan trygghet så jag klarat av att stå ut.  Sekund för sekund. Ett andetag i taget. En dag i taget. Och sedan har golvet torkat bit för bit och jag har kunnat ta mig över till andra sidan av rummet. Fram till dörren jag trodde var stängd förevigt. Dörren till livet. Bort från dörren till döden. Fram till dörren där alla som älskade mig stod och väntade med hopp i blicken.

För när man är där nere, då ser man inte något annat än sin smärta. Man ser inte de man lämnar kvar. Man tänker inte längre. Man är inte kapabel till att tänka "mina barn har det bättre utan mig" så som många tror att man tänker. Den tanken är innan, på vägen ner. Då, när man är helt uppsluten av känslan av hopplöshet, av mörker då tänker man inte alls. Ingen tanke finns, enbart mörker.

Ända fram till då Jojje dog kunde jag förstå, förlåta.
Precis i början efter han lämnat oss tänkte jag självfallet att det var den enda utvägen för att slippa känna. Slippa det inre vrålet av smärta, trycket över bröstet. 
Att få komma till honom eller bara omslukas av mörker utan tankar och medvetande. 
Så sa min äldsta dotter till mig, utan att jag sagt något om mina tankar, "Mamma, om du tar livet av dig så kommer alla mina småsyskon tro att det var viktigare för dig att få vara med Jojje än med dom. Att han betyder mer för dig än vad vi här gör. Om du väljer att dö så har du valt ett liv över sex andra." Där och då vaknade jag upp. Jag tänkte "får man bunta ihop sina barn och kasta dom framför tåget? Nä, det får man inte. Det finns inte." Och det var exakt det jag skulle göra om jag valde min smärta över deras. Men jag förstod fortfarande varför folk valde den dörren, den utvägen. 

I vintras hände något, någon jag älskar började öppna dörren till döden. 
Då kom ilskan. Min ilska. Då förstod jag vad alla menat med att självmord är en egoistisk handling. 
Jag blev rasande, på alla som valde den utgången, på mig själv som haft den dörren som en nödutgång. Jag blev så arg på mig själv för alla gånger jag sneglat ditåt. För vem fan är jag att sätta mig själv över alla andra?! Vem är jag som tror mina känslor är viktigare och större än alla andras?! Är jag mer speciell, så enastående så jag är värd att slippa min egna ångest och sorg till priset av andras smärta?! 
Sådan fruktansvärd ilska föddes ur min rädsla att någon jag älskar skulle gå åt motsatt håll. 
Jag sa till den personen "Nästa gång du ens snuddar vid tanken att ge upp, då vill jag att du ringer mig...
Så gör vi det tillsammans! För även du måste väl ändå anse att jag inte är värd ytterligare ett dödsbud?!" 

Ingen människa vill att någon man älskar ska dö. Inte heller den personen som själv vill dö. Ingen vill hålla en annan i handen och tillsammans gå ut genom nödutgången. Ingen vill ta med någon i sitt egna mörker. 

Försummat min familj och mitt hem. Då min pappa dog så hamnade min familj i skuggan av alla måsten kring döden. Att rota runt i det som varit min pappa. Hans hem, hans liv, hans arbete. Försöka knyta ihop alla lösa trådar från det som en gång var ett liv. En mans liv. Hela mitt egna liv sattes på paus och jag har fått gå in helt i det som inte är mitt. Det som med ovilja blivit mitt och mina bröders. Hinner aldrig pausa och känna efter. Vill bara återgå till det som faktiskt är mitt liv. Min familj. Vill ha tiden att bara umgås med dom. I lugn och ro. Njuta av de mina. Vill ha tiden att kunna rota runt i mitt egna liv. Mitt hem. 
I mitt inre är det alltid kaos, död eller inte. Jag är en förvirrad själ som är imponerad över att jag inte tappat bort mig själv någonstans på vägen. Eller det kanske är just det jag gjort. 
För mig är det viktigt att ha struktur på min vardag. Ha det städat och välordnat då allt annat är rörigt. Och nu står jag med ena foten i ett hus som jag lyckats få både städat och välordnat och med den andra i det hus som numer enbart är kaos. Mitt hem, min borg. Måste få ordning på även det. Rensa och städa. Prata och umgås. Virka och bara få vara. Längtar så till huset är sålt och allt kan återgå till det nya liv som väntar. Då livet än en gång blivit uppdelat i ett före och ett efter.

Blev gravid med denna helt unika skapelse då jag bara var 18 år. Just där, just då, just när jag stod med ett positivt graviditetstest i min hand, kände jag att NU börjar livet. Mitt liv, vårt liv. 
Ditt liv i mina händer och ändå kan dessa händer inte skydda dig mot allt. Din gråt mot min axel och ändå kan jag inte bära det som gör dig så ont. 
Jag kan inte gråta dina tårar, men jag kan torka de tårar som rinner. 
Jag kan inte putta dig dit du borde gå, men jag kan stötta dig dit du vill gå. 

Jag kan inte skratta åt dig, men jag kan skratta med dig. 

Alltid vid din och dina syskons sida. Utan tvekan. Utan tvång. 
Bara kärlek. Enbart av ren och pur kärlek. 
Ni är luften jag andas. 

"Hej, är det du som är Emma Koroly?"
"Ja" svara jag med viss tvekan.
"Det gäller din son, Georgios Koroly-Ergatis, vi behöver komma in och prata med dig."

Två poliser utanför min dörr, en onsdagskväll kl.20. 18/6 2014
Just där, just då, drogs hela min värld ifrån mig. Världen öppnade sig och slukade mig i dess gap. Jag försvann. Förstod ingenting. 

"Han är väl inte skadad?!" 
Blickar fulla av medlidsamhet tittade på mig och jag förstod, samtidigt som jag inte förstod något alls. 
"Han är väl inte DÖD?!?!" 
"Tyvärr".... 

Chocken, som ett slag i ansiktet. Gick inte att ta in. Förstod verkligen ingenting. Tomhet. För stort att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå en sådan sak? Hur ska man kunna ta in det som är omöjligt att ens tänka sig? 

Försökte skydda hans syskon. Ville inte att dom där männen skulle komma in, ville inte att dom skulle säga såna fula ord. Ta bort det som inte fick vara sant. Men dom kom in, dom meddelade och ingen förstod vad som skedde.

Där satt jag och funderade på vad som förväntades av mig. 
"Undrar om det förväntas att jag ska gråta." 
Kändes som timmar jag satt där, inte tog in. Kände mig som en annan, utanför mitt egna skal. Skalet satt där och förstod inte. 
Men det var bara ett par minuter. Sen kom det, insikten. 
Som en våg sköljde ordet över mig. "Tyvärr".
Jag förstod, det jag inte kunde förstå. Förstod men ändå inte. 

Det brast. Avgrundskriket. Det skrik som fastnat i alla de minas öron, i deras själar. Skriket som borrat sig in, som en outgrundlig ångest. 
Skriket från botten av det bottenlösa. 

Alla kom, alla tröstade. Så många människor, mitt i allt gick jag omkring och bara fanns men samtidigt existerade jag inte. Jag levde som i en bubbla. Folk strömmade in, redan samma natt. Och jag var som i en annan värld. Inget klarade jag av. Mer än att gråta och stänga av. Stänga av allt och alla. Känslorna blev övermäktiga och gråten tog aldrig slut. 

För att skona mina barn gick jag till graven, satt där i timmar och grät ut ångesten. Då barnen var ute så ställde jag mig i duschen, dunkade huvudet i kaklet och bara skrek. Skrek ut det som behövde komma. 
Kände enbart saknad och sorg. 

Sen kom skulden och knackade på min dörr. Klev in i mitt innersta och där har den klängt sig fast. Skulden tog med sig sin bästa vän, Ångesten. Och nu bor dom här, i mig, i varje andetag jag tar. 

Ordet "aldrig mer" har karvats in i mitt inre. 
Och aldrig mer kommer jag kunna andas utan att ha de orden med mig. 

Dagarna går snabbt framåt och snart är dagen med ett pyttelitet "d". Den dagen som delade upp mitt liv till två. Där livet stannade upp och slukade allt det som varit jag. Om två dagar är det tre år sen du gick. Då du gick utan att säga farväl.