För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Allergisk mot instagram livet. 
Det lyckliga yttre lagret av en uppdiktad vardag. Där man bjuder på ett liv man önskar folk ska se, eller ett liv man försöker intala sig själv existererar. 
För vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Vad finns kvar då ridån gått ner? 
En vän sa en gång till mig "Hon är en perfekt mamma, det ser man på Facebook." 
"ALLA är perfekta föräldrar på Facebook och Instagram!" svarade jag henne då.

Ingen tvättar sin smutsiga buk inför en publik. Ingen lägger ut en vardag om pannkaka, blodpudding och färdiga köttbullar. Ingen lägger ut bilder på barn som gråter av orättvis behandling. 
Inte heller jag. Då lägger jag hellre inte upp någonting.
Jag lägger inte upp bilder på mig själv i mitt trasiga yttre. Med klorinfläckiga mjukisbyxor och för stora t-tröjor. Med rufsigt hår, påsar under ett par osminkade ögon. Gråblek hud med insjunkna kinder och sorgsen blick.
Har inget som helst intresse av att ge andra en förskönad bild av min helt oglamourösa vardag. 
Jag har torra händer med nerklippta naglar. Eftersom det är det som sker med händer som konstant är nerkörda i städvatten. Håret i en icke-frisyr. Osminkad och blek. Grå och dyster. Fula möbler och slitna tapeter.
Har barn som sällan lyssnar på mina "Nej". Som frågar, men sen inte tar ett "Nej" som ett alternativt svar. Barn som tjatar till jag nästan spricker av frustation. 

MEN jag kan lägga ut bilder på ett RENT hem. 
Jag kan lägga ut bilder på vackra och kloka barn.
Barn som jag själv lärt att inte ta ett "Nej" utan en förklaring. 
Barn som har en underbar sammanhållning. Som alltid står bakom varandra. 
Jag skulle t.o.m kunna lägga ut en ljudfil på mitt hysteriska skratt. Ett skratt som faktiskt kommer ända från mitt inre. 
Men jag kommer aldrig kunna lägga ut detaljbilder på en citron i en vacker skål. Eller en bild på ett vackert kök och samtidigt skriva "Godnatt". 
För mig blir det bara en förvirrande bild på något som inte alls har med min sömn att göra. 

Inte heller jag skulle lägga upp bilder på min fula vardag.
Men jag skulle inte heller lägga upp bilder på en förskönad vardag som enbart existerar i min fantasi. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på frysta gröna ärtor med majs och en karré bit och skriva ut "ätit bästa middagen bestående av smörslungade grönsaker med gourmetmörat kött".

Men å andra sidan kanske det faktiskt är så, att om det enda man själv anser är intressant är detaljbilder på ens hem, dagens outfit och salladsbladen på tallriken, så kanske man faktiskt lever ett bekymmerlöst instagramliv.

Eller så är det helt enkelt så att jag bara vill tro att ingens vardag är en instagram vardag. För att känna mig mer som alla andra. Att vi alla lever i ett kaos emellanåt. 

Livet blir sällan så som det är tänkt. 
Jag utvecklades till någon jag inte tänkt bli. Snubblat, skrapat upp mitt inre och ibland inte klarat att ta mig hela vägen upp. Ärrad. Ärr som jag allt som oftast kliar upp, till öppna sår. Sår som borde varit läkta.
Livet gör ofta krokben för mig, ger mig nya sår som borde plåstras om. Men hinner inte ta hand om det, har inte längre orken att tvätta de sår som svider som värst. Vill inte gräva i det som gör så ont. Vill inte känna smärtan. 
Däremellan tar sig solstrålarna igenom molnen och hela jag fylls av tacksamheten över det vackra jag har. De barnen som fortfarande fyller mina lungor med luft. De som går här, sida vid sida, i takt med livet. Mina barn och bonusbarn.
Tacksamhet över tiden jag fick med min lilla pojke. 
Över min man, mina bröder, alla mina vänner och mina djur. 
Mitt i all elände är jag oerhört tacksam över det liv jag har framför mig. 

Låg på sjukhus två veckor för 1,5 år sedan. Hade inre blödningar efter en operation och de visste inte om jag skulle klara mig. 
Det var absolut första gången jag varit riktigt rädd för att dö.
Då kände jag, med hela mitt inre, att även om jag kanske känner att jag levt klart mitt egna liv, så har jag absolut INTE levt klart barnens liv. Insåg att jag inte vill missa något i deras framtid. Vill alltid stå vid deras sida. Finnas där, få uppleva våra barns liv. 

Idag är en sån där dag. En dag då jag inte egentligen vet alls hur jag mår. Lever i något mittemellan land. Kroppen och psyket är helt på off. Bara är...ingenting. Samtidigt som det känns som alla drar i mig. Det är pappas hus, vårat hem, barnen, maken och vänner. Otillräcklig på alla plan. För jag orkar inte. Orkar inte räcka till. 
En sån där dag då jag vill krypa in i mitt skal och bara vara där, i mig själv. 

De flesta dagar vet jag hur jag mår. Men så kommer dessa dagar som på ett sätt är jobbigare än alla andra dagar. Det är dagar där hela jag sagt stopp!
Kan inte heller koppla av och bara vara i dessa dagar. Då jag försöker det så kryper det i hela kroppen av oro och rastlöshet. Så mest irrar jag omkring och på så sätt gör mig ännu mer otillräcklig. Ingenting blir fullkomligt.
En dutt av mig där, en dutt av mig här. Men vart är egentligen helheten av mig som person. 

Känns lite som jag skulle vilja stänga in mig i mig själv för att där vara närmre Jojje. Kanske för att han lever inom mig, i mitt innersta inre. 

Dagar som dessa vill jag bara att alla ska sluta dra i mig. För det gör inte känslan av otillräcklighet mindre.
Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån. In till mig själv.
För där är jag åtminstone enbart otillräcklig för mig själv. 

Tänker mycket på hur alla mina erfarenheter påverkat mitt sätt att vara. Jag har blivit oerhört avtrubbad, då det kommer till världen utanför min familjebubbla. Kan inte ta till mig saker som inte är här. Har inte tittat på nyheterna sedan dagen då Jojje dog.
 
Så fort jag känner glädje så straffar jag mig själv och drar mig snabbt tillbaka till den "trygga" känslan jag känner igen, ångesten. Trycket över bröstet kan jag snabbt framkalla. 
Men jag är ju fullt medveten om det och därför arbetar jag mycket med mig själv. Dock är det svårt att ge sig själv de rätta verktygen. Där behövs KBT som ett stöd. För trots att jag vet, så innebär det inte automatiskt att jag är kapabel eller villig att göra något åt det. 
Är som en psykolog en gång sa till mig ang mina tvångstankar kring städning, 
"Du ska öva på att släppa allt, inte städa undan allt innan du går och sover. Låt allt stå och ta det nästa dag." För mig var det obegripligt, jag vill ju inte arbeta bort just det. Men jag förstår vad hon menar. Jag arbetar gärna bort andra tvångstankar.
Vill verkligen försöka få ordning på alla mina katastrof tankar. 
Speciellt då det kommer till att något ska hända barnen. För det är en boja för dom och en total sorg varje gång jag fått för mig att något hänt. 

Har så mycket i ryggsäcken, så mycket så jag liksom lutar mig tillbaka på allt det som hänt. Jag måste tömma, sakta men säkert, för att kunna ta mig framåt. 

Frågan jag ställer mig är om jag är redo för det? Är jag där än? 
För det känns som att jag då skulle gå vidare på en väg, som kallas livet, och lämna Jojje där utmed vägkanten. Ska jag då lämna honom kvar där, ensam? Ska han vänta på mig tills jag återkommer? 
Jag vill ju bara att han ska gå sida vid sida med mig och sina syskon. 
Vet ju att det inte är så det är, vet att han alltid kommer stå där vi sist såg honom.
För oss kommer han alltid vara den han var just i vår sista omfamning.

Framtiden är ju något främmande, det som varit har varit och då det varit så mycket sorg så är det vad jag är tryggast i.  

Efter alla tunga ämnen bjuder jag på en liten påminnelse om att livet faktiskt även innehåller massa kärlek, glädje och lycka. Tacksam över allt jag har. Inte enbart sorgsen över allt jag förlorat. Lyckan över min familj är större än allt och går sida vid sida av det som gör så ont. Svårt att se allt det vackra då sorgen gör hela ens inre så fult. 
Den här bilden ger mig ljus och värme. 
 

Nu när vi ändå är inne på ämnet sexuellt övergrepp... INGENTING är värre än då något ondskefullt händer våra barn. Jag kan ingenstans jämföra min smärta som offer med smärtan över att mitt barn föll offer för en liknande "upplevelse". Kan inte kalla det upplevelse, skräckupplevelse är en mer korrekt beskrivning. 

Då jag var nio år förgrep sig min kompis morfar på mig. NIO ÅR!!! 
Ett helt liv hade jag framför mig, ett liv som han helt tog ifrån mig. Han tog min fantasi och tron om ett vackert liv ifrån mig. 
Tilliten för de vuxna. Även tilliten för mig själv som person. Han gav mig inget annat val än att lära mig hålla tyst om sådant som ingen ändå lyssnade till. Att hålla käften och svälja allt som skulle behövt komma ut. 
Att förminska mig själv som människa. 
Jag lärde mig redan som nio-åring att min kropp var något som helt saknade integritet. Jag tappade all respekt för min kropp och har liksom aldrig fått den tillbaka. Lärde mig att min kropp inte är min.

Plötsligt stod jag i en värld som var så full av ondska. Min barndom var min zon av trygghet och plötsligt stod jag helt ensam mitt i min egna smutsiga hemlighet.
Jag var nio år och redan då kände jag att felet var mitt. Att jag på något sätt gjort något som fick honom till att utnyttja min kropp. Inte visste jag vad sex var. Det fick jag lära mig på det mest vedervärdiga sätt. 
Det jag burit på i alla dessa år, som jag hela tiden känt var min skam att bära, 
min skam och min smutsiga kropp. 
Det har givit mig så mycket men för livet. Oerhört många.
Först kopplade jag bort mig själv från min kropp. Min känsla var för sig och min kropp något annat. Jag utvecklade en oerhörd bacillskräck. Kände mig aldrig ren och än idag duschar jag tre gånger per dag.
Jag lärde mig att ingen lyssnade på mig.
Jag lärde mig att jag var liten och det jag sa inte hade någon betydelse. 
Att vuxna faktiskt inte tog tag i det som verkligen behövde tas i. 
Maktlösheten inför vuxen världen. En värld som inte är värd att lita på. 

Händelsen i sig har inte enbart förstört mig, utan även påverkat mina barn. 
För den har gjort mig väldigt överbeskyddande och rädd. Rädd att något ska hända dom. Räddare än de allra flesta. För visst är alla föräldrar rädda att något ska hända deras barn, men jag har i princip varit paralyserad av skräcken att någon ska göra mina barn illa.  

MEN min utsatthet har även lärt mig att ALLTID lyssna på mina barn. 
Har lärt dom att precis allt som känns fel är fel!
Att ingen annan har rätt till deras kropp. Det är deras och enbart deras att bestämma över. 
Har lärt dom att aldrig tro att något händer om dom berättar, att inte tro på såna hot.  Att ALLTID lita på att dom kan känna sig trygga med det dom berättar för mig.
Jag kommer alltid lyssna.
Aldrig blunda. 

 

Någon tog sig rätten att sudda bort hennes glädje, trygghet, tron på livet. Tog sig rätten att ta något som enbart tillhör henne, henne och ingen annan.
Han tog allt det som var hon. Han tog det ifrån henne. Hennes rätt till sitt egna liv. 

Här är hennes berättelse. Helt hudlöst och naket. Ett öppet sår som visar allt det som ingen vill se. 

"Jag har funderat länge över om jag ska gå ut med detta offentligt eller inte. För det är ju så pinsamt. Jag skäms över något jag egentligen inte borde skämmas över. Nu har jag äntligen tagit mig mod för att berätta min historia om när jag blev våldtagen, för jag känner att det är ett så viktigt ämne som överskuggas av skam. Ta snälla några minuter av er tid för att läsa detta.
Den 10 juni 2016 blev jag våldtagen. Jag blev hemsläpad från krogen av honom, bokstavligt talat hemsläpad för jag var så påverkad att jag inte kunde stå på mina egna ben. Jag själv ville inte bli så påverkad den kvällen, jag ville ha en lugn kväll, men det tyckte inte han. Han tog sig rätten att droga mig. Jag som aldrig i mitt liv har testat någon form av narkotika, jag som hade kunnat dö av dosen han la i min drink. 
Han tar sig rätten att ha sex med mig, jag kan inte svara på vilket tillstånd jag var i för minns inte. Jag minns ingenting från den kvällen. Men av vad jag fått återberättat till mig så var jag inte i gott skick. Jag ramlade omkring, slog i mig, kunde inte stå på mina ben, ja, jag var inte i gott skick. Men vad jag än var i för skick så var jag inte i något skick som ger dig tillåtelsen att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, varken i mitt värsta eller i mitt bästa skick.
Jag vaknade på morgonen därpå av att en främmande man utförde oralsex på mig. Jag blev alldeles paff och sa ifrån, jag sa ifrån tre gånger, men fick svaret "Vadå nej? Jo" och sedan "det här är din present från mig". Jag var för svag för att bråka och för rädd för att slåss över min kropp. Jag var som paralyserad och tänkte "Jag får skylla mig själv". 
Efter beskedet om att jag hade narkotika i blodet, höga halter narkotika, så bestämde jag mig för att anmäla honom, för det var inte förrän då insåg jag att det jag utsatts för var fel. Jag ville ta tillbaka rätten över min kropp och alla andra kvinnor som har utsatts för honom, för det här var garanterat inte första gången. Jag tänkte att ett fängelsestraff skulle på något sätt lindra det han gjort mot mig och framförallt hindra honom från att utsätta andra kvinnor.
Jag fick komma till Södersjukhusets avdelning för våldtagna, jag var i chocktillstånd, det här händer inte mig tänkte jag. Sköterskorna där var så snälla, så så snälla. De tog blodprover, urinprover, gynekologisk undersökning, jag DNA-topsades och skadorna fotograferades och dokumenterades. Jag hade blåmärken överallt, blåmärken på ställen som inte endast kan ha framkommit av att jag hade ramlat. Det syntes tydligt vad han hade gjort mot mig. 
Vidare fick jag prata med poliserna, de fick ett såkallat rape-kit sammanställt av alla prover som togs på mig. Polisen hanterade mitt fall väldigt väl, lägenheten blev avspärrad samma kväll för bevismaterial och några dagar senare anhölls han. Jag tänkte att nu sätter vi dit den jäveln. Men det tyckte inte rättssystemet. 
I förhör med honom uttryckte han att vi faktiskt haft sex under natten. Eller ja, han hade sex med mig. I förundersökningen framkom det så mycket bevis som styrkte mitt fall men trots det så las fallet ner. Fallet las ner med den mening att det var brist på bevis. Va?!? DNA-bevis fanns, oförklarliga märken på min kropp fanns, blod-analys från rättsmedicinska fanns, hans förhör fanns, vittnens förhör fanns, alla dessa bevis fanns, jag menar, vad fanns inte? Vad fanns det inte för bevis som styrkte att jag har fallit som offer för den här människan? Med vilken rätt bestämmer rättssystemet för att ta ifrån mig rätten över min egen kropp?
BRÅ som undersöker statistik inom brott lägger fram statistiken angående våldtäkter på detta vis: ”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år.”
Man undrar varför antalet anmälningar minskar, varför folk inte anmäler. Enligt min egen erfarenhet och även det jag fått återberättat av vänner som har fallit som offer men inte valt att anmäla så har jag dragit denna slutsats: Det är läskigt, det är läskigt att anmäla. Vem vill sitta på en rättegång och stirra gärningsmannen i ögonen? Ingen. Jag fick höra att jag var modig, modig nog att våga anmäla, för jag skämdes, jag skämdes så extremt mycket över att jag låtit detta hända mig. Jag som är så duktig på att stå upp för mig själv låg där som paralyserad.
Under de första dagarna under anmälningsprocessen så stod jag med en avspärrad lägenhet, utan rena kläder, smärtor både fysiskt och psykiskt och utan värdighet. Jag kände mig så nedvärderad och smutsig. Det tog mig två veckor innan jag kunde sova i min säng igen, det har gått över ett år och jag kan fortfarande inte sova gott om nätterna, jag ser mig fortfarande över axeln och fryser fortfarande till is när jag ser någon som har liknande drag som honom. Detta är trauman som sitter så ingrott i en och som man inte vill gräva i, men jag valde att göra det av den anledningen att tillsammans med rättssystemet sätta dit honom. Men han gick fri, och de flesta våldtäktsmännen går fria. Ni borde skämmas."

Att ta den "enkla" vägen ut. Jag har alltid förstått varför människor, vars förtvivlan och bottenlösa matthet inför livet, givit upp. Varför dom inte längre stått ut. Har inte förstått riktigt innebörden med orden "självmord är enbart en egoistisk handling." För mig var det en tröst att Jojje, förmodligen, själv valde att avsluta sitt liv. Att han själv valt att han levt klart, inte längre orkade. Kändes som att det då inte var lika "meningslöst", eftersom det ändå var hans vilja. 
Det var dock ingen tröst att veta att han varit så ensam i sin förtvivlan, så ensam att han inte såg en annan utväg. Att han krälat runt i det där bottenlösa hål av mörker, ensam. Utan att dela det med oss andra. 
Men valet hade iallafall varit hans. Han fick sin befrielse, medan vi andra blev fastkjedjade i sorgen och saknaden. 

Själv har jag flera gånger dränkts i det mörkret. Först snavat, sedan snubblat och sedan fallit, fallit ner ända till botten av det mörker som hela jag då fyllts av.

Jag kunde själv känna att då man är längst ner i träsket av ångesten så är det precis som att vara inmålad i ett hörn. Enda vägen ut är att gå genom den röda dörren bakom dig. En dörr med orden NÖDUTGÅNG ovanför sig. Befrielsen. Tanken av en utväg är en tanke som ändå givit mig en sådan trygghet så jag klarat av att stå ut.  Sekund för sekund. Ett andetag i taget. En dag i taget. Och sedan har golvet torkat bit för bit och jag har kunnat ta mig över till andra sidan av rummet. Fram till dörren jag trodde var stängd förevigt. Dörren till livet. Bort från dörren till döden. Fram till dörren där alla som älskade mig stod och väntade med hopp i blicken.

För när man är där nere, då ser man inte något annat än sin smärta. Man ser inte de man lämnar kvar. Man tänker inte längre. Man är inte kapabel till att tänka "mina barn har det bättre utan mig" så som många tror att man tänker. Den tanken är innan, på vägen ner. Då, när man är helt uppsluten av känslan av hopplöshet, av mörker då tänker man inte alls. Ingen tanke finns, enbart mörker.

Ända fram till då Jojje dog kunde jag förstå, förlåta.
Precis i början efter han lämnat oss tänkte jag självfallet att det var den enda utvägen för att slippa känna. Slippa det inre vrålet av smärta, trycket över bröstet. 
Att få komma till honom eller bara omslukas av mörker utan tankar och medvetande. 
Så sa min äldsta dotter till mig, utan att jag sagt något om mina tankar, "Mamma, om du tar livet av dig så kommer alla mina småsyskon tro att det var viktigare för dig att få vara med Jojje än med dom. Att han betyder mer för dig än vad vi här gör. Om du väljer att dö så har du valt ett liv över sex andra." Där och då vaknade jag upp. Jag tänkte "får man bunta ihop sina barn och kasta dom framför tåget? Nä, det får man inte. Det finns inte." Och det var exakt det jag skulle göra om jag valde min smärta över deras. Men jag förstod fortfarande varför folk valde den dörren, den utvägen. 

I vintras hände något, någon jag älskar började öppna dörren till döden. 
Då kom ilskan. Min ilska. Då förstod jag vad alla menat med att självmord är en egoistisk handling. 
Jag blev rasande, på alla som valde den utgången, på mig själv som haft den dörren som en nödutgång. Jag blev så arg på mig själv för alla gånger jag sneglat ditåt. För vem fan är jag att sätta mig själv över alla andra?! Vem är jag som tror mina känslor är viktigare och större än alla andras?! Är jag mer speciell, så enastående så jag är värd att slippa min egna ångest och sorg till priset av andras smärta?! 
Sådan fruktansvärd ilska föddes ur min rädsla att någon jag älskar skulle gå åt motsatt håll. 
Jag sa till den personen "Nästa gång du ens snuddar vid tanken att ge upp, då vill jag att du ringer mig...
Så gör vi det tillsammans! För även du måste väl ändå anse att jag inte är värd ytterligare ett dödsbud?!" 

Ingen människa vill att någon man älskar ska dö. Inte heller den personen som själv vill dö. Ingen vill hålla en annan i handen och tillsammans gå ut genom nödutgången. Ingen vill ta med någon i sitt egna mörker. 

Försummat min familj och mitt hem. Då min pappa dog så hamnade min familj i skuggan av alla måsten kring döden. Att rota runt i det som varit min pappa. Hans hem, hans liv, hans arbete. Försöka knyta ihop alla lösa trådar från det som en gång var ett liv. En mans liv. Hela mitt egna liv sattes på paus och jag har fått gå in helt i det som inte är mitt. Det som med ovilja blivit mitt och mina bröders. Hinner aldrig pausa och känna efter. Vill bara återgå till det som faktiskt är mitt liv. Min familj. Vill ha tiden att bara umgås med dom. I lugn och ro. Njuta av de mina. Vill ha tiden att kunna rota runt i mitt egna liv. Mitt hem. 
I mitt inre är det alltid kaos, död eller inte. Jag är en förvirrad själ som är imponerad över att jag inte tappat bort mig själv någonstans på vägen. Eller det kanske är just det jag gjort. 
För mig är det viktigt att ha struktur på min vardag. Ha det städat och välordnat då allt annat är rörigt. Och nu står jag med ena foten i ett hus som jag lyckats få både städat och välordnat och med den andra i det hus som numer enbart är kaos. Mitt hem, min borg. Måste få ordning på även det. Rensa och städa. Prata och umgås. Virka och bara få vara. Längtar så till huset är sålt och allt kan återgå till det nya liv som väntar. Då livet än en gång blivit uppdelat i ett före och ett efter.

Blev gravid med denna helt unika skapelse då jag bara var 18 år. Just där, just då, just när jag stod med ett positivt graviditetstest i min hand, kände jag att NU börjar livet. Mitt liv, vårt liv. 
Ditt liv i mina händer och ändå kan dessa händer inte skydda dig mot allt. Din gråt mot min axel och ändå kan jag inte bära det som gör dig så ont. 
Jag kan inte gråta dina tårar, men jag kan torka de tårar som rinner. 
Jag kan inte putta dig dit du borde gå, men jag kan stötta dig dit du vill gå. 

Jag kan inte skratta åt dig, men jag kan skratta med dig. 

Alltid vid din och dina syskons sida. Utan tvekan. Utan tvång. 
Bara kärlek. Enbart av ren och pur kärlek. 
Ni är luften jag andas. 

"Hej, är det du som är Emma Koroly?"
"Ja" svara jag med viss tvekan.
"Det gäller din son, Georgios Koroly-Ergatis, vi behöver komma in och prata med dig."

Två poliser utanför min dörr, en onsdagskväll kl.20. 18/6 2014
Just där, just då, drogs hela min värld ifrån mig. Världen öppnade sig och slukade mig i dess gap. Jag försvann. Förstod ingenting. 

"Han är väl inte skadad?!" 
Blickar fulla av medlidsamhet tittade på mig och jag förstod, samtidigt som jag inte förstod något alls. 
"Han är väl inte DÖD?!?!" 
"Tyvärr".... 

Chocken, som ett slag i ansiktet. Gick inte att ta in. Förstod verkligen ingenting. Tomhet. För stort att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå en sådan sak? Hur ska man kunna ta in det som är omöjligt att ens tänka sig? 

Försökte skydda hans syskon. Ville inte att dom där männen skulle komma in, ville inte att dom skulle säga såna fula ord. Ta bort det som inte fick vara sant. Men dom kom in, dom meddelade och ingen förstod vad som skedde.

Där satt jag och funderade på vad som förväntades av mig. 
"Undrar om det förväntas att jag ska gråta." 
Kändes som timmar jag satt där, inte tog in. Kände mig som en annan, utanför mitt egna skal. Skalet satt där och förstod inte. 
Men det var bara ett par minuter. Sen kom det, insikten. 
Som en våg sköljde ordet över mig. "Tyvärr".
Jag förstod, det jag inte kunde förstå. Förstod men ändå inte. 

Det brast. Avgrundskriket. Det skrik som fastnat i alla de minas öron, i deras själar. Skriket som borrat sig in, som en outgrundlig ångest. 
Skriket från botten av det bottenlösa. 

Alla kom, alla tröstade. Så många människor, mitt i allt gick jag omkring och bara fanns men samtidigt existerade jag inte. Jag levde som i en bubbla. Folk strömmade in, redan samma natt. Och jag var som i en annan värld. Inget klarade jag av. Mer än att gråta och stänga av. Stänga av allt och alla. Känslorna blev övermäktiga och gråten tog aldrig slut. 

För att skona mina barn gick jag till graven, satt där i timmar och grät ut ångesten. Då barnen var ute så ställde jag mig i duschen, dunkade huvudet i kaklet och bara skrek. Skrek ut det som behövde komma. 
Kände enbart saknad och sorg. 

Sen kom skulden och knackade på min dörr. Klev in i mitt innersta och där har den klängt sig fast. Skulden tog med sig sin bästa vän, Ångesten. Och nu bor dom här, i mig, i varje andetag jag tar. 

Ordet "aldrig mer" har karvats in i mitt inre. 
Och aldrig mer kommer jag kunna andas utan att ha de orden med mig. 

Dagarna går snabbt framåt och snart är dagen med ett pyttelitet "d". Den dagen som delade upp mitt liv till två. Där livet stannade upp och slukade allt det som varit jag. Om två dagar är det tre år sen du gick. Då du gick utan att säga farväl.  

Anledningen till att folk har så svårt att känna lycka är för att dom minns det förflutna som bättre än den var och framtiden som sämre än den är. 

Finns ett skrik som inte är något annat likt. 
Ett skrik av smärta och förväntan. 
Finns en gråt som fyller en hel värld av lycka. 
En värme som sprider sig som eld. 
En eld som aldrig kan släckas, nej. 
Kärlek för den vackraste gåva man kan få.

Finns ett skrik som inte är något annat likt.
Ett skrik så bottenlöst fyllt av förtvivlan.
Finns en gråt som dränker själar som kommer i dess väg. 
En gråt som fryser varmt vatten till is. 
En is som aldrig kan smälta, nej. 
Sorgen över att förlorat en av de vackraste man fått. 

Första skolavslutningen, lika stort varje gång. 
"Så spännande och pirrigt" sa Mysan i morse. 
Snart börjar årskurs 1 och vår yngsta prinsessa blir 7 år. 

Idag fick jag snusa på ett åtta månaders livsöde. En liten, liten kille som fick ha sin pappa i en alldeles för kort stund. En liten, liten kille som på ett ögonblick förlorade sin halva identitet, sitt ursprung. 
Som förlorade en av dom som älskar honom mer än allt.
Som gav honom livet, genom kärlek. 
Fick krama om en tjej som träffat sitt livs kärlek. Sin framtid. 
En tjej som valt att skapa liv tillsammans med en man som var tvungen att vinka farväl. Som var tvungen att gå, mitt i livet. 
Fick höra om en mamma som många tog sin hand ifrån. Om en väninna som många valde att lämna ensam, mitt i sorgen. 
En historia jag ofta fått berättat för mig. Att folk drar sig undan döden. Att efter begravningen så står man tomhänt kvar.
Inte enbart utan den man älskar men även utan alla dessa som sagt "Säg bara till så kommer vi" "Säg till om vi kan göra nåt".

Jag upplevde det inte så då Jojje dog, men jag upplevde det betydligt tydligare då min pappa dog. Precis som att folk fått nog av döden i mitt sällskap. Och jag förstår det, verkligen. För hur mycket tröst finns att ge? Hur mycket stöd orkar man egentligen stötta upp med? 

Vad jag inte kan förstå är hur någon kan vända sig bort från en mamma och dess barn. Hur man kan välja att gå då livet stannat upp för någon annan. 
Hur kan man välja att blunda för att slippa se det obehagliga i andras sorg?

En man med en jättesvår barndom bakom sig, blev till en pappa som inte riktigt klarade av att nå ända fram. Inte riktigt klarade av att hantera den rollen som ett föräldraskap innebär. 
En man som fått lära sig tidigt att överlevnaden ligger helt i hans egna händer. 
Händer som hade skapandet som välsignelse. Med en gåva som få besitter lyckades han trollbinda hela Sveriges teatervärld. Han kunde även trollbinda mig med sina historier bakom varje ting han ägde. Allt hade en historia, precis som han. 
Med den bakgrunden han skapades ur var han tvungen att skapa en egen framtid, en vackrare framtid. Och han lyckades, han lyckades ta sig fram i livet. Han var gift med sig själv och sin gåva. Sitt arbete. Han var helt innesluten i den värld han själv skapat. Som dotter var det en svår uppgift att leva upp till, till det perfekta. Det han tyckte var perfekt, genom hans ögon. 
Min mamma var nog det närmsta perfektion det gick att vara i hans värld.
Jag är inte min mamma. Jag är någon annan, någon som inte riktigt passade in i livet han skapat. 

Så hände det som inte fick hända. Min son dog. Min pappa kom till en begravning genomsyrad av sorg och ångest. Där stod han, min pappa, utanför kyrkan då jag kom. Han omfamnade mig, grät och sa "Nu förstår jag hur svårt du har det!" 
Mina andra barn såg en främling omfamna deras mamma. En man dom inte alls kände. En man dom aldrig träffat.
Efter det vände allt. Jag förlorade en son, jag fick en pappa och min pappa fick en familj. Alla stod vi förvånade över alla känslor som föddes ur detta möte. Ett möte utanför en fullsatt kyrka, i en omfamning så djup. Han kom, han stannade, han gick. 
Allt gick så snabbt. Min pappa flyttade till den familj som aldrig riktigt varit en familj. 
Den ultimata kärleksförklaringen, han valde att flytta från allt han var trygg i. Flytta ifrån allt som var han. Han kom till oss. Så gick han. Jag fick en pappa, mina barn en morfis, men enbart för ett ögonblick. 

Att stå vid sidan av och se på hur hans kropp gav upp, hur hans ögon spärrades upp och försökte fästa blicken i min. En blick full av skräck och framförallt förvirring. Ord som ville sägas men som inte kom ut. Hans hand i min.
Hans blick den sista gången vi såg in i varandra, den kommer alltid sitta fast i min. 

En oerhört stor dag igår. Äldsta dottern har lyckats ta examen och är numer förskolelärare. Med allt runtomkring så har hon ändå lyckats ta sig igenom 3,5 år av universitetsstudier trots så mycket sorg. 

Mottagningen var fantastisk, i min pappas hus, inbäddad i så mycket kärlek. Vi är omringade av extremt fina människor. 
Är så tacksam att alla icke släktingar är blandade till en vacker, färgstark och kärleksfull släktingingskara utan dess lika. 

En av de sju vackraste stunderna i mitt liv. 
Den stunden då du lades på mitt bröst. 
Den stunden du drog ditt första andetag. 
Då jag fick smeka din hud och pussa din panna. 
Är så tacksam att ha äran att höra dig säga ”Mamma”. 
Så stort att få vara just din mamma. 
Grattis på din 15-års dag min älskade Gabriel <3 
Du är livet för mig <3 

Som ett ekorrhjul irrar jag runt, runt, i samma smörja. Försöker ta mig fram, men kommer ingen vart. Allt är för mycket, för mäktigt. Att rensa och försöka få grepp över en situation som är ogreppbar, det är ohanterbart. Iallafall för mig. Imorgon åker min bror hem till Spanien och plötsligt står jag ensam mitt i allt. 

Längtar tillbaka till just den här känslan. Av en sorts inre frid. Av en lycka över det jag har och inte enbart sorg över det jag förlorat. Hoppas jag snart kommer över tröskeln, tröskeln av känslan av hopplöshet. Av trötthet. Av en kropp som verkar givit upp.

Uppdelade liv. 
Är vi inte alla fler personer i en? Den som kallas vid vårt namn, det namn som de som frivilligt eller ofrivilligt valde att ta vår fostran i sina händer. Den som alla andra ser, den yttre personen. Och den vi själva faktiskt känner oss som. 
Vi är en sådan stor del av vår bandom. Det och dom som format oss.  
Vi är  förmodligen alla schizofrena.
För visst har vi väl alla olika personligheter i samma kropp?
Samma skal fast med kluvna själar, tankar och känslor. 
Visst hör vi alla de röster som kallas tankar. 
Jag har arbetat inom psykiatrins slutenvård. 
Och undrade ofta vem av oss som är friska. De som kallas sjuka eller de som låtsas vara friska? 

Våra personligheter är totalt splittrade beroende på vilket sammanhang och med vilka vi är. 

Vi vuxna kan inte ta i ordet, det är för abstrakt och något vi inte alls kan styra. Inte kontrollera eller förutse. Plötsligt står den där bara, bankar på din dörr och ber om din sorg, din saknad. 

Hur ska då ett litet barn på 6 år förstå? Och hur ska en vuxen, som inget själv förstår, kunna trösta och förklara?

My var bara 3 år då hennes bror dog. Hon minns honom på ett sätt som bara barn kan. En förskönad värld av lek och massa kärlek. 
Hennes saknad ter sig annorlunda än min. Och en gång, kort efter han lämnat oss, sa hon till mig "Mamma, man kan gråta utan tårar." 
Ingen skuld och ingen skam. Hon lever med det inom sig, runtomkring sig, varje dag. Hon ser hur en familj gått sönder. 

Igår bröt hon ihop och sa "Precis när allt började bli normalt igen efter Jojje dog,  så dog morfar! Allt är helt rörigt i mitt huvud. Jag vet ingenting längre! Vill bara att allt ska vara som förut, innan Jojje dog!" 
Hon grät länge och jag visste inte hur jag skulle trösta. Höll henne i min famn och smekte henne över håret. Sa att allt kommer bli bättre. För jag kan inte säga "bra" men "bättre". 
"Nu får ingen mer dö!" sa hon då. 

Varje natt sover hon med Jojjes foto brevid sig. Hon går ofta omkring med det som en snutte. Hon vill ha honom nära sig och hon vill att han ska sova brevid henne. 

Mitt hjärta brister, om och om igen. För hur ska jag kunna förklara något oförklarligt?

 

Det var alldeles för tidigt då dom drog i ridån.

Döden är som en mörk skugga över det hjärta som en gång var rent. 

Första gången jag mötte dess mörker var då jag var 17 år och min första kärlek dog. Sen dog en av min absolut närmsta vän, då var jag 23 år. Min största trygghet, min mamma, dog då jag var 24 år. 
Min allra största sorg kom då jag var 40 år, då min älskade son lämnade oss. Och nu en av mina förebilder, min pappa.

Nästan som en förbannelse lägger döden sina händer över mig. 

Ja, innan jag dör har jag hunnit dö flera gånger. 

En av de platser jag helst vill befinna mig på. Samtidigt en av de platser jag allra minst vill vara på. 

Ett sista farväl. 
En sista vila. 

Georgios, dröm om familjen och änglar. 

Pappa, tappa aldrig ditt skratt. 

Allt detta kaos... 
Hela min ADHD-hjärna gör uppror. Förvirringen blir total och jag bara irrar omkring. Får inget gjort, egentligen. Enbart halvgjort. Allt ligger halvfärdigt och hela tiden slutar det med att jag blir allt mer stressad över alla lösa trådar. Behöver samla mig, knyta ihop alla trådar och göra något sammanhängande av det hela. 
Efter det här kaoset är uppklarat så ska jag sortera upp alla tankar i de fack dom hör till. 

Kroppen säger ifrån. Den kämpar för att få mig att inse att det är dags att lägga sig. Återhämta sig. Har nu varit sjuk i sju veckor. Ont i kroppen, bihålsinflammation och hosta. Min kropp har helt givit upp sedan Jojje dog. Första fyra månaderna var jag sjuk, som influensa sjuk. Sedan blev jag sjuk varenda gång jag gjorde något utöver det vanliga. Kunde vara så simpla saker som att storhandla. Nu beror det på stressen runt allt som konstant händer. Framförallt min pappas bortgång. Allt i huset som måste göras inför försäljning. Stressen kring allt. Samtidigt som saknaden tränger sig på allt mer. Att gräva i hans privata river upp en massa. Så fort detta är klart ska jag lägga mig och på riktigt ta det till mig, att även han lämnat mig. 

Sorgen som inte riktigt nådde fram. Någonstans gömde den sig, lekte kurragömma med en själ som inte riktigt orkade leta. 
Orkeslös kikade den runt hörnet och blundade för det som skulle komma. 
Allt annat skymde dess synfält. 
Sorgen pockade på uppmärksamhet och krävde sin beskärda del av någon som inte ville ge. 
Själen såg hur någon kom in och tog över det som borde varit hennes. Något som inte tillhörde någon annan än just henne.
För visst skulle någon komma en dag och ta för sig av det som var själens alldeles egna.
Sorgen skulle smyga sig på och ta för sig av alla skratt som borde kommit fram.
Sorgen skulle kräva rätten till ett liv. Rätten att inte ha dåligt samvete att han dött och inte hon. Att någon fick gå medan hon stod kvar.
Men för vem var straffet egentligen hårdast? Inte var livet vad det borde vara och inte levde den själlösa själ som blivit bestulen på allt gott den någonsin känt.
Som en tjuv lurade sorgen och ångesten, för att i bakhåll, ta över det som en gång var.
Det som en gång skulle få komma tillbaka. Glädjen. 
Glädjen stod tålmodigt och väntade men blev inte riktigt insläppt.
Men en dag, en dag skulle även Glädjen välkomnas in till det liv som fanns kvar. 
Glädjen skulle ta skrattet med sig och blandat med Sorgen skulle de alla tre dansa med den själ som nu fanns kvar. 

Idag för 12 år sedan föddes vår underbara dotter Romina. Enastående, vackra, snälla, envisa, arga, intelligenta, älskvärda Romina.
Romina med så mycket godhet. 
Romina med så mycket intergritet. 
Alla mina andetag vill jag dela med dig. Till mitt sista andetag ska jag 
finnas här för dig. Du ska alltid veta att jag finns här.
Att jag dämpar dina fall då du faller. Tar emot dig innan du faller till marken.
Älskar dig till dagen efter föralltid.

Idag sjunger din bror, mormor, morfar och farfar för dig. 
Dom följer dig därifrån dom är. Dina skyddsänglar. 

"Livet är så orättvist! Varför händer allt just dig?!"
Det har jag fått höra så många gånger. Jag förstår varför folk säger så, men jag tror inte dom riktigt tänker på själva ordens innebörd. För VEM skulle det vara rättvist för?? Vem skulle den "orättvisan" fördelas på? Finns absolut INGEN som det skulle vara rättvist mot. Finns ingen rättvisa att behöva begrava sitt barn, för någon! Jo, jag har varit med om oerhört mycket i mitt liv. Jag har behövt begrava många. Varit med om mycket ont. Men jag kan aldrig anse att det är orättvist. För jag skulle aldrig önska att min olycka fördelas ut på andra. Jag vill inte att jag ska drabbas av det, men inte heller någon annan. Vill aldrig bli så bitter och anse att jag är förmer än andra. Att jag på något sätt blivit orättvist behandlad av livet och döden. Jag önskar ingen detta helvete. Inte heller mig själv. 

Vi som förlorat ett barn lever i människors värsta mardröm, hela tiden. Vi andas sorg och önskar enbart att få vårt barn tillbaka. Det är det som gör så ont för vi vet att det aldrig kommer ske. 

Idag blandas döden med livet. För idag för 12 år sedan födde jag min vackra Romina och jag är så tacksam för varje andetag vi kan dela med varandra. 
 

Alla vi föräldrar har säkerligen någon gång sagt 
"Jag kan inte ens tänka mig att något skulle hända mina barn!" 

Flera har sagt det till mig. Att jag är stark och att dom inte kan tänka sig hur det är. Jag är inte stark. Jag lever inte, jag överlever. 
Jag kan inte heller tänka tanken att något ska hända mina barn. Inte att dom ska bli allvarligt sjuka eller att jag aldrig mer ska få krama om dom. 
Trots att jag förlorat ett barn.
Jag kan inte heller ta i den tanken, att något sådant kan hända. För vem vill klä sin värsta mardröm i tanke eller ord? 

Jag kan inte sluta gråta då jag tänker på en liten, liten flicka som just i denna stund kämpar mot leukemi. Två föräldrar som lever i den mardröm ingen av oss vill tänka. Ångesten av ovisshet. En kokong av sorg och förtvivlan. En berg och dalbana mellan hopp och hopplöshet. 

Kan inte sluta tänka på Molly. 
Gjorde en tröste-kängru till henne. En kängrumamma som heter Lisa och hennes bebis, Charlie. En symbolik av hur föräldrar alltid vill bära sina barn. Bära dom genom allt det svåra, det som kallas "livet". 

En länk till en tanke som inte vill tänkas.
https://www.barncancerfonden.se/1309425107/
Skänk ett bidrag så kan våra värsta tankar skjutas ytterligare en bit ifrån oss. 

En av de första tankarna som slog mig då min pappa dog var 
"Nu är jag föräldralös". 
Med förskräckelse insåg jag att ytterligare en av min persons skapare dött. Bägge halvorna. De som var "en jag, en du, som blev en liten VI" är döda. Och kvar är bara den där lilla VI personen. Som plötsligt inte är någons lilla barn längre. Nu är jag liksom vuxen, på riktigt.
Ingen mamma och ingen pappa. Rätt vilsen och oerhört skrämmande. 
Min mamma var min absolut största idol, min största trygghet och min allra bästa vän. Min pappa var...min pappa, helt enkelt. En pappa att se upp till, som var oerhört intelligent och talangfull. Full med livserfarenhet. Oerhört färgstark.
 Och nu finns ingen av dom kvar. De två personer som jag och mina bröder betydde mest för. De två personer som var vår grund, vår bakgrund. 

Ångesten inför att få ångest är mer ångestfylld än själva ångesten. 

Så fort jag mår lite bra, då är det precis som att jag straffar mig själv genom att snabbt trigga igång ångesten. Jag liksom kommer på mig själv att känna frid, får dåligt samvete och börjar dra fram minnen på hur två poliser stod vid min dörr och raserade hela min värld. 
Inser, givetvist, att det inte är ett sunt beteende och har ofta själv försökt förstå varför jag gör så. 
Tror det är för att straffa mig själv, för att jag lever och min son är död. Att jag fick leva men inte han. 

Ologiskt, självklart. Men där är dom känslorna, oundvikligt.

En gång sa min pappa till mig
"De demoner vi bär inom oss är allergiska för frisk luft.
Gå en promenad, andas djupt-då dör dom."

Allergisk mot instagram livet. 
Det lyckliga yttre lagret av en uppdiktad vardag. Där man bjuder på ett liv man önskar folk ska se, eller ett liv man försöker intala sig själv existererar. 
För vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Vad finns kvar då ridån gått ner? 
En vän sa en gång till mig "Hon är en perfekt mamma, det ser man på Facebook." 
"ALLA är perfekta föräldrar på Facebook och Instagram!" svarade jag henne då.

Ingen tvättar sin smutsiga buk inför en publik. Ingen lägger ut en vardag om pannkaka, blodpudding och färdiga köttbullar. Ingen lägger ut bilder på barn som gråter av orättvis behandling. 
Inte heller jag. Då lägger jag hellre inte upp någonting.
Jag lägger inte upp bilder på mig själv i mitt trasiga yttre. Med klorinfläckiga mjukisbyxor och för stora t-tröjor. Med rufsigt hår, påsar under ett par osminkade ögon. Gråblek hud med insjunkna kinder och sorgsen blick.
Har inget som helst intresse av att ge andra en förskönad bild av min helt oglamourösa vardag. 
Jag har torra händer med nerklippta naglar. Eftersom det är det som sker med händer som konstant är nerkörda i städvatten. Håret i en icke-frisyr. Osminkad och blek. Grå och dyster. Fula möbler och slitna tapeter.
Har barn som sällan lyssnar på mina "Nej". Som frågar, men sen inte tar ett "Nej" som ett alternativt svar. Barn som tjatar till jag nästan spricker av frustation. 

MEN jag kan lägga ut bilder på ett RENT hem. 
Jag kan lägga ut bilder på vackra och kloka barn.
Barn som jag själv lärt att inte ta ett "Nej" utan en förklaring. 
Barn som har en underbar sammanhållning. Som alltid står bakom varandra. 
Jag skulle t.o.m kunna lägga ut en ljudfil på mitt hysteriska skratt. Ett skratt som faktiskt kommer ända från mitt inre. 
Men jag kommer aldrig kunna lägga ut detaljbilder på en citron i en vacker skål. Eller en bild på ett vackert kök och samtidigt skriva "Godnatt". 
För mig blir det bara en förvirrande bild på något som inte alls har med min sömn att göra. 

Inte heller jag skulle lägga upp bilder på min fula vardag.
Men jag skulle inte heller lägga upp bilder på en förskönad vardag som enbart existerar i min fantasi. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på frysta gröna ärtor med majs och en karré bit och skriva ut "ätit bästa middagen bestående av smörslungade grönsaker med gourmetmörat kött".

Men å andra sidan kanske det faktiskt är så, att om det enda man själv anser är intressant är detaljbilder på ens hem, dagens outfit och salladsbladen på tallriken, så kanske man faktiskt lever ett bekymmerlöst instagramliv.

Eller så är det helt enkelt så att jag bara vill tro att ingens vardag är en instagram vardag. För att känna mig mer som alla andra. Att vi alla lever i ett kaos emellanåt. 

Livet blir sällan så som det är tänkt. 
Jag utvecklades till någon jag inte tänkt bli. Snubblat, skrapat upp mitt inre och ibland inte klarat att ta mig hela vägen upp. Ärrad. Ärr som jag allt som oftast kliar upp, till öppna sår. Sår som borde varit läkta.
Livet gör ofta krokben för mig, ger mig nya sår som borde plåstras om. Men hinner inte ta hand om det, har inte längre orken att tvätta de sår som svider som värst. Vill inte gräva i det som gör så ont. Vill inte känna smärtan. 
Däremellan tar sig solstrålarna igenom molnen och hela jag fylls av tacksamheten över det vackra jag har. De barnen som fortfarande fyller mina lungor med luft. De som går här, sida vid sida, i takt med livet. Mina barn och bonusbarn.
Tacksamhet över tiden jag fick med min lilla pojke. 
Över min man, mina bröder, alla mina vänner och mina djur. 
Mitt i all elände är jag oerhört tacksam över det liv jag har framför mig. 

Låg på sjukhus två veckor för 1,5 år sedan. Hade inre blödningar efter en operation och de visste inte om jag skulle klara mig. 
Det var absolut första gången jag varit riktigt rädd för att dö.
Då kände jag, med hela mitt inre, att även om jag kanske känner att jag levt klart mitt egna liv, så har jag absolut INTE levt klart barnens liv. Insåg att jag inte vill missa något i deras framtid. Vill alltid stå vid deras sida. Finnas där, få uppleva våra barns liv. 

Idag är en sån där dag. En dag då jag inte egentligen vet alls hur jag mår. Lever i något mittemellan land. Kroppen och psyket är helt på off. Bara är...ingenting. Samtidigt som det känns som alla drar i mig. Det är pappas hus, vårat hem, barnen, maken och vänner. Otillräcklig på alla plan. För jag orkar inte. Orkar inte räcka till. 
En sån där dag då jag vill krypa in i mitt skal och bara vara där, i mig själv. 

De flesta dagar vet jag hur jag mår. Men så kommer dessa dagar som på ett sätt är jobbigare än alla andra dagar. Det är dagar där hela jag sagt stopp!
Kan inte heller koppla av och bara vara i dessa dagar. Då jag försöker det så kryper det i hela kroppen av oro och rastlöshet. Så mest irrar jag omkring och på så sätt gör mig ännu mer otillräcklig. Ingenting blir fullkomligt.
En dutt av mig där, en dutt av mig här. Men vart är egentligen helheten av mig som person. 

Känns lite som jag skulle vilja stänga in mig i mig själv för att där vara närmre Jojje. Kanske för att han lever inom mig, i mitt innersta inre. 

Dagar som dessa vill jag bara att alla ska sluta dra i mig. För det gör inte känslan av otillräcklighet mindre.
Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån. In till mig själv.
För där är jag åtminstone enbart otillräcklig för mig själv. 

Tänker mycket på hur alla mina erfarenheter påverkat mitt sätt att vara. Jag har blivit oerhört avtrubbad, då det kommer till världen utanför min familjebubbla. Kan inte ta till mig saker som inte är här. Har inte tittat på nyheterna sedan dagen då Jojje dog.
 
Så fort jag känner glädje så straffar jag mig själv och drar mig snabbt tillbaka till den "trygga" känslan jag känner igen, ångesten. Trycket över bröstet kan jag snabbt framkalla. 
Men jag är ju fullt medveten om det och därför arbetar jag mycket med mig själv. Dock är det svårt att ge sig själv de rätta verktygen. Där behövs KBT som ett stöd. För trots att jag vet, så innebär det inte automatiskt att jag är kapabel eller villig att göra något åt det. 
Är som en psykolog en gång sa till mig ang mina tvångstankar kring städning, 
"Du ska öva på att släppa allt, inte städa undan allt innan du går och sover. Låt allt stå och ta det nästa dag." För mig var det obegripligt, jag vill ju inte arbeta bort just det. Men jag förstår vad hon menar. Jag arbetar gärna bort andra tvångstankar.
Vill verkligen försöka få ordning på alla mina katastrof tankar. 
Speciellt då det kommer till att något ska hända barnen. För det är en boja för dom och en total sorg varje gång jag fått för mig att något hänt. 

Har så mycket i ryggsäcken, så mycket så jag liksom lutar mig tillbaka på allt det som hänt. Jag måste tömma, sakta men säkert, för att kunna ta mig framåt. 

Frågan jag ställer mig är om jag är redo för det? Är jag där än? 
För det känns som att jag då skulle gå vidare på en väg, som kallas livet, och lämna Jojje där utmed vägkanten. Ska jag då lämna honom kvar där, ensam? Ska han vänta på mig tills jag återkommer? 
Jag vill ju bara att han ska gå sida vid sida med mig och sina syskon. 
Vet ju att det inte är så det är, vet att han alltid kommer stå där vi sist såg honom.
För oss kommer han alltid vara den han var just i vår sista omfamning.

Framtiden är ju något främmande, det som varit har varit och då det varit så mycket sorg så är det vad jag är tryggast i.  

Efter alla tunga ämnen bjuder jag på en liten påminnelse om att livet faktiskt även innehåller massa kärlek, glädje och lycka. Tacksam över allt jag har. Inte enbart sorgsen över allt jag förlorat. Lyckan över min familj är större än allt och går sida vid sida av det som gör så ont. Svårt att se allt det vackra då sorgen gör hela ens inre så fult. 
Den här bilden ger mig ljus och värme. 
 

Nu när vi ändå är inne på ämnet sexuellt övergrepp... INGENTING är värre än då något ondskefullt händer våra barn. Jag kan ingenstans jämföra min smärta som offer med smärtan över att mitt barn föll offer för en liknande "upplevelse". Kan inte kalla det upplevelse, skräckupplevelse är en mer korrekt beskrivning. 

Då jag var nio år förgrep sig min kompis morfar på mig. NIO ÅR!!! 
Ett helt liv hade jag framför mig, ett liv som han helt tog ifrån mig. Han tog min fantasi och tron om ett vackert liv ifrån mig. 
Tilliten för de vuxna. Även tilliten för mig själv som person. Han gav mig inget annat val än att lära mig hålla tyst om sådant som ingen ändå lyssnade till. Att hålla käften och svälja allt som skulle behövt komma ut. 
Att förminska mig själv som människa. 
Jag lärde mig redan som nio-åring att min kropp var något som helt saknade integritet. Jag tappade all respekt för min kropp och har liksom aldrig fått den tillbaka. Lärde mig att min kropp inte är min.

Plötsligt stod jag i en värld som var så full av ondska. Min barndom var min zon av trygghet och plötsligt stod jag helt ensam mitt i min egna smutsiga hemlighet.
Jag var nio år och redan då kände jag att felet var mitt. Att jag på något sätt gjort något som fick honom till att utnyttja min kropp. Inte visste jag vad sex var. Det fick jag lära mig på det mest vedervärdiga sätt. 
Det jag burit på i alla dessa år, som jag hela tiden känt var min skam att bära, 
min skam och min smutsiga kropp. 
Det har givit mig så mycket men för livet. Oerhört många.
Först kopplade jag bort mig själv från min kropp. Min känsla var för sig och min kropp något annat. Jag utvecklade en oerhörd bacillskräck. Kände mig aldrig ren och än idag duschar jag tre gånger per dag.
Jag lärde mig att ingen lyssnade på mig.
Jag lärde mig att jag var liten och det jag sa inte hade någon betydelse. 
Att vuxna faktiskt inte tog tag i det som verkligen behövde tas i. 
Maktlösheten inför vuxen världen. En värld som inte är värd att lita på. 

Händelsen i sig har inte enbart förstört mig, utan även påverkat mina barn. 
För den har gjort mig väldigt överbeskyddande och rädd. Rädd att något ska hända dom. Räddare än de allra flesta. För visst är alla föräldrar rädda att något ska hända deras barn, men jag har i princip varit paralyserad av skräcken att någon ska göra mina barn illa.  

MEN min utsatthet har även lärt mig att ALLTID lyssna på mina barn. 
Har lärt dom att precis allt som känns fel är fel!
Att ingen annan har rätt till deras kropp. Det är deras och enbart deras att bestämma över. 
Har lärt dom att aldrig tro att något händer om dom berättar, att inte tro på såna hot.  Att ALLTID lita på att dom kan känna sig trygga med det dom berättar för mig.
Jag kommer alltid lyssna.
Aldrig blunda. 

 

Någon tog sig rätten att sudda bort hennes glädje, trygghet, tron på livet. Tog sig rätten att ta något som enbart tillhör henne, henne och ingen annan.
Han tog allt det som var hon. Han tog det ifrån henne. Hennes rätt till sitt egna liv. 

Här är hennes berättelse. Helt hudlöst och naket. Ett öppet sår som visar allt det som ingen vill se. 

"Jag har funderat länge över om jag ska gå ut med detta offentligt eller inte. För det är ju så pinsamt. Jag skäms över något jag egentligen inte borde skämmas över. Nu har jag äntligen tagit mig mod för att berätta min historia om när jag blev våldtagen, för jag känner att det är ett så viktigt ämne som överskuggas av skam. Ta snälla några minuter av er tid för att läsa detta.
Den 10 juni 2016 blev jag våldtagen. Jag blev hemsläpad från krogen av honom, bokstavligt talat hemsläpad för jag var så påverkad att jag inte kunde stå på mina egna ben. Jag själv ville inte bli så påverkad den kvällen, jag ville ha en lugn kväll, men det tyckte inte han. Han tog sig rätten att droga mig. Jag som aldrig i mitt liv har testat någon form av narkotika, jag som hade kunnat dö av dosen han la i min drink. 
Han tar sig rätten att ha sex med mig, jag kan inte svara på vilket tillstånd jag var i för minns inte. Jag minns ingenting från den kvällen. Men av vad jag fått återberättat till mig så var jag inte i gott skick. Jag ramlade omkring, slog i mig, kunde inte stå på mina ben, ja, jag var inte i gott skick. Men vad jag än var i för skick så var jag inte i något skick som ger dig tillåtelsen att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, varken i mitt värsta eller i mitt bästa skick.
Jag vaknade på morgonen därpå av att en främmande man utförde oralsex på mig. Jag blev alldeles paff och sa ifrån, jag sa ifrån tre gånger, men fick svaret "Vadå nej? Jo" och sedan "det här är din present från mig". Jag var för svag för att bråka och för rädd för att slåss över min kropp. Jag var som paralyserad och tänkte "Jag får skylla mig själv". 
Efter beskedet om att jag hade narkotika i blodet, höga halter narkotika, så bestämde jag mig för att anmäla honom, för det var inte förrän då insåg jag att det jag utsatts för var fel. Jag ville ta tillbaka rätten över min kropp och alla andra kvinnor som har utsatts för honom, för det här var garanterat inte första gången. Jag tänkte att ett fängelsestraff skulle på något sätt lindra det han gjort mot mig och framförallt hindra honom från att utsätta andra kvinnor.
Jag fick komma till Södersjukhusets avdelning för våldtagna, jag var i chocktillstånd, det här händer inte mig tänkte jag. Sköterskorna där var så snälla, så så snälla. De tog blodprover, urinprover, gynekologisk undersökning, jag DNA-topsades och skadorna fotograferades och dokumenterades. Jag hade blåmärken överallt, blåmärken på ställen som inte endast kan ha framkommit av att jag hade ramlat. Det syntes tydligt vad han hade gjort mot mig. 
Vidare fick jag prata med poliserna, de fick ett såkallat rape-kit sammanställt av alla prover som togs på mig. Polisen hanterade mitt fall väldigt väl, lägenheten blev avspärrad samma kväll för bevismaterial och några dagar senare anhölls han. Jag tänkte att nu sätter vi dit den jäveln. Men det tyckte inte rättssystemet. 
I förhör med honom uttryckte han att vi faktiskt haft sex under natten. Eller ja, han hade sex med mig. I förundersökningen framkom det så mycket bevis som styrkte mitt fall men trots det så las fallet ner. Fallet las ner med den mening att det var brist på bevis. Va?!? DNA-bevis fanns, oförklarliga märken på min kropp fanns, blod-analys från rättsmedicinska fanns, hans förhör fanns, vittnens förhör fanns, alla dessa bevis fanns, jag menar, vad fanns inte? Vad fanns det inte för bevis som styrkte att jag har fallit som offer för den här människan? Med vilken rätt bestämmer rättssystemet för att ta ifrån mig rätten över min egen kropp?
BRÅ som undersöker statistik inom brott lägger fram statistiken angående våldtäkter på detta vis: ”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år.”
Man undrar varför antalet anmälningar minskar, varför folk inte anmäler. Enligt min egen erfarenhet och även det jag fått återberättat av vänner som har fallit som offer men inte valt att anmäla så har jag dragit denna slutsats: Det är läskigt, det är läskigt att anmäla. Vem vill sitta på en rättegång och stirra gärningsmannen i ögonen? Ingen. Jag fick höra att jag var modig, modig nog att våga anmäla, för jag skämdes, jag skämdes så extremt mycket över att jag låtit detta hända mig. Jag som är så duktig på att stå upp för mig själv låg där som paralyserad.
Under de första dagarna under anmälningsprocessen så stod jag med en avspärrad lägenhet, utan rena kläder, smärtor både fysiskt och psykiskt och utan värdighet. Jag kände mig så nedvärderad och smutsig. Det tog mig två veckor innan jag kunde sova i min säng igen, det har gått över ett år och jag kan fortfarande inte sova gott om nätterna, jag ser mig fortfarande över axeln och fryser fortfarande till is när jag ser någon som har liknande drag som honom. Detta är trauman som sitter så ingrott i en och som man inte vill gräva i, men jag valde att göra det av den anledningen att tillsammans med rättssystemet sätta dit honom. Men han gick fri, och de flesta våldtäktsmännen går fria. Ni borde skämmas."

Att ta den "enkla" vägen ut. Jag har alltid förstått varför människor, vars förtvivlan och bottenlösa matthet inför livet, givit upp. Varför dom inte längre stått ut. Har inte förstått riktigt innebörden med orden "självmord är enbart en egoistisk handling." För mig var det en tröst att Jojje, förmodligen, själv valde att avsluta sitt liv. Att han själv valt att han levt klart, inte längre orkade. Kändes som att det då inte var lika "meningslöst", eftersom det ändå var hans vilja. 
Det var dock ingen tröst att veta att han varit så ensam i sin förtvivlan, så ensam att han inte såg en annan utväg. Att han krälat runt i det där bottenlösa hål av mörker, ensam. Utan att dela det med oss andra. 
Men valet hade iallafall varit hans. Han fick sin befrielse, medan vi andra blev fastkjedjade i sorgen och saknaden. 

Själv har jag flera gånger dränkts i det mörkret. Först snavat, sedan snubblat och sedan fallit, fallit ner ända till botten av det mörker som hela jag då fyllts av.

Jag kunde själv känna att då man är längst ner i träsket av ångesten så är det precis som att vara inmålad i ett hörn. Enda vägen ut är att gå genom den röda dörren bakom dig. En dörr med orden NÖDUTGÅNG ovanför sig. Befrielsen. Tanken av en utväg är en tanke som ändå givit mig en sådan trygghet så jag klarat av att stå ut.  Sekund för sekund. Ett andetag i taget. En dag i taget. Och sedan har golvet torkat bit för bit och jag har kunnat ta mig över till andra sidan av rummet. Fram till dörren jag trodde var stängd förevigt. Dörren till livet. Bort från dörren till döden. Fram till dörren där alla som älskade mig stod och väntade med hopp i blicken.

För när man är där nere, då ser man inte något annat än sin smärta. Man ser inte de man lämnar kvar. Man tänker inte längre. Man är inte kapabel till att tänka "mina barn har det bättre utan mig" så som många tror att man tänker. Den tanken är innan, på vägen ner. Då, när man är helt uppsluten av känslan av hopplöshet, av mörker då tänker man inte alls. Ingen tanke finns, enbart mörker.

Ända fram till då Jojje dog kunde jag förstå, förlåta.
Precis i början efter han lämnat oss tänkte jag självfallet att det var den enda utvägen för att slippa känna. Slippa det inre vrålet av smärta, trycket över bröstet. 
Att få komma till honom eller bara omslukas av mörker utan tankar och medvetande. 
Så sa min äldsta dotter till mig, utan att jag sagt något om mina tankar, "Mamma, om du tar livet av dig så kommer alla mina småsyskon tro att det var viktigare för dig att få vara med Jojje än med dom. Att han betyder mer för dig än vad vi här gör. Om du väljer att dö så har du valt ett liv över sex andra." Där och då vaknade jag upp. Jag tänkte "får man bunta ihop sina barn och kasta dom framför tåget? Nä, det får man inte. Det finns inte." Och det var exakt det jag skulle göra om jag valde min smärta över deras. Men jag förstod fortfarande varför folk valde den dörren, den utvägen. 

I vintras hände något, någon jag älskar började öppna dörren till döden. 
Då kom ilskan. Min ilska. Då förstod jag vad alla menat med att självmord är en egoistisk handling. 
Jag blev rasande, på alla som valde den utgången, på mig själv som haft den dörren som en nödutgång. Jag blev så arg på mig själv för alla gånger jag sneglat ditåt. För vem fan är jag att sätta mig själv över alla andra?! Vem är jag som tror mina känslor är viktigare och större än alla andras?! Är jag mer speciell, så enastående så jag är värd att slippa min egna ångest och sorg till priset av andras smärta?! 
Sådan fruktansvärd ilska föddes ur min rädsla att någon jag älskar skulle gå åt motsatt håll. 
Jag sa till den personen "Nästa gång du ens snuddar vid tanken att ge upp, då vill jag att du ringer mig...
Så gör vi det tillsammans! För även du måste väl ändå anse att jag inte är värd ytterligare ett dödsbud?!" 

Ingen människa vill att någon man älskar ska dö. Inte heller den personen som själv vill dö. Ingen vill hålla en annan i handen och tillsammans gå ut genom nödutgången. Ingen vill ta med någon i sitt egna mörker. 

Försummat min familj och mitt hem. Då min pappa dog så hamnade min familj i skuggan av alla måsten kring döden. Att rota runt i det som varit min pappa. Hans hem, hans liv, hans arbete. Försöka knyta ihop alla lösa trådar från det som en gång var ett liv. En mans liv. Hela mitt egna liv sattes på paus och jag har fått gå in helt i det som inte är mitt. Det som med ovilja blivit mitt och mina bröders. Hinner aldrig pausa och känna efter. Vill bara återgå till det som faktiskt är mitt liv. Min familj. Vill ha tiden att bara umgås med dom. I lugn och ro. Njuta av de mina. Vill ha tiden att kunna rota runt i mitt egna liv. Mitt hem. 
I mitt inre är det alltid kaos, död eller inte. Jag är en förvirrad själ som är imponerad över att jag inte tappat bort mig själv någonstans på vägen. Eller det kanske är just det jag gjort. 
För mig är det viktigt att ha struktur på min vardag. Ha det städat och välordnat då allt annat är rörigt. Och nu står jag med ena foten i ett hus som jag lyckats få både städat och välordnat och med den andra i det hus som numer enbart är kaos. Mitt hem, min borg. Måste få ordning på även det. Rensa och städa. Prata och umgås. Virka och bara få vara. Längtar så till huset är sålt och allt kan återgå till det nya liv som väntar. Då livet än en gång blivit uppdelat i ett före och ett efter.

Blev gravid med denna helt unika skapelse då jag bara var 18 år. Just där, just då, just när jag stod med ett positivt graviditetstest i min hand, kände jag att NU börjar livet. Mitt liv, vårt liv. 
Ditt liv i mina händer och ändå kan dessa händer inte skydda dig mot allt. Din gråt mot min axel och ändå kan jag inte bära det som gör dig så ont. 
Jag kan inte gråta dina tårar, men jag kan torka de tårar som rinner. 
Jag kan inte putta dig dit du borde gå, men jag kan stötta dig dit du vill gå. 

Jag kan inte skratta åt dig, men jag kan skratta med dig. 

Alltid vid din och dina syskons sida. Utan tvekan. Utan tvång. 
Bara kärlek. Enbart av ren och pur kärlek. 
Ni är luften jag andas. 

"Hej, är det du som är Emma Koroly?"
"Ja" svara jag med viss tvekan.
"Det gäller din son, Georgios Koroly-Ergatis, vi behöver komma in och prata med dig."

Två poliser utanför min dörr, en onsdagskväll kl.20. 18/6 2014
Just där, just då, drogs hela min värld ifrån mig. Världen öppnade sig och slukade mig i dess gap. Jag försvann. Förstod ingenting. 

"Han är väl inte skadad?!" 
Blickar fulla av medlidsamhet tittade på mig och jag förstod, samtidigt som jag inte förstod något alls. 
"Han är väl inte DÖD?!?!" 
"Tyvärr".... 

Chocken, som ett slag i ansiktet. Gick inte att ta in. Förstod verkligen ingenting. Tomhet. För stort att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå en sådan sak? Hur ska man kunna ta in det som är omöjligt att ens tänka sig? 

Försökte skydda hans syskon. Ville inte att dom där männen skulle komma in, ville inte att dom skulle säga såna fula ord. Ta bort det som inte fick vara sant. Men dom kom in, dom meddelade och ingen förstod vad som skedde.

Där satt jag och funderade på vad som förväntades av mig. 
"Undrar om det förväntas att jag ska gråta." 
Kändes som timmar jag satt där, inte tog in. Kände mig som en annan, utanför mitt egna skal. Skalet satt där och förstod inte. 
Men det var bara ett par minuter. Sen kom det, insikten. 
Som en våg sköljde ordet över mig. "Tyvärr".
Jag förstod, det jag inte kunde förstå. Förstod men ändå inte. 

Det brast. Avgrundskriket. Det skrik som fastnat i alla de minas öron, i deras själar. Skriket som borrat sig in, som en outgrundlig ångest. 
Skriket från botten av det bottenlösa. 

Alla kom, alla tröstade. Så många människor, mitt i allt gick jag omkring och bara fanns men samtidigt existerade jag inte. Jag levde som i en bubbla. Folk strömmade in, redan samma natt. Och jag var som i en annan värld. Inget klarade jag av. Mer än att gråta och stänga av. Stänga av allt och alla. Känslorna blev övermäktiga och gråten tog aldrig slut. 

För att skona mina barn gick jag till graven, satt där i timmar och grät ut ångesten. Då barnen var ute så ställde jag mig i duschen, dunkade huvudet i kaklet och bara skrek. Skrek ut det som behövde komma. 
Kände enbart saknad och sorg. 

Sen kom skulden och knackade på min dörr. Klev in i mitt innersta och där har den klängt sig fast. Skulden tog med sig sin bästa vän, Ångesten. Och nu bor dom här, i mig, i varje andetag jag tar. 

Ordet "aldrig mer" har karvats in i mitt inre. 
Och aldrig mer kommer jag kunna andas utan att ha de orden med mig. 

Dagarna går snabbt framåt och snart är dagen med ett pyttelitet "d". Den dagen som delade upp mitt liv till två. Där livet stannade upp och slukade allt det som varit jag. Om två dagar är det tre år sen du gick. Då du gick utan att säga farväl.  

Anledningen till att folk har så svårt att känna lycka är för att dom minns det förflutna som bättre än den var och framtiden som sämre än den är. 

Finns ett skrik som inte är något annat likt. 
Ett skrik av smärta och förväntan. 
Finns en gråt som fyller en hel värld av lycka. 
En värme som sprider sig som eld. 
En eld som aldrig kan släckas, nej. 
Kärlek för den vackraste gåva man kan få.

Finns ett skrik som inte är något annat likt.
Ett skrik så bottenlöst fyllt av förtvivlan.
Finns en gråt som dränker själar som kommer i dess väg. 
En gråt som fryser varmt vatten till is. 
En is som aldrig kan smälta, nej. 
Sorgen över att förlorat en av de vackraste man fått. 

Första skolavslutningen, lika stort varje gång. 
"Så spännande och pirrigt" sa Mysan i morse. 
Snart börjar årskurs 1 och vår yngsta prinsessa blir 7 år. 

Idag fick jag snusa på ett åtta månaders livsöde. En liten, liten kille som fick ha sin pappa i en alldeles för kort stund. En liten, liten kille som på ett ögonblick förlorade sin halva identitet, sitt ursprung. 
Som förlorade en av dom som älskar honom mer än allt.
Som gav honom livet, genom kärlek. 
Fick krama om en tjej som träffat sitt livs kärlek. Sin framtid. 
En tjej som valt att skapa liv tillsammans med en man som var tvungen att vinka farväl. Som var tvungen att gå, mitt i livet. 
Fick höra om en mamma som många tog sin hand ifrån. Om en väninna som många valde att lämna ensam, mitt i sorgen. 
En historia jag ofta fått berättat för mig. Att folk drar sig undan döden. Att efter begravningen så står man tomhänt kvar.
Inte enbart utan den man älskar men även utan alla dessa som sagt "Säg bara till så kommer vi" "Säg till om vi kan göra nåt".

Jag upplevde det inte så då Jojje dog, men jag upplevde det betydligt tydligare då min pappa dog. Precis som att folk fått nog av döden i mitt sällskap. Och jag förstår det, verkligen. För hur mycket tröst finns att ge? Hur mycket stöd orkar man egentligen stötta upp med? 

Vad jag inte kan förstå är hur någon kan vända sig bort från en mamma och dess barn. Hur man kan välja att gå då livet stannat upp för någon annan. 
Hur kan man välja att blunda för att slippa se det obehagliga i andras sorg?

En man med en jättesvår barndom bakom sig, blev till en pappa som inte riktigt klarade av att nå ända fram. Inte riktigt klarade av att hantera den rollen som ett föräldraskap innebär. 
En man som fått lära sig tidigt att överlevnaden ligger helt i hans egna händer. 
Händer som hade skapandet som välsignelse. Med en gåva som få besitter lyckades han trollbinda hela Sveriges teatervärld. Han kunde även trollbinda mig med sina historier bakom varje ting han ägde. Allt hade en historia, precis som han. 
Med den bakgrunden han skapades ur var han tvungen att skapa en egen framtid, en vackrare framtid. Och han lyckades, han lyckades ta sig fram i livet. Han var gift med sig själv och sin gåva. Sitt arbete. Han var helt innesluten i den värld han själv skapat. Som dotter var det en svår uppgift att leva upp till, till det perfekta. Det han tyckte var perfekt, genom hans ögon. 
Min mamma var nog det närmsta perfektion det gick att vara i hans värld.
Jag är inte min mamma. Jag är någon annan, någon som inte riktigt passade in i livet han skapat. 

Så hände det som inte fick hända. Min son dog. Min pappa kom till en begravning genomsyrad av sorg och ångest. Där stod han, min pappa, utanför kyrkan då jag kom. Han omfamnade mig, grät och sa "Nu förstår jag hur svårt du har det!" 
Mina andra barn såg en främling omfamna deras mamma. En man dom inte alls kände. En man dom aldrig träffat.
Efter det vände allt. Jag förlorade en son, jag fick en pappa och min pappa fick en familj. Alla stod vi förvånade över alla känslor som föddes ur detta möte. Ett möte utanför en fullsatt kyrka, i en omfamning så djup. Han kom, han stannade, han gick. 
Allt gick så snabbt. Min pappa flyttade till den familj som aldrig riktigt varit en familj. 
Den ultimata kärleksförklaringen, han valde att flytta från allt han var trygg i. Flytta ifrån allt som var han. Han kom till oss. Så gick han. Jag fick en pappa, mina barn en morfis, men enbart för ett ögonblick. 

Att stå vid sidan av och se på hur hans kropp gav upp, hur hans ögon spärrades upp och försökte fästa blicken i min. En blick full av skräck och framförallt förvirring. Ord som ville sägas men som inte kom ut. Hans hand i min.
Hans blick den sista gången vi såg in i varandra, den kommer alltid sitta fast i min. 

En oerhört stor dag igår. Äldsta dottern har lyckats ta examen och är numer förskolelärare. Med allt runtomkring så har hon ändå lyckats ta sig igenom 3,5 år av universitetsstudier trots så mycket sorg. 

Mottagningen var fantastisk, i min pappas hus, inbäddad i så mycket kärlek. Vi är omringade av extremt fina människor. 
Är så tacksam att alla icke släktingar är blandade till en vacker, färgstark och kärleksfull släktingingskara utan dess lika. 

En av de sju vackraste stunderna i mitt liv. 
Den stunden då du lades på mitt bröst. 
Den stunden du drog ditt första andetag. 
Då jag fick smeka din hud och pussa din panna. 
Är så tacksam att ha äran att höra dig säga ”Mamma”. 
Så stort att få vara just din mamma. 
Grattis på din 15-års dag min älskade Gabriel <3 
Du är livet för mig <3 

Som ett ekorrhjul irrar jag runt, runt, i samma smörja. Försöker ta mig fram, men kommer ingen vart. Allt är för mycket, för mäktigt. Att rensa och försöka få grepp över en situation som är ogreppbar, det är ohanterbart. Iallafall för mig. Imorgon åker min bror hem till Spanien och plötsligt står jag ensam mitt i allt. 

Längtar tillbaka till just den här känslan. Av en sorts inre frid. Av en lycka över det jag har och inte enbart sorg över det jag förlorat. Hoppas jag snart kommer över tröskeln, tröskeln av känslan av hopplöshet. Av trötthet. Av en kropp som verkar givit upp.

Uppdelade liv. 
Är vi inte alla fler personer i en? Den som kallas vid vårt namn, det namn som de som frivilligt eller ofrivilligt valde att ta vår fostran i sina händer. Den som alla andra ser, den yttre personen. Och den vi själva faktiskt känner oss som. 
Vi är en sådan stor del av vår bandom. Det och dom som format oss.  
Vi är  förmodligen alla schizofrena.
För visst har vi väl alla olika personligheter i samma kropp?
Samma skal fast med kluvna själar, tankar och känslor. 
Visst hör vi alla de röster som kallas tankar. 
Jag har arbetat inom psykiatrins slutenvård. 
Och undrade ofta vem av oss som är friska. De som kallas sjuka eller de som låtsas vara friska? 

Våra personligheter är totalt splittrade beroende på vilket sammanhang och med vilka vi är. 

Vi vuxna kan inte ta i ordet, det är för abstrakt och något vi inte alls kan styra. Inte kontrollera eller förutse. Plötsligt står den där bara, bankar på din dörr och ber om din sorg, din saknad. 

Hur ska då ett litet barn på 6 år förstå? Och hur ska en vuxen, som inget själv förstår, kunna trösta och förklara?

My var bara 3 år då hennes bror dog. Hon minns honom på ett sätt som bara barn kan. En förskönad värld av lek och massa kärlek. 
Hennes saknad ter sig annorlunda än min. Och en gång, kort efter han lämnat oss, sa hon till mig "Mamma, man kan gråta utan tårar." 
Ingen skuld och ingen skam. Hon lever med det inom sig, runtomkring sig, varje dag. Hon ser hur en familj gått sönder. 

Igår bröt hon ihop och sa "Precis när allt började bli normalt igen efter Jojje dog,  så dog morfar! Allt är helt rörigt i mitt huvud. Jag vet ingenting längre! Vill bara att allt ska vara som förut, innan Jojje dog!" 
Hon grät länge och jag visste inte hur jag skulle trösta. Höll henne i min famn och smekte henne över håret. Sa att allt kommer bli bättre. För jag kan inte säga "bra" men "bättre". 
"Nu får ingen mer dö!" sa hon då. 

Varje natt sover hon med Jojjes foto brevid sig. Hon går ofta omkring med det som en snutte. Hon vill ha honom nära sig och hon vill att han ska sova brevid henne. 

Mitt hjärta brister, om och om igen. För hur ska jag kunna förklara något oförklarligt?

 

Det var alldeles för tidigt då dom drog i ridån.

Döden är som en mörk skugga över det hjärta som en gång var rent. 

Första gången jag mötte dess mörker var då jag var 17 år och min första kärlek dog. Sen dog en av min absolut närmsta vän, då var jag 23 år. Min största trygghet, min mamma, dog då jag var 24 år. 
Min allra största sorg kom då jag var 40 år, då min älskade son lämnade oss. Och nu en av mina förebilder, min pappa.

Nästan som en förbannelse lägger döden sina händer över mig. 

Ja, innan jag dör har jag hunnit dö flera gånger. 

En av de platser jag helst vill befinna mig på. Samtidigt en av de platser jag allra minst vill vara på. 

Ett sista farväl. 
En sista vila. 

Georgios, dröm om familjen och änglar. 

Pappa, tappa aldrig ditt skratt. 

Allt detta kaos... 
Hela min ADHD-hjärna gör uppror. Förvirringen blir total och jag bara irrar omkring. Får inget gjort, egentligen. Enbart halvgjort. Allt ligger halvfärdigt och hela tiden slutar det med att jag blir allt mer stressad över alla lösa trådar. Behöver samla mig, knyta ihop alla trådar och göra något sammanhängande av det hela. 
Efter det här kaoset är uppklarat så ska jag sortera upp alla tankar i de fack dom hör till. 

Kroppen säger ifrån. Den kämpar för att få mig att inse att det är dags att lägga sig. Återhämta sig. Har nu varit sjuk i sju veckor. Ont i kroppen, bihålsinflammation och hosta. Min kropp har helt givit upp sedan Jojje dog. Första fyra månaderna var jag sjuk, som influensa sjuk. Sedan blev jag sjuk varenda gång jag gjorde något utöver det vanliga. Kunde vara så simpla saker som att storhandla. Nu beror det på stressen runt allt som konstant händer. Framförallt min pappas bortgång. Allt i huset som måste göras inför försäljning. Stressen kring allt. Samtidigt som saknaden tränger sig på allt mer. Att gräva i hans privata river upp en massa. Så fort detta är klart ska jag lägga mig och på riktigt ta det till mig, att även han lämnat mig. 

Sorgen som inte riktigt nådde fram. Någonstans gömde den sig, lekte kurragömma med en själ som inte riktigt orkade leta. 
Orkeslös kikade den runt hörnet och blundade för det som skulle komma. 
Allt annat skymde dess synfält. 
Sorgen pockade på uppmärksamhet och krävde sin beskärda del av någon som inte ville ge. 
Själen såg hur någon kom in och tog över det som borde varit hennes. Något som inte tillhörde någon annan än just henne.
För visst skulle någon komma en dag och ta för sig av det som var själens alldeles egna.
Sorgen skulle smyga sig på och ta för sig av alla skratt som borde kommit fram.
Sorgen skulle kräva rätten till ett liv. Rätten att inte ha dåligt samvete att han dött och inte hon. Att någon fick gå medan hon stod kvar.
Men för vem var straffet egentligen hårdast? Inte var livet vad det borde vara och inte levde den själlösa själ som blivit bestulen på allt gott den någonsin känt.
Som en tjuv lurade sorgen och ångesten, för att i bakhåll, ta över det som en gång var.
Det som en gång skulle få komma tillbaka. Glädjen. 
Glädjen stod tålmodigt och väntade men blev inte riktigt insläppt.
Men en dag, en dag skulle även Glädjen välkomnas in till det liv som fanns kvar. 
Glädjen skulle ta skrattet med sig och blandat med Sorgen skulle de alla tre dansa med den själ som nu fanns kvar. 

Idag för 12 år sedan föddes vår underbara dotter Romina. Enastående, vackra, snälla, envisa, arga, intelligenta, älskvärda Romina.
Romina med så mycket godhet. 
Romina med så mycket intergritet. 
Alla mina andetag vill jag dela med dig. Till mitt sista andetag ska jag 
finnas här för dig. Du ska alltid veta att jag finns här.
Att jag dämpar dina fall då du faller. Tar emot dig innan du faller till marken.
Älskar dig till dagen efter föralltid.

Idag sjunger din bror, mormor, morfar och farfar för dig. 
Dom följer dig därifrån dom är. Dina skyddsänglar. 

"Livet är så orättvist! Varför händer allt just dig?!"
Det har jag fått höra så många gånger. Jag förstår varför folk säger så, men jag tror inte dom riktigt tänker på själva ordens innebörd. För VEM skulle det vara rättvist för?? Vem skulle den "orättvisan" fördelas på? Finns absolut INGEN som det skulle vara rättvist mot. Finns ingen rättvisa att behöva begrava sitt barn, för någon! Jo, jag har varit med om oerhört mycket i mitt liv. Jag har behövt begrava många. Varit med om mycket ont. Men jag kan aldrig anse att det är orättvist. För jag skulle aldrig önska att min olycka fördelas ut på andra. Jag vill inte att jag ska drabbas av det, men inte heller någon annan. Vill aldrig bli så bitter och anse att jag är förmer än andra. Att jag på något sätt blivit orättvist behandlad av livet och döden. Jag önskar ingen detta helvete. Inte heller mig själv. 

Vi som förlorat ett barn lever i människors värsta mardröm, hela tiden. Vi andas sorg och önskar enbart att få vårt barn tillbaka. Det är det som gör så ont för vi vet att det aldrig kommer ske. 

Idag blandas döden med livet. För idag för 12 år sedan födde jag min vackra Romina och jag är så tacksam för varje andetag vi kan dela med varandra. 
 

Alla vi föräldrar har säkerligen någon gång sagt 
"Jag kan inte ens tänka mig att något skulle hända mina barn!" 

Flera har sagt det till mig. Att jag är stark och att dom inte kan tänka sig hur det är. Jag är inte stark. Jag lever inte, jag överlever. 
Jag kan inte heller tänka tanken att något ska hända mina barn. Inte att dom ska bli allvarligt sjuka eller att jag aldrig mer ska få krama om dom. 
Trots att jag förlorat ett barn.
Jag kan inte heller ta i den tanken, att något sådant kan hända. För vem vill klä sin värsta mardröm i tanke eller ord? 

Jag kan inte sluta gråta då jag tänker på en liten, liten flicka som just i denna stund kämpar mot leukemi. Två föräldrar som lever i den mardröm ingen av oss vill tänka. Ångesten av ovisshet. En kokong av sorg och förtvivlan. En berg och dalbana mellan hopp och hopplöshet. 

Kan inte sluta tänka på Molly. 
Gjorde en tröste-kängru till henne. En kängrumamma som heter Lisa och hennes bebis, Charlie. En symbolik av hur föräldrar alltid vill bära sina barn. Bära dom genom allt det svåra, det som kallas "livet". 

En länk till en tanke som inte vill tänkas.
https://www.barncancerfonden.se/1309425107/
Skänk ett bidrag så kan våra värsta tankar skjutas ytterligare en bit ifrån oss. 

En av de första tankarna som slog mig då min pappa dog var 
"Nu är jag föräldralös". 
Med förskräckelse insåg jag att ytterligare en av min persons skapare dött. Bägge halvorna. De som var "en jag, en du, som blev en liten VI" är döda. Och kvar är bara den där lilla VI personen. Som plötsligt inte är någons lilla barn längre. Nu är jag liksom vuxen, på riktigt.
Ingen mamma och ingen pappa. Rätt vilsen och oerhört skrämmande. 
Min mamma var min absolut största idol, min största trygghet och min allra bästa vän. Min pappa var...min pappa, helt enkelt. En pappa att se upp till, som var oerhört intelligent och talangfull. Full med livserfarenhet. Oerhört färgstark.
 Och nu finns ingen av dom kvar. De två personer som jag och mina bröder betydde mest för. De två personer som var vår grund, vår bakgrund. 

Ångesten inför att få ångest är mer ångestfylld än själva ångesten. 

Så fort jag mår lite bra, då är det precis som att jag straffar mig själv genom att snabbt trigga igång ångesten. Jag liksom kommer på mig själv att känna frid, får dåligt samvete och börjar dra fram minnen på hur två poliser stod vid min dörr och raserade hela min värld. 
Inser, givetvist, att det inte är ett sunt beteende och har ofta själv försökt förstå varför jag gör så. 
Tror det är för att straffa mig själv, för att jag lever och min son är död. Att jag fick leva men inte han. 

Ologiskt, självklart. Men där är dom känslorna, oundvikligt.

En gång sa min pappa till mig
"De demoner vi bär inom oss är allergiska för frisk luft.
Gå en promenad, andas djupt-då dör dom."