För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Nu är pappas hus sålt och en blandning av lättnad och sorg lägger sig över mig som en kappa. 
En kappa alldeles för tung att bära. 
Känns som allt ligger på mina axlar som en tyngd. 
Är så mycket praktiskt som måste tas itu med inför försäljning. 
Sorgen över att överlåta det min pappa byggde upp från grunden och som han älskade. 
Lämna över en del av det som varit han. 
Tömma det sista av det som fortfarande är han. 
Städa undan hans fotspår och hans doft. 
Vädra ut den sista luften han andats. 
Nu ska andra människor fylla detta hus med liv och kärlek. 
Trösten i att ändå veta att hans verk älskas av andra. 
Lättnaden över att inte längre behöva vara kvar i det som en gång var. 
Inte behöva ha ena foten i min pappas hem och ena i mitt egna. 
Kunna släppa och försöka gå framåt. 

Så småningom får även jag ny luft att andas. 
Då kappan lättat och hängts undan. 

Försöker ibland få mitt egna mående kännas mindre dramatiskt  genom att tänka att det finns de som har det betydligt värre. Men så kommer jag på att det är ju ingen tröst att andra har det sämre, som om andra människors lidande skulle förminska min sorg...
Var någonstans är det upplyftande i tanken av att andra lider mer än du själv?! Vilken idiotisk tanke egentligen, och ändå är vi inlärda att säga och tänka just så. 
Allas sorg är en stor sorg, för just den som drabbas. Allt är relativt. Känslor varierar beroende vad du bär i just din ryggsäck. Förminska ingen annans sorg och glädje. 

Är omöjligt att mätta sin egna mage via någon annans mun.
Man kan inte heller fylla sin glädje med någon annans sorg. 

-Du och pappa bråkar aldrig. Ibland gör andra föräldrar det. Varför gör inte ni det? 

Har själv haft sådana funderingar. Jag och Anders bråkar aldrig. Tjuriga, visst, men vi bråkar inte. 
För det första så har vi en oerhörd respekt för varandra. Sen så ser vi väldigt lika på uppfostran och det finns inte "dina och mina barn". Det är våra barn, vår familj. De man vill skydda från allt ont. 

Jag tror dessutom att ett bråk oftast uppkommer av ett försvar. Antingen försvarar man sig själv och sina åsikter eller så försvarar man någon man bryr sig om. Men vi står som ett där, de som påverkar oss negativt står vi gemensamma mot.

Att vi varit i helvetet, det är ingen hemlighet. Med så mycket motgångar så de allra flesta förmodligen skulle gått. Så mycket som varit en enda stor kamp för överlevnad, som fortfarande är en kamp. Men det är vår kamp. 
Antar att yttre påfrestningar sammansvetsat oss istället för tvärtom.  

Har, till min egna förvåning, alltid haft ett gott självförtroende och en god självkänsla. Det är en gåva min mamma och pappa givit mig. Min pappa genom att han alltid sagt till mig att jag kan bli allt jag vill och att jag alltid ska tro på mig själv.
Min mamma genom kärlek och stöd. 
Jag har, få förunnat, gått genom livet med en tro att jag verkligen kan lära mig vad som helst. 
Sen att jag inte har den inre styrkan är en annan sak. Men tron finns där.
Då jag valt att lära mig något, så har jag lärt mig det. 

Trots viteligofläckar, platt röv, tunt hår och skeva framtänder så är det inget jag har ångest över. Eftersom det inte går att göra något åt. Jag kan inte ändra på det som inte går att ändra på. Därför lägger jag sådana tankar i någon gömma jag vägrar komma ihåg vart den är. 
Jag står inte och begrundar mitt yttre i en spegel. 

Jag går inte omkring och tror jag är förmer än någon annan. 
Men jag går omkring och tror på mig själv. 
Jag är ju medveten om det som är mina brister och det som inte är vackert. Just därför är jag immun mot kommentarer och tankar om just sådant som handlar om mitt utseende. 

Dock sviktar min självkänsla i andra frågor. Framförallt kring mitt föräldraskap. Dessutom har jag en konstant inre strid gällande mitt mående, min oförmåga att hantera stress, min ork, min sorg, mitt dåliga samvete, min totala paralysering vid trängda situationer, mitt obehag inför kramar och fysisk kontakt, min oförmåga att tänka innan jag talar. Ja, helt enkelt sviktar det totalt då det kommer till hur jag hanterar livet. 

Men viktigast för mig är att JAG själv vet att jag gör mitt bästa. I allt jag gör. Därför låser jag gärna in mig i min bubbla. Där är allt någorlunda hanterbart. Där är jag trygg. Kring mina barn, mina bonusbarn, min man och mina vänner där råder det total trygghet. 

Hur hade livet sett ut om jag fick fortsätta vara jag? 

Önskar jag vore härdad inför förlusterna som drabbat mig. Men aldrig går det att förbereda sig på den eviga förlusten av någon man håller kär. Aldrig går det att stå där och kunna ta emot ett dödsbud med en förberedande känsla. Hur mycket man än övat inför det som faktiskt kan ske... 

Jag förlorade min första pojkvän då jag bara var 17 år. Min ungdomskärlek som jag var hopplöst förälskad i. 3 år fanns han i mitt liv innan han var tvungen att ta ett hastigt farväl. 
Sedan var det min allra närmsta väns tur, då jag enbart var 23 år. Honom hade jag i mitt liv nästan exakt 10 år.

Min mamma gjorde något hon lovat mig att aldrig göra, lämnade mig helt vilsen och ensam. Bara 24 år förlorade jag min tryggaste famn.  
Det allra värsta, som aldrig skulle hända hände, min son var här och plötsligt borta. Då jag var 40 år blev livet något helt annat. 
Bara 3 år senare lämnade min pappa oss. Jag hade precis fått honom och då klev han av scen. Då jag äntligen börjat bygga på en relation som borde varit byggd för så många år sedan, då lämnade han mig. Föräldralös. 

Jag har så många gånger önskat jag kunnat stänga ute allt ont. Men istället har jag blivit helt hudlös.
Mina ärr syns, på den insida som är öppen för allmän beskådan. 
Jag kan inte dölja den bottenlösa sorg som bor under ytan. 
Jag har inte blivit starkare, jag har helt gått sönder. 

Undrar vem jag vore om jag inte drabbats så hårt av döden. 
Säkerligen med mindre ångest och oro. Mindre sorg och betydligt mer skratt. 

Livrädd att hamna i en djup depression. Det är min största skräck, att falla längst ner, än en gång.
Hur livet än är så håller jag mig åtminstone någorlunda flytande.
Här hemma, i min bubbla av trygghet.  För känslan efter förlusten av Jojje är en annan sorts smärta. En sorg som är obeskrivlig men det är en bottenlös ångest. Ett inre skrik. En inre tomhet. 
Den andra smärtan, den är svart och så orkeslös så den inte ens har kraften att skrika inombords. 
För även om jag är matt i själen, orkeslös i kroppen, rädd för det mesta, folkskygg, så är jag inte i det djupaste djupet. 
Så lätt att hamna där. Vägen ner går betydligt fortare än vägen upp. 
Livet är en konstant uppförsbacke, men det går ändå att stanna upp och hämta andan emellanåt. 
Men det går inte att andas i det svarta. 

Allt kring min pappas bortgång har kommit ikapp. 
Saknaden men även den röra döden lämnar efter sig. 
Spåren av ett liv som varit.

Men den största orsaken är de orden som inte längre sägs. 
Att min sons namn inte längre nämns. 
Tystnaden, rädslan folk känner över att väcka en sorg som konstant ligger där över mig, den tystnaden gör ont. Som att han tynar bort. Den jag enbart vill minnas, tycks folk tro inte ska nämnas. 
GEORGIOS är hans namn. 
Skrik det högt, för mig. 
För hans mamma. 
Prata om honom. 
Jag önskar höra hans namn. 

Tittar på foton av en liten, liten kille. En kille som växte upp och tog på sig alldeles för stora skor. 
En kille som snubblade fram och gick vilse. 
Den pojken var min. 
Kan inte förstå att jag ena stunden höll honom i min famn, för att i nästa sekund tappa bort honom. 
Förlorade det jag precis vunnit. 
Rensar bland leksaker han lekt med. Kläder han burit. 
Minns så väl hur jag hela tiden tänkte "imorgon". 
Den morgondagen kommer aldrig igen.

För allt det vackra och allt det fula.
För allt som var och komma skall. 
För livet och för döden. 
För det som tänkts och det som blev.
För det som gavs och det som togs.
För solen och för molnen.

Och för hela gråskalan däremellan.

För mina vänner och bekanta. 
För mina barn och styvbarn. 
För mina bröder och föräldrar.

För er som pratat och lyssnat. 
För er som stöttat och stundom burit. 

För dig min älskade.
För min själsfrände och kärlek. 
Du som alltid står bakom, framför och brevid.
För dig som alltid tar emot då jag faller. 

 

Nu är pappas hus sålt och en blandning av lättnad och sorg lägger sig över mig som en kappa. 
En kappa alldeles för tung att bära. 
Känns som allt ligger på mina axlar som en tyngd. 
Är så mycket praktiskt som måste tas itu med inför försäljning. 
Sorgen över att överlåta det min pappa byggde upp från grunden och som han älskade. 
Lämna över en del av det som varit han. 
Tömma det sista av det som fortfarande är han. 
Städa undan hans fotspår och hans doft. 
Vädra ut den sista luften han andats. 
Nu ska andra människor fylla detta hus med liv och kärlek. 
Trösten i att ändå veta att hans verk älskas av andra. 
Lättnaden över att inte längre behöva vara kvar i det som en gång var. 
Inte behöva ha ena foten i min pappas hem och ena i mitt egna. 
Kunna släppa och försöka gå framåt. 

Så småningom får även jag ny luft att andas. 
Då kappan lättat och hängts undan. 

Försöker ibland få mitt egna mående kännas mindre dramatiskt  genom att tänka att det finns de som har det betydligt värre. Men så kommer jag på att det är ju ingen tröst att andra har det sämre, som om andra människors lidande skulle förminska min sorg...
Var någonstans är det upplyftande i tanken av att andra lider mer än du själv?! Vilken idiotisk tanke egentligen, och ändå är vi inlärda att säga och tänka just så. 
Allas sorg är en stor sorg, för just den som drabbas. Allt är relativt. Känslor varierar beroende vad du bär i just din ryggsäck. Förminska ingen annans sorg och glädje. 

Är omöjligt att mätta sin egna mage via någon annans mun.
Man kan inte heller fylla sin glädje med någon annans sorg. 

-Du och pappa bråkar aldrig. Ibland gör andra föräldrar det. Varför gör inte ni det? 

Har själv haft sådana funderingar. Jag och Anders bråkar aldrig. Tjuriga, visst, men vi bråkar inte. 
För det första så har vi en oerhörd respekt för varandra. Sen så ser vi väldigt lika på uppfostran och det finns inte "dina och mina barn". Det är våra barn, vår familj. De man vill skydda från allt ont. 

Jag tror dessutom att ett bråk oftast uppkommer av ett försvar. Antingen försvarar man sig själv och sina åsikter eller så försvarar man någon man bryr sig om. Men vi står som ett där, de som påverkar oss negativt står vi gemensamma mot.

Att vi varit i helvetet, det är ingen hemlighet. Med så mycket motgångar så de allra flesta förmodligen skulle gått. Så mycket som varit en enda stor kamp för överlevnad, som fortfarande är en kamp. Men det är vår kamp. 
Antar att yttre påfrestningar sammansvetsat oss istället för tvärtom.  

Har, till min egna förvåning, alltid haft ett gott självförtroende och en god självkänsla. Det är en gåva min mamma och pappa givit mig. Min pappa genom att han alltid sagt till mig att jag kan bli allt jag vill och att jag alltid ska tro på mig själv.
Min mamma genom kärlek och stöd. 
Jag har, få förunnat, gått genom livet med en tro att jag verkligen kan lära mig vad som helst. 
Sen att jag inte har den inre styrkan är en annan sak. Men tron finns där.
Då jag valt att lära mig något, så har jag lärt mig det. 

Trots viteligofläckar, platt röv, tunt hår och skeva framtänder så är det inget jag har ångest över. Eftersom det inte går att göra något åt. Jag kan inte ändra på det som inte går att ändra på. Därför lägger jag sådana tankar i någon gömma jag vägrar komma ihåg vart den är. 
Jag står inte och begrundar mitt yttre i en spegel. 

Jag går inte omkring och tror jag är förmer än någon annan. 
Men jag går omkring och tror på mig själv. 
Jag är ju medveten om det som är mina brister och det som inte är vackert. Just därför är jag immun mot kommentarer och tankar om just sådant som handlar om mitt utseende. 

Dock sviktar min självkänsla i andra frågor. Framförallt kring mitt föräldraskap. Dessutom har jag en konstant inre strid gällande mitt mående, min oförmåga att hantera stress, min ork, min sorg, mitt dåliga samvete, min totala paralysering vid trängda situationer, mitt obehag inför kramar och fysisk kontakt, min oförmåga att tänka innan jag talar. Ja, helt enkelt sviktar det totalt då det kommer till hur jag hanterar livet. 

Men viktigast för mig är att JAG själv vet att jag gör mitt bästa. I allt jag gör. Därför låser jag gärna in mig i min bubbla. Där är allt någorlunda hanterbart. Där är jag trygg. Kring mina barn, mina bonusbarn, min man och mina vänner där råder det total trygghet. 

Hur hade livet sett ut om jag fick fortsätta vara jag? 

Önskar jag vore härdad inför förlusterna som drabbat mig. Men aldrig går det att förbereda sig på den eviga förlusten av någon man håller kär. Aldrig går det att stå där och kunna ta emot ett dödsbud med en förberedande känsla. Hur mycket man än övat inför det som faktiskt kan ske... 

Jag förlorade min första pojkvän då jag bara var 17 år. Min ungdomskärlek som jag var hopplöst förälskad i. 3 år fanns han i mitt liv innan han var tvungen att ta ett hastigt farväl. 
Sedan var det min allra närmsta väns tur, då jag enbart var 23 år. Honom hade jag i mitt liv nästan exakt 10 år.

Min mamma gjorde något hon lovat mig att aldrig göra, lämnade mig helt vilsen och ensam. Bara 24 år förlorade jag min tryggaste famn.  
Det allra värsta, som aldrig skulle hända hände, min son var här och plötsligt borta. Då jag var 40 år blev livet något helt annat. 
Bara 3 år senare lämnade min pappa oss. Jag hade precis fått honom och då klev han av scen. Då jag äntligen börjat bygga på en relation som borde varit byggd för så många år sedan, då lämnade han mig. Föräldralös. 

Jag har så många gånger önskat jag kunnat stänga ute allt ont. Men istället har jag blivit helt hudlös.
Mina ärr syns, på den insida som är öppen för allmän beskådan. 
Jag kan inte dölja den bottenlösa sorg som bor under ytan. 
Jag har inte blivit starkare, jag har helt gått sönder. 

Undrar vem jag vore om jag inte drabbats så hårt av döden. 
Säkerligen med mindre ångest och oro. Mindre sorg och betydligt mer skratt. 

Livrädd att hamna i en djup depression. Det är min största skräck, att falla längst ner, än en gång.
Hur livet än är så håller jag mig åtminstone någorlunda flytande.
Här hemma, i min bubbla av trygghet.  För känslan efter förlusten av Jojje är en annan sorts smärta. En sorg som är obeskrivlig men det är en bottenlös ångest. Ett inre skrik. En inre tomhet. 
Den andra smärtan, den är svart och så orkeslös så den inte ens har kraften att skrika inombords. 
För även om jag är matt i själen, orkeslös i kroppen, rädd för det mesta, folkskygg, så är jag inte i det djupaste djupet. 
Så lätt att hamna där. Vägen ner går betydligt fortare än vägen upp. 
Livet är en konstant uppförsbacke, men det går ändå att stanna upp och hämta andan emellanåt. 
Men det går inte att andas i det svarta. 

Allt kring min pappas bortgång har kommit ikapp. 
Saknaden men även den röra döden lämnar efter sig. 
Spåren av ett liv som varit.

Men den största orsaken är de orden som inte längre sägs. 
Att min sons namn inte längre nämns. 
Tystnaden, rädslan folk känner över att väcka en sorg som konstant ligger där över mig, den tystnaden gör ont. Som att han tynar bort. Den jag enbart vill minnas, tycks folk tro inte ska nämnas. 
GEORGIOS är hans namn. 
Skrik det högt, för mig. 
För hans mamma. 
Prata om honom. 
Jag önskar höra hans namn. 

Tittar på foton av en liten, liten kille. En kille som växte upp och tog på sig alldeles för stora skor. 
En kille som snubblade fram och gick vilse. 
Den pojken var min. 
Kan inte förstå att jag ena stunden höll honom i min famn, för att i nästa sekund tappa bort honom. 
Förlorade det jag precis vunnit. 
Rensar bland leksaker han lekt med. Kläder han burit. 
Minns så väl hur jag hela tiden tänkte "imorgon". 
Den morgondagen kommer aldrig igen.

För allt det vackra och allt det fula.
För allt som var och komma skall. 
För livet och för döden. 
För det som tänkts och det som blev.
För det som gavs och det som togs.
För solen och för molnen.

Och för hela gråskalan däremellan.

För mina vänner och bekanta. 
För mina barn och styvbarn. 
För mina bröder och föräldrar.

För er som pratat och lyssnat. 
För er som stöttat och stundom burit. 

För dig min älskade.
För min själsfrände och kärlek. 
Du som alltid står bakom, framför och brevid.
För dig som alltid tar emot då jag faller.