För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Finns så många olika sorters vänskap. Finns de som är där, konstant genom hela livet. De som alltid funnits där, i ditt minne, i ditt liv, i bakgrunden.
De som oftast kom i din barndom och som behållit sin plats i ditt vänskapsregister.
De som kanske inte alltid är där rent fysiskt, men alltid i ditt inre.
Det är dom du kan ringa, efter flera år av tystnad, och bara ta upp samtalet där det slutade.
Det är dom du kan åka till, efter år utan återseende, lägga dig på deras soffa och bara vara. 

Så finns det de som sakta kommit in i ditt liv. Som smygit sig in i ditt inre. 
De du sakta valt att ta in.
Som vuxit sig fast. Rotat sig hos dig, tagit sin plats i ditt hjärta.
För att stanna. 

Det finns de som du helt snubblar över. Som tar sig in i ditt liv som en stor våg av samhörighet. Redan från början känner du att ni hör samman. 
Likt en nyförälskelse-först stormande och väldigt intensiv. 
Som sedan ebbar ut till något djupare.
Kanske inte alltid lika hållbart som de tidigare.
Men som lämnat väldigt starka spår i ditt liv.
Fina spår av någon som tog dig med storm. Som gjort ditt liv ljusare.
Precis som en nyförälskelse är den så stormande att vågorna kan dränka det som först var så euforiskt.
Men det kan även vara för livet, flätat ihop era liv föralltid-i en vänskapsdans som aldrig tycks ta slut. 
De personerna är jag nästan helt säker på funnits med dig i tidigare liv, betytt oerhört mycket även då, på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag kan vara helt lugn, även då det inte blir en hållbar vänskapsfläta, för de kommer tillbaka. 
Om inte i detta liv så i nästa. 
En själsfrände. 

Så alla dess ytliga bekantskaper. De som du har men samtidigt inte. 
De du har en nära eller en ytlig relation till, en flyktig bekanskap som kan göra en sådan oerhörd skillnad i ditt liv. 
De som finns där och ändå inte. 
De som kanske är just de som är på väg att växa sig fast. På väg att skapa en föralltidvänskap. 

Då min mamma gick bort, för 20 år sedan, sa min pappa till mig:
"Gör dig av med alla de som får dig att må dåligt. Lär dig att vara din egna vän." 
Så gjorde jag och EXAKT de personer jag alltid vetat skulle stå kvar, var de som alltid stått vid min sida, de som enbart gjorde mig gott. Och fortfarande de som finns med, hand i hand med mitt inre. 
Likadant är dom, tillsammans med de nära vänner som kommit utmed vägen av livet, de som jag fortfarande kan ringa till och bara gråta. Visa dom mitt innersta, det mest sårbara. Precis som dom kan hos mig. 
De personer vars smärta även smärtar mig. Vars gråt fyller mig med sorg. 
Och deras skratt fyller mig med glädje. 

Men det största min pappas råd gav mig var att jag äntligen fick den obeskrivliga känslan av att kommit hem, då jag upptäckte att den allra bästa vännen var hos mig själv. Lärde mig att älska och vårda den vännen inom mig.  Jag ska ju trots allt leva med den vännen in i sista andetaget. 

Att läsa om en flicka som har sitt allra första sommarlov instängd i ett sjukhusrum. En liten flicka som inte har möjligheten att känna sanden mellan tårna och solen mot sin kropp, en flicka som inte kan svalka sig i havets vatten. Det tär sönder mitt hjärta. 

Får mig att reflektera över hur jag själv bara önskar sommarlovet vore över, så vardagen kan komma åter. Eftersom ekonomin inte räcker till. Pengarna inte räcker för att fylla våra barn med Gröna Lund och deras magar med sockervadd. 
Det dåliga samvetet att aldrig ha möjligheten  att göra ”sommarlovssaker” med våra barn. 
Det får mig att önska sommaren skulle vara över. Precis som känslan då julen kryper sig på. 
Vardagen däremellan är kraven på konsumtion inte lika hög. 

Men då jag läser Emelies konkreta rader om ett sommarlov som inte blev vad det var tänkt att bli, så rämnar jag. 
Då ångrar jag alla gånger jag längtat att tiden ska gå snabbare. Ångrar då jag sliter mitt hår för att barnen är bråkiga och vägrar gå ut. 
Så många ord jag vill radera. Frustation jag vill sudda bort. 
Kärlek jag vill sätta på repris. 

Jag vill aldrig mer örfila mitt samvete gång på gång över ord som sagts och inte sagts, allt som gjorts och inte gjorts. 
Vill aldrig mer vråla av ångest över att inte räckt till. 
Vill bara lära mig vara här och nu. Med barnen. 

Vänta inte på morgondagen med att visa all er kärlek för de era. För imorgon kanske inte finns. Inte för någon av oss. 

Jag är totalt hudlös, i andras sårbarhet. 
Jag är totalt känslolös, i min egna sårbarhet. 
Jag är här, för andra. 
Jag är aldrig här, för mig. 
Jag är helt öppen, inför andra.
Jag är helt stängd, inför mig själv. 
Jag sträcker ut min hand, för den som vill ta den.
Jag drar min egna tillbaka, om någon försöker hålla den för mig. 
Jag kramar, de som är i behov av värme och kärlek. 
Jag ryggar tillbaka, då någon vill ge mig tröst. 
Jag mättar andras magar, då de sitter med hunger.
Jag avstår min portion, för att fylla de tallrikar som står tomma. 

Jag är inte bättre än någon annan. 
Jag är inte en godare människa än andra. 

Jag har de vänner runt mig, som tänker som jag. 
Finns så många som är precis som jag. 
Jag är stolt att vara en av dom.
De som är som dom själva vill bli mötta. 
Med respekt. 

Jag blev kanske inte som jag borde, men min omtanke för andra blev som jag ville.

Många har sagt till mig "Vilken tur att du har de andra barnen!" 
Jag har då tagit på mig en känsla av att jag sörjer det barn som lämnat oss för mycket. Att folk kanske ser det som att jag sviker de barn som fortfarande lever. 

Är långt ifrån så. Jag glädjs över de barnen som lever. Min sorg över Georgios har absolut ingenting med min glädje över mina andra barn att göra.
Jag sörjer den jag förlorat, inte de som fortfarande finns hos mig.

Jag förklarade en gång för en vän att hur jag än gör så har jag dåligt samvete. Är jag inte fast i sorgen så blir jag livrädd att jag ska glömma.
Och då jag stänger in mig i sorg och saknad så är jag livrädd att missa de barnen som lever. 
Då sa hon "Tänk så här, att varje gång du inte tänker på Jojje, då är du här med de barnen som finns kvar." 
Just den meningen har varit en otroligt stor hjälp för mig. 
För hur mycket jag än förstår min sorg så är det viktigaste för mig att mina barn ska känna sig sedda, hörda och älskade. Oavsett vilket helvete mitt inre går igenom. 

Alla mina barn är livet för mig. Och det hoppas jag dom alltid ska bära med sig.  

Precis som alla som förlorat någon ställer jag mig frågan
"Vad kunde jag gjort annorlunda, tänk om jag gjort si eller så..."
Det konstanta ältande. 
Men så sa en bekant 
"Tänk om jag bara funnits där för Jojje. Om jag bara ringt honom och träffat honom! Då kanske han hade levt idag."
Jag blev stött, undrade vad i hela fridens namn det skulle gjort för skillnad?! Om han nu inte lyckades sluta för sin familjs skull eller framförallt för sin egna skull, varför skulle han då slutat för någon ytligt bekants skull?
Jag förstod att det var sagt i all välmening men det kändes nästan som ett hån, för mig. 
Då jag hörde den personen ta på sig skulden, så blev min skuld ännu större. Samtidigt kunde jag se det orealistiska i de orden. 
För vem är jag att gå omkring här och tro att jag är någon sorts Gud?! 
Som att jag har kraften att förändra någon annan än just mig själv. 
Skulle jag besitta denna kraft så är det ju helt och hållet mitt fel att Jojje dog!

Hela den klandran är ren storhetsvansinne!

Insikten gjorde det rätt uppenbart att det inte var mitt fel att det slutade som det slutade.
Skulden över att det började som det gjorde, den sitter dock där och mal. Frågan om hur jag kunnat göra annorlunda, INNAN sjukdomen fastnat hos honom.
Men då han var i sitt missbruk så var inte skulden min att bära, det "valet" bar han helt själv. Det har jag alltid varit väldigt medveten om.
Att just den delen av hans liv stod jag helt maktlös inför.
Det gjorde oerhört ont att enbart kunna stå vid sidan av och se honom snabbt köra på fel sida av vägen. Att stå och se stupet men inte kunna hindra fallet. Jag kunde enbart finnas där, stötta, lyssna och försöka med alla medel att få honom att förstå.
Men att prata med en missbrukare är som att försöka få en döv att höra dig bara för att du skriker. 

Jag har alltid betraktat döden som ingenting. Enbart ett mål vi alla har gemensamt.
Förr eller senare ska alla vi som vann livet även nå målsnöret till döden. Ofrånkomligt. 

Men så dog du, mitt barn, och plötsligt står döden för precis allt. 

Det är inte mänskligt att ens barn går före. Ingen förälder ska behöva planera sitt egna barns begravning. Ingen förälder ska behöva försöka välja ut en värdig gravsten. Den stenen som sedan ska stå där, som en fortsättning på ett liv som inte längre finns.
Tända ett ljus för att försöka få liv i det som för länge sedan slocknat. 
 

Den här skrev jag då allt kring min son var som tyngst. Då jag vände mig ut och in och ändå inte hamnade rätt. Ville sätta ord på hur dubbla alla känslor var. Älskade honom genom allt, men hatade vad drogerna gjorde mot honom, mot hela vår familj. Kunde bara stå där vid sidan av och se på. Försökte, men inget räckte.

ÄLSKADE, HATADE UNGE
 

"Vill vyssa dig i min famn, samtidigt skjuta dig ifrån mig.
Vill ha dig hos mig, samtidigt långt ifrån mig.
Var, när och hur vände allt fint till något så smutsigt skamligt?
Skulden att inte sett vad som gick så fruktansvärt snett.
Blundade vi, såg vi ej eller ville vi inte se? 
Var vi inte tillräckligt närvarande, såg vi dig ej?
Kände du dig ej tillräckligt älskad?
Hade vi kunnat hindra, förmildra eller gjort mer?
Skulle vi vänt ryggen till, stängt dörren och sagt "aldrig mer"?
Borde vi vänt skulden från oss själva, stängt av självföraktet och 
insett att vi inget mer kunnat göra?
Skulle vi stängt och skyddat oss själva?
Glöm aldrig bort det oskyldiga barn du en gång haft vid din barm.
Inse att det inte är samma lilla barn, inte samma person.
Glöm inte bort att det är en missbrukares ord som kommer ur dess mun.
En missbrukares smutsiga yttre, trasiga inre och tomma blick.
Inte längre den rena, oskyldiga baby med sprudlande blick.
Stäng missbrukaren ute.
Sträck ut handen, öppna din famn då missbrukaren gått, 
då ditt barn vill komma åter.
Vart gick allt så oerhört fel?"

Det här med att ha fördomar. Alla har vi dem. En för det ena, en för det andra. Men alla har vi dom. Jag har alltid gått omkring här och trott jag är fördomsfri. Men jag är, precis som alla andra, fullproppad med fördomar.
Det innebär inte att jag är full med fula tankar. För fördomar är inte alltid något negativt. Oftast är det en sanning vi upplevt på ett eller annat sätt. Som liksom etsat sig fast i vårt undermedvetna. Oavsett om vi vill det eller ej.
Det vi måste lära oss är att EN sanning inte automatiskt gör det till en generell sanning!  

Den fulaste fördom jag har är den jag själv är så starkt emot. Den fördomen jag själv känt mig utsatt av.
Fördomen om hur en missbrukares föräldrar måste vara. Frågan vi ställer oss då vi ser ett barn på glid "Mh, undrar just var föräldrarna är?! Varför märker dom ingenting?! Varför tar dom inte tag i problemet?!" 

Och det vill jag lova, att de allra flesta, försöker få grepp om problemet. Försöker med allt vad dom är värda. Föräldrarna står ju där, precis brevid, helt vilse i något som bara glider dom ur händerna. Vi märker, jag lovar er, vi märker. Och jag kan lova er att vi inte behöver folks dömande blickar, för vi är så duktiga på att döma oss själva!
Vi behöver inte era viskanden, för våra inre röster klandrar oss vareviga sekund. Vi sörjer mer än ni kan ana. 
Vi är TOTALT maktlösa i den kamp som någon annan styr. Vi står mot något som är starkare än all kärlek. Och vi kämpar mot myndigheter som står över oss. Ingen lyssnar. Först efter Jojje dog så frågade hans handläggare vad dom kunnat göra annorlunda. Plötsligt lyssnade dom på vad jag, som mamma, ansåg varit det bästa för just mitt barn! Jag sa som det var "Ni gjorde det ni kunde, resten låg hos Jojje. Det ni borde gjort var att lyssna på oss föräldrar, från början, innan det var försent. Ni borde lyssnat på de som kände honom allra bäst. De som visste att han var totalt gränslös. För hade ni gjort det, då hade ni inte behövt ställa en sörjande mamma den frågan."
Men jag klandrar inte någon för hur det blev. Inte heller Jojje klandrade någon annan än sig själv. 

Jojje kom från ett hem där han var oerhört älskad. Han kom från föräldrar som vände sig ut och in för att hjälpa honom att bli frisk. Hans missbruk tömde dessa föräldrar helt på liv och kraft. Hans missbruk förvandlade två starka personligheter till två föräldrar med tomma blickar och glädjelösa skratt. 
Vi blev ett skal av något som en gång varit.
Jag blev en skugga av mitt forna jag.

Jag klandrar ingen, förutom just mig själv. Så jag behöver inte andra att göra det åt mig. I varje andetag frågar jag mig själv "Vad kunde jag gjort annorlunda? Vart gick allt så fel?!" 

Med facit i hand så vet jag faktiskt inte. Jag har fortfarande inte förstått svaret på min ständiga fråga. 

Men jag förstår varifrån min fördom kommer ifrån. För hur ska jag kunna tro annat då jag själv tror så om mig själv?

Är fullt medveten om att det jag skriver är mörkt och sargat. Att det skulle behövas inlägg av ljusa ting. För så är ju livet, både ljust och mörkt.
Men det ljusa finns där, som en självklarhet. Som något som bara accepteras och alldeles  för sällan läggs tankar på just det självklara, som egentligen inte alls är självklart. 

Alla dessa känslor, de som bubblar över och behöver ta plats. 
Hela bloggen började med att det plötsligt kom över mig, vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor.
Skriva.
De innersta, de mörka, de grå och de ljusa. Alla känslor i alla dess skiftningar. 

Kanske blir det en lättnad för min själ, att få sätta ord på allt det som rör sig inombords. 

Kanske kan det hjälpa andra som sitter i en liknande sits. Eller någon som kanske kommer bli tvungen att genomlida helvetet, som kommer behöva sitta i min nersuttna plats. Den är inte bekväm, den gör ont. 
Men kanske kan jag vara en krycka i all förtvivlan. 
Kanske kan du sätta dig i mitt knä. Så lindrar det en aning.
Jag kan inte ge dig kuren, men kanske, kanske lite lindring mot besvären. 
Kanske kan min historia få dig att förstå att du inte är ensam. Inte helt ensam mitt i all ensamhet. 
Få dig att förstå att sorgen är din egna, men att det finns många som faktiskt förstår. De som inte säger att dom förstår utan att egentligen förstå dess innebörd. Utan de som verkligen förstår. 

Jag tror att känslorna efter förlusten av någon i ens närhet kan skilja sig oerhört, beroende på vilken relation man haft till personen i fråga.
Men jag har uppfattningen att förlusten av ett barn följer ett liknande sorgearbete. Ett sorgearbete som inte är samma, men som ändå påminner om varandra. En sorg som skiftar så mycket i svart som är möjligt.
För oavsett relation eller hur man förlorat sitt barn så har man förlorat det dyrbaraste man har. Finns ingen större sorg.
Inte jämnförbart med något annat helvete i universum.
Vi blir liksom tvungna att leva i verklighetens helvete. 
Blir tvungna att leva i en otänkbar tanke. 

Så många som säger till mig "Jag ska inte klaga, jämnfört med dig är mina problem ingenting." Men det är dom, för dig! För som sagt, allas sorg är ens egna. Och ALLA har rätt att sörja, klaga, må dåligt, oavsett vad det är som skapar dessa känslor. En känsla går inte att jämnföras med någon annans. 
Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon kommer och beklagar sig till mig. För min sorg efter Jojje är den värsta för mig, men din sorg är din, utifrån dina upplevelser. Förminska inte er egna sorg, era egna bekymmer. 
Jag sitter ju inte och tänker "Varför sitter jag här och gråter över att förlorat ETT barn, när de finns de som förlorat FYRA barn?!"

Alla har vi våra egna kors att bära. 

Alla dessa dagar som bara går och går. Helt utan mål. Vart ska jag hamna i slutet av min vandring? När är jag framme? Alla dessa dagar som blir till en. En enda lång dag, utan början och utan slut.
Drar ner ångesten i mitt bröst.
Hela jag fylls av det svarta.
Skulle behöva stanna, vila en stund.
Få hämta andan ur en alltför sur luft.

Jag går sönder. Hela jag krackelerar. 
En liten spricka sprack, sprack till två helt skilda världar.
Ett helvetesgap skiljer de två åt.
Vågar inte hoppa, ta språnget över till det nya livet.
Vågar inte lämna mitt barn kvar där, på andra sidan.

För vem är jag utan det kompletta som fötts ur min kropp, ur min kärlek. 

(Jag fann texter jag skrivit under åren som gått efter Jojjes bortgång. Oerhört tunga texter, jag vill ändå förmedla den känsla som infinner sig då livet spricker till två helt skilda liv. Är en resa genom en sorg som inte går att förklara i ord. Tyvärr står jag ofta kvar i det förflutna. Men har genom åren som gått byggt upp en språngbräda genom de två skilda liven. Så jag kan gå emellan.)
 

Och DÄR gick luften ur. Som en ballong har det pyst ut lite i taget, den 1/7 sögs restrerande luft ur. Som en uttömd, ihopskrynklad ballong känns hela mitt inre just nu. 

Så oerhört trött och urvriden. Nu faller sakerna på plats. De saker jag försökt att inte förstå, inte velat ta till mig. 
Trots alla som finns runtomkring mig har jag nog aldrig känt mig så ensam. Då Jojje dog var jag ensam i min egna sorg, vilse i mig själv. Nu är jag ensam på ett annat sätt. 

Skulle vilja att någon bara bäddade in mig i bomull, lät mig sova och styrde upp allt. 
Skulle falla i en Törnrosa sömn och vakna till allt det vackra som en dag kommer. 

En av de finaste gåvor jag fick med min man är hans barn. Fyra fantastiska individer. Fyra barn som jag älskar oerhört mycket. 
Har aldrig haft problem med ömsesidig respekt och kärlek. Har aldrig känt "mina barn-dina ungar". 
Skulle alltid skydda dom med mitt liv. Precis som de vore mina egna. Blir en tigermamma även med dom.
Har aldrig behövt höra "Du bestämmer INTE, du är INTE min mamma." Kanske för jag alltid varit medveten om just det. Har aldrig försökt mig på den rollen heller. Säger ifrån, uppfostrar, stöttar, tar hand om och älskar dom.
Men har aldrig försökt ta över den roll som tillfallit någon annan.
Ser just barnen som en gåva, en bonus. 
Ser självklart även min man som en bonus för mina barn.

Men den nakna sanningen är att det inte är en lätt sak att ge sig in i.
En viktig notis är att det INTE är svårt pga barnen!
Fast med barnen kommer, självfallet, ett tidigare förhållande med i bilden. Ett förhållande som inte är mitt att få med. Allt som oftast så är ju ett spräckt förhållande väldigt infekterat. Och jag anser att det inte är mitt sår att tvätta. 
Nu är ju just jag väldigt tacksam att dessa barn kom med in i mitt liv och känner att gåvan är värd allt. Liksom jag är tacksam för många av dom som kommit hand i hand med dessa barn. Att få vara en del av det som är dom, det är en gåva i sig. 
Liksom mina barns pappor är en del av mina barn, en sådan stor del av dom, en del jag alltid kommer ha i mitt liv. Dom är halva barnens identitet och jag skulle aldrig kunna kränka barnen genom att tala illa om den del av dom som dom älskar mer än allt. Den del som VI vuxna valt att lämna bakom oss.
Kommer aldrig stå på någon annans sida än barnens!

Jag är även tacksam över de som kommit med våra barns andra halva. De kvinnor och män som våra ex valt att dela ett liv med.
Tacksam över att få vara en del i våra barns släkter. 
Tacksam över att fått in Martina, Simon, Casper, Mattias och Wille i familjen. Genom kärlek för de mina. 

Jag har fått så mycket mer än "enbart" den man jag vill dela mitt liv med, som jag älskar.


Viktigaste är ALLTID barnen! Dom får INTE straffas för något dom garanterat inte står till svars för! 

Det är som det är och när det inte blev som det var tänkt får det bli som det blir. Vi kan enbart göra vårt yttersta.

Älskar er; Stephania, Erika, Georgios, Sofie, Emanuel, Vanessa, Tilda, Charlie, Gabriel, Romina och My! 

 

Älskade bröder. Min barndom, min gruns. Mitt igår, idag och imorgon. 

Hur många mil som än skiljer oss åt. Hur många år som än går. 
Hur livet än må vara, så är ni här. Jämt. 
Ni kommer alltid vara här, i mitt liv. 

I så mycket är det vi tre mot det som varit. En sammanlänkning som ingen kan ta ifrån oss. 

Ur vårt ursprung är det bara vi tre kvar. 
 

Denna kvinna! Hon var allt jag någonsin önskat jag skulle bli. 
Trygghet. Kärlek. Värme. Kan inte med ord beskriva hennes godhet. 
För snäll för sitt egna bästa. 

Den 1/7 1998 drog hon sitt sista andetag.
Samma datum, fast 16 år senare, som vi "valde" att begrava hennes barnbarn.
I min famn drog hon in luften, i sina cancersjuka lungor, för att aldrig andas ut igen. 
 

Idag är det tre år sedan vi klev in i en kyrka så stor. Hand i hand, fram till en kista i trä. Sakta, sakta kom vi närmre ett sista farväl. 
Kistlocket stod öppet och dina slutna ögon såg inget mer. Där låg du med knäppta händer med krans runt ditt hår. Dina händer så kalla och dina läppar blå. Där knäböjde jag över en av de finaste jag fött, över en son som aldrig borde dött.
Där skrek jag, från djupet av de bottenlösas sorg.
Tog dina händer i mina och hade önskan om att kunna ge dig min värme, få dig till liv.
En önskan om att krypa ner brevid dig och hålla dig i min famn.
Dela din vila och aldrig släppa dig igen. 

Där, just då, var jag tvungen att släppa hela din framtid, det som varit menat att bli. 
Tvungen att släppa de händer jag så många gånger hållit i mina. 

Jag knäböjde över min son och kysste hans kalla panna. En sista gång. 
Ett sista farväl. 
 

Finns så många olika sorters vänskap. Finns de som är där, konstant genom hela livet. De som alltid funnits där, i ditt minne, i ditt liv, i bakgrunden.
De som oftast kom i din barndom och som behållit sin plats i ditt vänskapsregister.
De som kanske inte alltid är där rent fysiskt, men alltid i ditt inre.
Det är dom du kan ringa, efter flera år av tystnad, och bara ta upp samtalet där det slutade.
Det är dom du kan åka till, efter år utan återseende, lägga dig på deras soffa och bara vara. 

Så finns det de som sakta kommit in i ditt liv. Som smygit sig in i ditt inre. 
De du sakta valt att ta in.
Som vuxit sig fast. Rotat sig hos dig, tagit sin plats i ditt hjärta.
För att stanna. 

Det finns de som du helt snubblar över. Som tar sig in i ditt liv som en stor våg av samhörighet. Redan från början känner du att ni hör samman. 
Likt en nyförälskelse-först stormande och väldigt intensiv. 
Som sedan ebbar ut till något djupare.
Kanske inte alltid lika hållbart som de tidigare.
Men som lämnat väldigt starka spår i ditt liv.
Fina spår av någon som tog dig med storm. Som gjort ditt liv ljusare.
Precis som en nyförälskelse är den så stormande att vågorna kan dränka det som först var så euforiskt.
Men det kan även vara för livet, flätat ihop era liv föralltid-i en vänskapsdans som aldrig tycks ta slut. 
De personerna är jag nästan helt säker på funnits med dig i tidigare liv, betytt oerhört mycket även då, på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag kan vara helt lugn, även då det inte blir en hållbar vänskapsfläta, för de kommer tillbaka. 
Om inte i detta liv så i nästa. 
En själsfrände. 

Så alla dess ytliga bekantskaper. De som du har men samtidigt inte. 
De du har en nära eller en ytlig relation till, en flyktig bekanskap som kan göra en sådan oerhörd skillnad i ditt liv. 
De som finns där och ändå inte. 
De som kanske är just de som är på väg att växa sig fast. På väg att skapa en föralltidvänskap. 

Då min mamma gick bort, för 20 år sedan, sa min pappa till mig:
"Gör dig av med alla de som får dig att må dåligt. Lär dig att vara din egna vän." 
Så gjorde jag och EXAKT de personer jag alltid vetat skulle stå kvar, var de som alltid stått vid min sida, de som enbart gjorde mig gott. Och fortfarande de som finns med, hand i hand med mitt inre. 
Likadant är dom, tillsammans med de nära vänner som kommit utmed vägen av livet, de som jag fortfarande kan ringa till och bara gråta. Visa dom mitt innersta, det mest sårbara. Precis som dom kan hos mig. 
De personer vars smärta även smärtar mig. Vars gråt fyller mig med sorg. 
Och deras skratt fyller mig med glädje. 

Men det största min pappas råd gav mig var att jag äntligen fick den obeskrivliga känslan av att kommit hem, då jag upptäckte att den allra bästa vännen var hos mig själv. Lärde mig att älska och vårda den vännen inom mig.  Jag ska ju trots allt leva med den vännen in i sista andetaget. 

Att läsa om en flicka som har sitt allra första sommarlov instängd i ett sjukhusrum. En liten flicka som inte har möjligheten att känna sanden mellan tårna och solen mot sin kropp, en flicka som inte kan svalka sig i havets vatten. Det tär sönder mitt hjärta. 

Får mig att reflektera över hur jag själv bara önskar sommarlovet vore över, så vardagen kan komma åter. Eftersom ekonomin inte räcker till. Pengarna inte räcker för att fylla våra barn med Gröna Lund och deras magar med sockervadd. 
Det dåliga samvetet att aldrig ha möjligheten  att göra ”sommarlovssaker” med våra barn. 
Det får mig att önska sommaren skulle vara över. Precis som känslan då julen kryper sig på. 
Vardagen däremellan är kraven på konsumtion inte lika hög. 

Men då jag läser Emelies konkreta rader om ett sommarlov som inte blev vad det var tänkt att bli, så rämnar jag. 
Då ångrar jag alla gånger jag längtat att tiden ska gå snabbare. Ångrar då jag sliter mitt hår för att barnen är bråkiga och vägrar gå ut. 
Så många ord jag vill radera. Frustation jag vill sudda bort. 
Kärlek jag vill sätta på repris. 

Jag vill aldrig mer örfila mitt samvete gång på gång över ord som sagts och inte sagts, allt som gjorts och inte gjorts. 
Vill aldrig mer vråla av ångest över att inte räckt till. 
Vill bara lära mig vara här och nu. Med barnen. 

Vänta inte på morgondagen med att visa all er kärlek för de era. För imorgon kanske inte finns. Inte för någon av oss. 

Jag är totalt hudlös, i andras sårbarhet. 
Jag är totalt känslolös, i min egna sårbarhet. 
Jag är här, för andra. 
Jag är aldrig här, för mig. 
Jag är helt öppen, inför andra.
Jag är helt stängd, inför mig själv. 
Jag sträcker ut min hand, för den som vill ta den.
Jag drar min egna tillbaka, om någon försöker hålla den för mig. 
Jag kramar, de som är i behov av värme och kärlek. 
Jag ryggar tillbaka, då någon vill ge mig tröst. 
Jag mättar andras magar, då de sitter med hunger.
Jag avstår min portion, för att fylla de tallrikar som står tomma. 

Jag är inte bättre än någon annan. 
Jag är inte en godare människa än andra. 

Jag har de vänner runt mig, som tänker som jag. 
Finns så många som är precis som jag. 
Jag är stolt att vara en av dom.
De som är som dom själva vill bli mötta. 
Med respekt. 

Jag blev kanske inte som jag borde, men min omtanke för andra blev som jag ville.

Många har sagt till mig "Vilken tur att du har de andra barnen!" 
Jag har då tagit på mig en känsla av att jag sörjer det barn som lämnat oss för mycket. Att folk kanske ser det som att jag sviker de barn som fortfarande lever. 

Är långt ifrån så. Jag glädjs över de barnen som lever. Min sorg över Georgios har absolut ingenting med min glädje över mina andra barn att göra.
Jag sörjer den jag förlorat, inte de som fortfarande finns hos mig.

Jag förklarade en gång för en vän att hur jag än gör så har jag dåligt samvete. Är jag inte fast i sorgen så blir jag livrädd att jag ska glömma.
Och då jag stänger in mig i sorg och saknad så är jag livrädd att missa de barnen som lever. 
Då sa hon "Tänk så här, att varje gång du inte tänker på Jojje, då är du här med de barnen som finns kvar." 
Just den meningen har varit en otroligt stor hjälp för mig. 
För hur mycket jag än förstår min sorg så är det viktigaste för mig att mina barn ska känna sig sedda, hörda och älskade. Oavsett vilket helvete mitt inre går igenom. 

Alla mina barn är livet för mig. Och det hoppas jag dom alltid ska bära med sig.  

Precis som alla som förlorat någon ställer jag mig frågan
"Vad kunde jag gjort annorlunda, tänk om jag gjort si eller så..."
Det konstanta ältande. 
Men så sa en bekant 
"Tänk om jag bara funnits där för Jojje. Om jag bara ringt honom och träffat honom! Då kanske han hade levt idag."
Jag blev stött, undrade vad i hela fridens namn det skulle gjort för skillnad?! Om han nu inte lyckades sluta för sin familjs skull eller framförallt för sin egna skull, varför skulle han då slutat för någon ytligt bekants skull?
Jag förstod att det var sagt i all välmening men det kändes nästan som ett hån, för mig. 
Då jag hörde den personen ta på sig skulden, så blev min skuld ännu större. Samtidigt kunde jag se det orealistiska i de orden. 
För vem är jag att gå omkring här och tro att jag är någon sorts Gud?! 
Som att jag har kraften att förändra någon annan än just mig själv. 
Skulle jag besitta denna kraft så är det ju helt och hållet mitt fel att Jojje dog!

Hela den klandran är ren storhetsvansinne!

Insikten gjorde det rätt uppenbart att det inte var mitt fel att det slutade som det slutade.
Skulden över att det började som det gjorde, den sitter dock där och mal. Frågan om hur jag kunnat göra annorlunda, INNAN sjukdomen fastnat hos honom.
Men då han var i sitt missbruk så var inte skulden min att bära, det "valet" bar han helt själv. Det har jag alltid varit väldigt medveten om.
Att just den delen av hans liv stod jag helt maktlös inför.
Det gjorde oerhört ont att enbart kunna stå vid sidan av och se honom snabbt köra på fel sida av vägen. Att stå och se stupet men inte kunna hindra fallet. Jag kunde enbart finnas där, stötta, lyssna och försöka med alla medel att få honom att förstå.
Men att prata med en missbrukare är som att försöka få en döv att höra dig bara för att du skriker. 

Jag har alltid betraktat döden som ingenting. Enbart ett mål vi alla har gemensamt.
Förr eller senare ska alla vi som vann livet även nå målsnöret till döden. Ofrånkomligt. 

Men så dog du, mitt barn, och plötsligt står döden för precis allt. 

Det är inte mänskligt att ens barn går före. Ingen förälder ska behöva planera sitt egna barns begravning. Ingen förälder ska behöva försöka välja ut en värdig gravsten. Den stenen som sedan ska stå där, som en fortsättning på ett liv som inte längre finns.
Tända ett ljus för att försöka få liv i det som för länge sedan slocknat. 
 

Den här skrev jag då allt kring min son var som tyngst. Då jag vände mig ut och in och ändå inte hamnade rätt. Ville sätta ord på hur dubbla alla känslor var. Älskade honom genom allt, men hatade vad drogerna gjorde mot honom, mot hela vår familj. Kunde bara stå där vid sidan av och se på. Försökte, men inget räckte.

ÄLSKADE, HATADE UNGE
 

"Vill vyssa dig i min famn, samtidigt skjuta dig ifrån mig.
Vill ha dig hos mig, samtidigt långt ifrån mig.
Var, när och hur vände allt fint till något så smutsigt skamligt?
Skulden att inte sett vad som gick så fruktansvärt snett.
Blundade vi, såg vi ej eller ville vi inte se? 
Var vi inte tillräckligt närvarande, såg vi dig ej?
Kände du dig ej tillräckligt älskad?
Hade vi kunnat hindra, förmildra eller gjort mer?
Skulle vi vänt ryggen till, stängt dörren och sagt "aldrig mer"?
Borde vi vänt skulden från oss själva, stängt av självföraktet och 
insett att vi inget mer kunnat göra?
Skulle vi stängt och skyddat oss själva?
Glöm aldrig bort det oskyldiga barn du en gång haft vid din barm.
Inse att det inte är samma lilla barn, inte samma person.
Glöm inte bort att det är en missbrukares ord som kommer ur dess mun.
En missbrukares smutsiga yttre, trasiga inre och tomma blick.
Inte längre den rena, oskyldiga baby med sprudlande blick.
Stäng missbrukaren ute.
Sträck ut handen, öppna din famn då missbrukaren gått, 
då ditt barn vill komma åter.
Vart gick allt så oerhört fel?"

Det här med att ha fördomar. Alla har vi dem. En för det ena, en för det andra. Men alla har vi dom. Jag har alltid gått omkring här och trott jag är fördomsfri. Men jag är, precis som alla andra, fullproppad med fördomar.
Det innebär inte att jag är full med fula tankar. För fördomar är inte alltid något negativt. Oftast är det en sanning vi upplevt på ett eller annat sätt. Som liksom etsat sig fast i vårt undermedvetna. Oavsett om vi vill det eller ej.
Det vi måste lära oss är att EN sanning inte automatiskt gör det till en generell sanning!  

Den fulaste fördom jag har är den jag själv är så starkt emot. Den fördomen jag själv känt mig utsatt av.
Fördomen om hur en missbrukares föräldrar måste vara. Frågan vi ställer oss då vi ser ett barn på glid "Mh, undrar just var föräldrarna är?! Varför märker dom ingenting?! Varför tar dom inte tag i problemet?!" 

Och det vill jag lova, att de allra flesta, försöker få grepp om problemet. Försöker med allt vad dom är värda. Föräldrarna står ju där, precis brevid, helt vilse i något som bara glider dom ur händerna. Vi märker, jag lovar er, vi märker. Och jag kan lova er att vi inte behöver folks dömande blickar, för vi är så duktiga på att döma oss själva!
Vi behöver inte era viskanden, för våra inre röster klandrar oss vareviga sekund. Vi sörjer mer än ni kan ana. 
Vi är TOTALT maktlösa i den kamp som någon annan styr. Vi står mot något som är starkare än all kärlek. Och vi kämpar mot myndigheter som står över oss. Ingen lyssnar. Först efter Jojje dog så frågade hans handläggare vad dom kunnat göra annorlunda. Plötsligt lyssnade dom på vad jag, som mamma, ansåg varit det bästa för just mitt barn! Jag sa som det var "Ni gjorde det ni kunde, resten låg hos Jojje. Det ni borde gjort var att lyssna på oss föräldrar, från början, innan det var försent. Ni borde lyssnat på de som kände honom allra bäst. De som visste att han var totalt gränslös. För hade ni gjort det, då hade ni inte behövt ställa en sörjande mamma den frågan."
Men jag klandrar inte någon för hur det blev. Inte heller Jojje klandrade någon annan än sig själv. 

Jojje kom från ett hem där han var oerhört älskad. Han kom från föräldrar som vände sig ut och in för att hjälpa honom att bli frisk. Hans missbruk tömde dessa föräldrar helt på liv och kraft. Hans missbruk förvandlade två starka personligheter till två föräldrar med tomma blickar och glädjelösa skratt. 
Vi blev ett skal av något som en gång varit.
Jag blev en skugga av mitt forna jag.

Jag klandrar ingen, förutom just mig själv. Så jag behöver inte andra att göra det åt mig. I varje andetag frågar jag mig själv "Vad kunde jag gjort annorlunda? Vart gick allt så fel?!" 

Med facit i hand så vet jag faktiskt inte. Jag har fortfarande inte förstått svaret på min ständiga fråga. 

Men jag förstår varifrån min fördom kommer ifrån. För hur ska jag kunna tro annat då jag själv tror så om mig själv?

Är fullt medveten om att det jag skriver är mörkt och sargat. Att det skulle behövas inlägg av ljusa ting. För så är ju livet, både ljust och mörkt.
Men det ljusa finns där, som en självklarhet. Som något som bara accepteras och alldeles  för sällan läggs tankar på just det självklara, som egentligen inte alls är självklart. 

Alla dessa känslor, de som bubblar över och behöver ta plats. 
Hela bloggen började med att det plötsligt kom över mig, vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor.
Skriva.
De innersta, de mörka, de grå och de ljusa. Alla känslor i alla dess skiftningar. 

Kanske blir det en lättnad för min själ, att få sätta ord på allt det som rör sig inombords. 

Kanske kan det hjälpa andra som sitter i en liknande sits. Eller någon som kanske kommer bli tvungen att genomlida helvetet, som kommer behöva sitta i min nersuttna plats. Den är inte bekväm, den gör ont. 
Men kanske kan jag vara en krycka i all förtvivlan. 
Kanske kan du sätta dig i mitt knä. Så lindrar det en aning.
Jag kan inte ge dig kuren, men kanske, kanske lite lindring mot besvären. 
Kanske kan min historia få dig att förstå att du inte är ensam. Inte helt ensam mitt i all ensamhet. 
Få dig att förstå att sorgen är din egna, men att det finns många som faktiskt förstår. De som inte säger att dom förstår utan att egentligen förstå dess innebörd. Utan de som verkligen förstår. 

Jag tror att känslorna efter förlusten av någon i ens närhet kan skilja sig oerhört, beroende på vilken relation man haft till personen i fråga.
Men jag har uppfattningen att förlusten av ett barn följer ett liknande sorgearbete. Ett sorgearbete som inte är samma, men som ändå påminner om varandra. En sorg som skiftar så mycket i svart som är möjligt.
För oavsett relation eller hur man förlorat sitt barn så har man förlorat det dyrbaraste man har. Finns ingen större sorg.
Inte jämnförbart med något annat helvete i universum.
Vi blir liksom tvungna att leva i verklighetens helvete. 
Blir tvungna att leva i en otänkbar tanke. 

Så många som säger till mig "Jag ska inte klaga, jämnfört med dig är mina problem ingenting." Men det är dom, för dig! För som sagt, allas sorg är ens egna. Och ALLA har rätt att sörja, klaga, må dåligt, oavsett vad det är som skapar dessa känslor. En känsla går inte att jämnföras med någon annans. 
Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon kommer och beklagar sig till mig. För min sorg efter Jojje är den värsta för mig, men din sorg är din, utifrån dina upplevelser. Förminska inte er egna sorg, era egna bekymmer. 
Jag sitter ju inte och tänker "Varför sitter jag här och gråter över att förlorat ETT barn, när de finns de som förlorat FYRA barn?!"

Alla har vi våra egna kors att bära. 

Alla dessa dagar som bara går och går. Helt utan mål. Vart ska jag hamna i slutet av min vandring? När är jag framme? Alla dessa dagar som blir till en. En enda lång dag, utan början och utan slut.
Drar ner ångesten i mitt bröst.
Hela jag fylls av det svarta.
Skulle behöva stanna, vila en stund.
Få hämta andan ur en alltför sur luft.

Jag går sönder. Hela jag krackelerar. 
En liten spricka sprack, sprack till två helt skilda världar.
Ett helvetesgap skiljer de två åt.
Vågar inte hoppa, ta språnget över till det nya livet.
Vågar inte lämna mitt barn kvar där, på andra sidan.

För vem är jag utan det kompletta som fötts ur min kropp, ur min kärlek. 

(Jag fann texter jag skrivit under åren som gått efter Jojjes bortgång. Oerhört tunga texter, jag vill ändå förmedla den känsla som infinner sig då livet spricker till två helt skilda liv. Är en resa genom en sorg som inte går att förklara i ord. Tyvärr står jag ofta kvar i det förflutna. Men har genom åren som gått byggt upp en språngbräda genom de två skilda liven. Så jag kan gå emellan.)
 

Och DÄR gick luften ur. Som en ballong har det pyst ut lite i taget, den 1/7 sögs restrerande luft ur. Som en uttömd, ihopskrynklad ballong känns hela mitt inre just nu. 

Så oerhört trött och urvriden. Nu faller sakerna på plats. De saker jag försökt att inte förstå, inte velat ta till mig. 
Trots alla som finns runtomkring mig har jag nog aldrig känt mig så ensam. Då Jojje dog var jag ensam i min egna sorg, vilse i mig själv. Nu är jag ensam på ett annat sätt. 

Skulle vilja att någon bara bäddade in mig i bomull, lät mig sova och styrde upp allt. 
Skulle falla i en Törnrosa sömn och vakna till allt det vackra som en dag kommer. 

En av de finaste gåvor jag fick med min man är hans barn. Fyra fantastiska individer. Fyra barn som jag älskar oerhört mycket. 
Har aldrig haft problem med ömsesidig respekt och kärlek. Har aldrig känt "mina barn-dina ungar". 
Skulle alltid skydda dom med mitt liv. Precis som de vore mina egna. Blir en tigermamma även med dom.
Har aldrig behövt höra "Du bestämmer INTE, du är INTE min mamma." Kanske för jag alltid varit medveten om just det. Har aldrig försökt mig på den rollen heller. Säger ifrån, uppfostrar, stöttar, tar hand om och älskar dom.
Men har aldrig försökt ta över den roll som tillfallit någon annan.
Ser just barnen som en gåva, en bonus. 
Ser självklart även min man som en bonus för mina barn.

Men den nakna sanningen är att det inte är en lätt sak att ge sig in i.
En viktig notis är att det INTE är svårt pga barnen!
Fast med barnen kommer, självfallet, ett tidigare förhållande med i bilden. Ett förhållande som inte är mitt att få med. Allt som oftast så är ju ett spräckt förhållande väldigt infekterat. Och jag anser att det inte är mitt sår att tvätta. 
Nu är ju just jag väldigt tacksam att dessa barn kom med in i mitt liv och känner att gåvan är värd allt. Liksom jag är tacksam för många av dom som kommit hand i hand med dessa barn. Att få vara en del av det som är dom, det är en gåva i sig. 
Liksom mina barns pappor är en del av mina barn, en sådan stor del av dom, en del jag alltid kommer ha i mitt liv. Dom är halva barnens identitet och jag skulle aldrig kunna kränka barnen genom att tala illa om den del av dom som dom älskar mer än allt. Den del som VI vuxna valt att lämna bakom oss.
Kommer aldrig stå på någon annans sida än barnens!

Jag är även tacksam över de som kommit med våra barns andra halva. De kvinnor och män som våra ex valt att dela ett liv med.
Tacksam över att få vara en del i våra barns släkter. 
Tacksam över att fått in Martina, Simon, Casper, Mattias och Wille i familjen. Genom kärlek för de mina. 

Jag har fått så mycket mer än "enbart" den man jag vill dela mitt liv med, som jag älskar.


Viktigaste är ALLTID barnen! Dom får INTE straffas för något dom garanterat inte står till svars för! 

Det är som det är och när det inte blev som det var tänkt får det bli som det blir. Vi kan enbart göra vårt yttersta.

Älskar er; Stephania, Erika, Georgios, Sofie, Emanuel, Vanessa, Tilda, Charlie, Gabriel, Romina och My! 

 

Älskade bröder. Min barndom, min gruns. Mitt igår, idag och imorgon. 

Hur många mil som än skiljer oss åt. Hur många år som än går. 
Hur livet än må vara, så är ni här. Jämt. 
Ni kommer alltid vara här, i mitt liv. 

I så mycket är det vi tre mot det som varit. En sammanlänkning som ingen kan ta ifrån oss. 

Ur vårt ursprung är det bara vi tre kvar. 
 

Denna kvinna! Hon var allt jag någonsin önskat jag skulle bli. 
Trygghet. Kärlek. Värme. Kan inte med ord beskriva hennes godhet. 
För snäll för sitt egna bästa. 

Den 1/7 1998 drog hon sitt sista andetag.
Samma datum, fast 16 år senare, som vi "valde" att begrava hennes barnbarn.
I min famn drog hon in luften, i sina cancersjuka lungor, för att aldrig andas ut igen. 
 

Idag är det tre år sedan vi klev in i en kyrka så stor. Hand i hand, fram till en kista i trä. Sakta, sakta kom vi närmre ett sista farväl. 
Kistlocket stod öppet och dina slutna ögon såg inget mer. Där låg du med knäppta händer med krans runt ditt hår. Dina händer så kalla och dina läppar blå. Där knäböjde jag över en av de finaste jag fött, över en son som aldrig borde dött.
Där skrek jag, från djupet av de bottenlösas sorg.
Tog dina händer i mina och hade önskan om att kunna ge dig min värme, få dig till liv.
En önskan om att krypa ner brevid dig och hålla dig i min famn.
Dela din vila och aldrig släppa dig igen. 

Där, just då, var jag tvungen att släppa hela din framtid, det som varit menat att bli. 
Tvungen att släppa de händer jag så många gånger hållit i mina. 

Jag knäböjde över min son och kysste hans kalla panna. En sista gång. 
Ett sista farväl.