För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Galet hur mycket det är runtomkring en människas död. Hur kan döden kräva detta av alla efterlevande?! Hur ska man liksom orka med allt annat när sorgen pockar på uppmärksamhet. Jag kan ingenting om någonting, då det kommer till att sköta ett dödsbo som är fyllt med massa vackra ting. Allt annat kan jag, men inte detta med att behöva rota i en död mans saker. Men även detta har ett slut, även om det slutet knappt skymtar i fjärran. 

Numer känns min pappas hus som ett fångläger av ångest. Allt är liksom dött där och allt som han givit liv har vissnat. 
Nu är där enbart ting. Hoppas någon familj kan fylla detta underbara hus med värme, kärlek och ljus. Att de som tar över kommer uppskatta det drömhus min pappa byggt med så mycket kärlek. Att de som köper hans konst ska älska det så som han gjorde. Att hans blommor ska få fortsätta blomma. 
Att allt det som var han lever vidare. 

Just idag, dagen efter den pyttelilla stora dagen, ska jag ta en dödenfri dag. Ett ord jag fått lägga till i min livskalender.
En dag då jag helt försöker släppa alla måsten kring döden. Inte känslorna, dom går aldrig att lägga undan, men allt däremellan. 
Bara få vara med de mina. De som liksom hamnat bakom allt det andra.

Kanske skratta lite, ett skratt som inte är uppkommet av min pappas knasiga sätt att vara. Utan åt helt andra saker.
Försöka. Försöka att inte tala om honom, just idag. Inte tala om gårdagen. 

Som när föräldrar ska ut på middag och i förväg bestämmer sig för att INTE prata om barnen. Blir som ett tvång som alltid slutar med att man hela tiden pratar om just barnen, om deras hårda avföring, hur mycket dom ätit, hur många gånger dom vaknat om natten och det slutar med att man bläddrar igenom sina telefoner och visar bilder för varandra på barnen. Som att den andra inte alls kommer ihåg hur sina barn ser ut. 
Precis som om att livet utanför sin bubbla inte längre existerar, den har liksom tynat bort och utan den blir man plötsligt mållös. Man blir tom utan det man inte fastnat i. 

Så jag ska åtminstone försöka, bara för en dag, kliva ur min dödenbubbla. 

Idag är dagen som innefattar det ångestfyllda ordet "Begravning". Ett sista farväl. Ett "Aldrig mer". Ett sista ord och ett konkret avslut. 

Medan vi gråter, i en kyrka vacker som få, kan jag nästan se mig dig framför mig. Se hur du står där framme vid en kista i trä, som symboliserar den sista vilan för en människa som varit så fylld med liv. Kan se hur du står där med en skeptiskt min och räknar hur många som kommit för att visa dig sin kärlek. Kan höra hur du sedan skrattar högt, av förtjusning över hur många du lämnat spår hos. 

Förnöjt kommer du sedan kasta dig upp på kistan, sätta dig på kanten med benen i kors och njuta av ditt sista uppträdande i rampljuset. 

Medan vi gråter kommer du skratta. Mellan gråten kommer vi alla le åt minnet av det skratt som fortfarande ekar i det liv du lämnat bakom dig. 

Ridån går ner och publiken applåderar. 

På återseende kära pappa. 

Min man är som ingen annan man. 
Min man har stått som en klippa brevid mig genom alla stormer. 
Sen dag ett så förstod jag att ingen är som han. 
Hur han stöttat, tröstat, torkat tårar och alltid förstått. Han har förstått min sorg. Han har närmat sig mig när jag behövt det och tagit avstånd när jag varit i behov av ensamtid. 
Han känner av exakt vad det är just jag behöver. 
Vet när det är dags att inte röra, eftersom det är så att jag inte alltid vill bli berörd. Jag klarar inte alltid av att brista. Han ser när jag vill och inte vill gå sönder. När jag vill släppa taget och då jag bara vill bita ihop.
Han försöker lappa ihop i bästa mån och stöttar upp då jag väljer att slå igen känslorna. 

Då jag drar mig undan, in i mig själv så väntar han utanför. Han bultar inte på min inre dörr, han tvingar mig inte komma ut. Han bara väntar ut. Samtidigt är han med mig, sida vid sida, då jag vill leva i samma värld som han. 

Min man och jag har gått igenom så oerhört mycket, tillsammans. 
Förundras ofta hur han kan vilja stanna hos någon som inte ens själv vill stanna. Hur han kan vilja ha mig, när jag själv skulle gått om jag bara kunnat. Lämnat mig själv om jag hade möjlighet att slippa allt ont. 


Min man är min själsvän.

Här är jag, 2 år gammal. Precis samma människa, fast med nya erfarenheter. Samma människa som jag konstant trycker ner och inte anser är värd att må bra.
Tittar på det lilla barnet med stora mörka ekorrögon. Tittar på henne med ömhet och undrar vad jag skulle gjort om jag fick träffa henne. Henne, Emma 2 år gammal. Skulle jag då har tittat på henne med avsmak och talat om för henne hur jävla värdelös hon egentligen är "Du får minsann aldrig glömma att du är helt värdelös och betydelselös!"
Skulle jag talat om för henne att det är bäst hon ser upp, för ingenting av det hon tror om livet är sant. Att hon lika gärna kan lägga sig ner och dö, eftersom det är så hon ändå många gånger kommer tänka. Hennes kropp behöver hon inte vara mån om, den är ändå inte till för henne. Hon ska se sig i spegeln och tänka "Jävlar vad ful, sliten och trött jag är!" 
Ska jag berätta allt hemskt hon kommer behöva genomlida. 
Vill jag denna lilla varelse så mycket ont? Vill jag sparka på henne och säga "Tro minsann inte att du är värd nåt, du lilla, lilla människa!" 

Jag ser på detta lilla barn och känner att jag aldrig skulle vilja henne något ont. Inte fysiskt och inte psykiskt. Så varför tar jag inte bara henne i min famn, viskar i hennes öra "Du betyder allt för just mig, du är värd allt gott i världen, jag ska skydda dig mot allt ont. Du är älskvärd. Du är fantastisk precis som du är. Glöm aldrig bort vem du är. Glöm inte bort varifrån du kom. Se aldrig ner på dig själv. Gå inte in i fällorna. JAG ska bära DIG & MIG!" För hur kan vi göra oss själva så ont, hur kan vi spotta på det lilla barn vi faktiskt från början är?!

Från ingenting till allting. Så från allting till ingenting. 
Du skapade ett hem från början. Ditt liv samlade du där. En sammanfattning på ett liv som borde fortsatt. 
Nu rotar vi runt bland ditt liv. Tar i det som, på ett eller annat sätt, är du. Allt det du valt ut med omsorg. Var sak på sin plats. Och nu är vi, som står kvar, tvungna att rota i något privat. Rota runt bland dina minnen. Värdera det som är ovärderligt. För ditt var ditt och nu blev det plötsligt vårt. Vårt att se efter. 
Ditt hem, ditt privata space, nu måste det ut till allmän beskådan. Andra ska rota i ditt liv. Andra ska gå där du gått. Andra ska sätta sin prägel på det du älskat. 
Så jobbigt att behöva göra detta. Att gå igenom varenda pinal.
Känns tyngre och tyngre. Vill bara att allt ska vara över. Att jag ska få ta mig tid att förstå. Att riktigt förstå.
Vill ta en sorgepaus, en paus från allt runtomkring. Bara få leva det liv jag en gång hade. 
Vardagen, med allt vad det innebär. Önskar att allting var begripligt. Som det ska va.  

Att behöva rota i det som inte är mitt känns smutsigt. Som att jag gör något jag inte bör. Jag inkräktar på min pappas privata rum. Hans egna liv. Det liv som inte längre finns, det liv som las i hans barns händer. Plötsligt ligger ansvaret, att göra något bra med allt som en gång var han, i våra händer. Hela mitt inre stretar emot. Känns så smutsigt. Det var ju han. Allt det han älskat men som faktiskt inte alls betydde lika mycket för vare sig mig eller någon annan. För precis allt han har i det hemmet har han skaffat med kärlek. Valt med omsorg. För mig är det bara saker, för honom var det kärlek. 
Och nu ska vi göra något av allt det som var han. 

Idag fick jag ett meddelande från en vän som sa att han aldrig förstått hur stor min pappa faktiskt va. Det gjorde inte heller jag. För mig var han stor som människa, men hans jobb såg jag inte som en del av honom, inte som min pappa. För ens pappa är alltid ens pappa, oavsett hur deras egna värld ser ut. Och den nakna sanningen är att just min pappa egentligen aldrig varit en pappa, i ordets rätta bemärkelse. Min pappa såg någonting vackert och unikt i det mesta och i de flesta. Han valde ut de han ville ha i sitt liv, men jag var liksom någon han var tvungen att ha i sitt liv. Så har det alltid känts, som jag finns där eftersom det är så det måste vara.
Har alltid sökt hans bekräftelse. För snart tre år sen fick jag en bekräftelse på att jag var betydelsefull. Att jag faktiskt dög, exakt så som jag är, för honom. Han valde att sälja sin lägenhet på Kungsholmen, för att bosätta sig i lilla, lilla Ösmo. För att få vara nära den familj han aldrig känt att han hade. I alla år var han familj med sig själv och med sitt arbete. 
Mina barn fick en morfar, en Morfis. Jag fick en pappa. 
I nästan tre år fick vi ha honom i våra liv. Han fick bli en del av oss och vi en del av det liv han alltid skjutit ifrån sig. 
Den ultimata bekräftelsen. 

Men så snabbt rycktes han ifrån oss. Och nu kommer jag än mer ifrån mig själv, den jag borde vara. Den jag en gång var. 
Jag är så vilse just nu. 

Kom över mig då han låg där i sjukhussängen, så sårbar, att jag alltid sett min pappa som en hjälte. Trodde på riktigt att han var en sorts superhjälte, en hjälte som skulle hela sig själv. Men så blev det inte. Han dog ifrån mig. Precis som min mamma och min son.

Nu är jag föräldralös. Även om jag nu är vuxen så gör det ändå ont. Vem ska trösta knyttet? 

Galet hur mycket det är runtomkring en människas död. Hur kan döden kräva detta av alla efterlevande?! Hur ska man liksom orka med allt annat när sorgen pockar på uppmärksamhet. Jag kan ingenting om någonting, då det kommer till att sköta ett dödsbo som är fyllt med massa vackra ting. Allt annat kan jag, men inte detta med att behöva rota i en död mans saker. Men även detta har ett slut, även om det slutet knappt skymtar i fjärran. 

Numer känns min pappas hus som ett fångläger av ångest. Allt är liksom dött där och allt som han givit liv har vissnat. 
Nu är där enbart ting. Hoppas någon familj kan fylla detta underbara hus med värme, kärlek och ljus. Att de som tar över kommer uppskatta det drömhus min pappa byggt med så mycket kärlek. Att de som köper hans konst ska älska det så som han gjorde. Att hans blommor ska få fortsätta blomma. 
Att allt det som var han lever vidare. 

Just idag, dagen efter den pyttelilla stora dagen, ska jag ta en dödenfri dag. Ett ord jag fått lägga till i min livskalender.
En dag då jag helt försöker släppa alla måsten kring döden. Inte känslorna, dom går aldrig att lägga undan, men allt däremellan. 
Bara få vara med de mina. De som liksom hamnat bakom allt det andra.

Kanske skratta lite, ett skratt som inte är uppkommet av min pappas knasiga sätt att vara. Utan åt helt andra saker.
Försöka. Försöka att inte tala om honom, just idag. Inte tala om gårdagen. 

Som när föräldrar ska ut på middag och i förväg bestämmer sig för att INTE prata om barnen. Blir som ett tvång som alltid slutar med att man hela tiden pratar om just barnen, om deras hårda avföring, hur mycket dom ätit, hur många gånger dom vaknat om natten och det slutar med att man bläddrar igenom sina telefoner och visar bilder för varandra på barnen. Som att den andra inte alls kommer ihåg hur sina barn ser ut. 
Precis som om att livet utanför sin bubbla inte längre existerar, den har liksom tynat bort och utan den blir man plötsligt mållös. Man blir tom utan det man inte fastnat i. 

Så jag ska åtminstone försöka, bara för en dag, kliva ur min dödenbubbla. 

Idag är dagen som innefattar det ångestfyllda ordet "Begravning". Ett sista farväl. Ett "Aldrig mer". Ett sista ord och ett konkret avslut. 

Medan vi gråter, i en kyrka vacker som få, kan jag nästan se mig dig framför mig. Se hur du står där framme vid en kista i trä, som symboliserar den sista vilan för en människa som varit så fylld med liv. Kan se hur du står där med en skeptiskt min och räknar hur många som kommit för att visa dig sin kärlek. Kan höra hur du sedan skrattar högt, av förtjusning över hur många du lämnat spår hos. 

Förnöjt kommer du sedan kasta dig upp på kistan, sätta dig på kanten med benen i kors och njuta av ditt sista uppträdande i rampljuset. 

Medan vi gråter kommer du skratta. Mellan gråten kommer vi alla le åt minnet av det skratt som fortfarande ekar i det liv du lämnat bakom dig. 

Ridån går ner och publiken applåderar. 

På återseende kära pappa. 

Min man är som ingen annan man. 
Min man har stått som en klippa brevid mig genom alla stormer. 
Sen dag ett så förstod jag att ingen är som han. 
Hur han stöttat, tröstat, torkat tårar och alltid förstått. Han har förstått min sorg. Han har närmat sig mig när jag behövt det och tagit avstånd när jag varit i behov av ensamtid. 
Han känner av exakt vad det är just jag behöver. 
Vet när det är dags att inte röra, eftersom det är så att jag inte alltid vill bli berörd. Jag klarar inte alltid av att brista. Han ser när jag vill och inte vill gå sönder. När jag vill släppa taget och då jag bara vill bita ihop.
Han försöker lappa ihop i bästa mån och stöttar upp då jag väljer att slå igen känslorna. 

Då jag drar mig undan, in i mig själv så väntar han utanför. Han bultar inte på min inre dörr, han tvingar mig inte komma ut. Han bara väntar ut. Samtidigt är han med mig, sida vid sida, då jag vill leva i samma värld som han. 

Min man och jag har gått igenom så oerhört mycket, tillsammans. 
Förundras ofta hur han kan vilja stanna hos någon som inte ens själv vill stanna. Hur han kan vilja ha mig, när jag själv skulle gått om jag bara kunnat. Lämnat mig själv om jag hade möjlighet att slippa allt ont. 


Min man är min själsvän.

Här är jag, 2 år gammal. Precis samma människa, fast med nya erfarenheter. Samma människa som jag konstant trycker ner och inte anser är värd att må bra.
Tittar på det lilla barnet med stora mörka ekorrögon. Tittar på henne med ömhet och undrar vad jag skulle gjort om jag fick träffa henne. Henne, Emma 2 år gammal. Skulle jag då har tittat på henne med avsmak och talat om för henne hur jävla värdelös hon egentligen är "Du får minsann aldrig glömma att du är helt värdelös och betydelselös!"
Skulle jag talat om för henne att det är bäst hon ser upp, för ingenting av det hon tror om livet är sant. Att hon lika gärna kan lägga sig ner och dö, eftersom det är så hon ändå många gånger kommer tänka. Hennes kropp behöver hon inte vara mån om, den är ändå inte till för henne. Hon ska se sig i spegeln och tänka "Jävlar vad ful, sliten och trött jag är!" 
Ska jag berätta allt hemskt hon kommer behöva genomlida. 
Vill jag denna lilla varelse så mycket ont? Vill jag sparka på henne och säga "Tro minsann inte att du är värd nåt, du lilla, lilla människa!" 

Jag ser på detta lilla barn och känner att jag aldrig skulle vilja henne något ont. Inte fysiskt och inte psykiskt. Så varför tar jag inte bara henne i min famn, viskar i hennes öra "Du betyder allt för just mig, du är värd allt gott i världen, jag ska skydda dig mot allt ont. Du är älskvärd. Du är fantastisk precis som du är. Glöm aldrig bort vem du är. Glöm inte bort varifrån du kom. Se aldrig ner på dig själv. Gå inte in i fällorna. JAG ska bära DIG & MIG!" För hur kan vi göra oss själva så ont, hur kan vi spotta på det lilla barn vi faktiskt från början är?!

Från ingenting till allting. Så från allting till ingenting. 
Du skapade ett hem från början. Ditt liv samlade du där. En sammanfattning på ett liv som borde fortsatt. 
Nu rotar vi runt bland ditt liv. Tar i det som, på ett eller annat sätt, är du. Allt det du valt ut med omsorg. Var sak på sin plats. Och nu är vi, som står kvar, tvungna att rota i något privat. Rota runt bland dina minnen. Värdera det som är ovärderligt. För ditt var ditt och nu blev det plötsligt vårt. Vårt att se efter. 
Ditt hem, ditt privata space, nu måste det ut till allmän beskådan. Andra ska rota i ditt liv. Andra ska gå där du gått. Andra ska sätta sin prägel på det du älskat. 
Så jobbigt att behöva göra detta. Att gå igenom varenda pinal.
Känns tyngre och tyngre. Vill bara att allt ska vara över. Att jag ska få ta mig tid att förstå. Att riktigt förstå.
Vill ta en sorgepaus, en paus från allt runtomkring. Bara få leva det liv jag en gång hade. 
Vardagen, med allt vad det innebär. Önskar att allting var begripligt. Som det ska va.  

Att behöva rota i det som inte är mitt känns smutsigt. Som att jag gör något jag inte bör. Jag inkräktar på min pappas privata rum. Hans egna liv. Det liv som inte längre finns, det liv som las i hans barns händer. Plötsligt ligger ansvaret, att göra något bra med allt som en gång var han, i våra händer. Hela mitt inre stretar emot. Känns så smutsigt. Det var ju han. Allt det han älskat men som faktiskt inte alls betydde lika mycket för vare sig mig eller någon annan. För precis allt han har i det hemmet har han skaffat med kärlek. Valt med omsorg. För mig är det bara saker, för honom var det kärlek. 
Och nu ska vi göra något av allt det som var han. 

Idag fick jag ett meddelande från en vän som sa att han aldrig förstått hur stor min pappa faktiskt va. Det gjorde inte heller jag. För mig var han stor som människa, men hans jobb såg jag inte som en del av honom, inte som min pappa. För ens pappa är alltid ens pappa, oavsett hur deras egna värld ser ut. Och den nakna sanningen är att just min pappa egentligen aldrig varit en pappa, i ordets rätta bemärkelse. Min pappa såg någonting vackert och unikt i det mesta och i de flesta. Han valde ut de han ville ha i sitt liv, men jag var liksom någon han var tvungen att ha i sitt liv. Så har det alltid känts, som jag finns där eftersom det är så det måste vara.
Har alltid sökt hans bekräftelse. För snart tre år sen fick jag en bekräftelse på att jag var betydelsefull. Att jag faktiskt dög, exakt så som jag är, för honom. Han valde att sälja sin lägenhet på Kungsholmen, för att bosätta sig i lilla, lilla Ösmo. För att få vara nära den familj han aldrig känt att han hade. I alla år var han familj med sig själv och med sitt arbete. 
Mina barn fick en morfar, en Morfis. Jag fick en pappa. 
I nästan tre år fick vi ha honom i våra liv. Han fick bli en del av oss och vi en del av det liv han alltid skjutit ifrån sig. 
Den ultimata bekräftelsen. 

Men så snabbt rycktes han ifrån oss. Och nu kommer jag än mer ifrån mig själv, den jag borde vara. Den jag en gång var. 
Jag är så vilse just nu. 

Kom över mig då han låg där i sjukhussängen, så sårbar, att jag alltid sett min pappa som en hjälte. Trodde på riktigt att han var en sorts superhjälte, en hjälte som skulle hela sig själv. Men så blev det inte. Han dog ifrån mig. Precis som min mamma och min son.

Nu är jag föräldralös. Även om jag nu är vuxen så gör det ändå ont. Vem ska trösta knyttet?