För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Fick en fråga. 
En fråga jag inte finner svar på. 
Kan man det, ha en relation med en som inte längre andas samma luft som vi? 
Nu menar jag inte en relation TILL en död person. 
Utan MED en död person. 

Jag har en relation till de jag förlorat. 
Men jag har inte en relation tillsammans med dom, längre. 

Inga fler kramar kommer att ges.
Inga fler tårar att torka.
Inga mer skratt att dela. 
Inget hopp om en bättre framtid. 
Inga mer "imorgon". 
Enbart ett "aldrig mer". 

Är det då en relation? Är en ensidig relation verkligen en relation?
För de man inte kan se kan man väl inte heller ha en ömsesidig relation till? 

Jag har en relation med minnena. Med fotona. Med det som varit. 
Men sista fotot är taget. Sista orden sagda. Sista kramen omfamnad. 
Numer pratar jag ut i intet. För så länge jag inte vet med säkerhet att de som lämnat mig fortfarande existerar så finns dom ju faktiskt inte. 
Hur gärna jag än vill tro det. Hur gärna jag än hoppas det, så är det inte en garanti. Det är min egna förhoppning. 

Min relation till min döda son är inom mig själv. 
Jag kryper in i mitt inre, i mina minnen. Där möts vi. Han och jag. 
Där har vi tysta konversationer. Men en relation, det kan jag inte kalla det. 
Åtminstone inte en ömsesidigt synlig relation. 

Kan man ha en relation till en icke fysiskt närvarande person? 

Ångesten inför ångesten fördubblar allt och gör så att den slår till med en omänsklig kraft.
Samma sak varenda dag. 
Sorgen går att hantera, saknaden är knappt hanterbar, men den värsta känslan är att nåt satt sitt bo i mitt bröst. Trycket som gör det svårt att andas. Viljan att spy upp allt det onda.  
Att alltid försöka överleva dagen. 
Denna upprepade känsla av tyngd och mörker inom en. 
Små stunder av glädje. Sedan slår den åter till. Vill inte lämna mig ifred. 
Låter mig inte andas frisk luft. 
Min pappa sa en gång till mig:
"De demoner inom oss är allergiska mot frisk luft. Så fort dom drar sina klor inom dig gå då ut på en promenad. Andas djupa andetag och kväv de jävlarna!" 
Problemet är att jag har sådan oerhörd ångest över att lämna hemmets trygga vrå. Rädd för att få en panikattack. Ute, där ingen kan ta emot. 
Jag går de rutter med hunden som jag känner igen, där jag känner mig trygg. Inte allför långt från det hem jag är så bekant med, där tryggheten bor. 
 

Livet i all sin enkelhet.
Livet i all sin sårbarhet.
Vardagslivet.
Matoset, bullret, de livliga rösterna.
Det rena, lugna, då mörkret fallit på. 
Då skratten ebbat ut. 
Då huset vilar i dvala i väntan på en ny morgondag. 
Sista orden på dagens slut:
"Godnatt min skatt, jag älskar dig, dröm om familjen och änglar."
Sista tanken som fyller mig med hopp:
"Tack för idag! Tack för att vi fått ännu en dag tillsammans." 
Orden som klamrar sig fast i mitt inre. Orden som bäddar in hjärtat i bomull och får mig att påminnas om det som fanns innan och det som finns kvar.  

De intima samtalen. Förtrogenhet. En öppenhet få förunnat.
Det som skett har tagit vår familj till en ny platå.
Till en plats full av ömsesidig respekt över de liv som fortfarande levs. 
Till en plats av samhörighet över det liv som gått oss förlorat. 

Glädjen att ha varandra. 
Sorgen av saknad över den som lämnat. 

Var vi än befinner oss i livet, i världen, i vårt inre, så är det alltid familjen som sluter upp då tårarna rinner. 
Tillsammans stod vi för ett sista farväl vid en kista i trä. 
Enade i en sorg så obegriplig. 
Tillsammans står vi i stunder av lycka. 
Enade i glädje av ett hipp hipp hurra. 

Tillsammans, alltid. 

Fick en fråga. 
En fråga jag inte finner svar på. 
Kan man det, ha en relation med en som inte längre andas samma luft som vi? 
Nu menar jag inte en relation TILL en död person. 
Utan MED en död person. 

Jag har en relation till de jag förlorat. 
Men jag har inte en relation tillsammans med dom, längre. 

Inga fler kramar kommer att ges.
Inga fler tårar att torka.
Inga mer skratt att dela. 
Inget hopp om en bättre framtid. 
Inga mer "imorgon". 
Enbart ett "aldrig mer". 

Är det då en relation? Är en ensidig relation verkligen en relation?
För de man inte kan se kan man väl inte heller ha en ömsesidig relation till? 

Jag har en relation med minnena. Med fotona. Med det som varit. 
Men sista fotot är taget. Sista orden sagda. Sista kramen omfamnad. 
Numer pratar jag ut i intet. För så länge jag inte vet med säkerhet att de som lämnat mig fortfarande existerar så finns dom ju faktiskt inte. 
Hur gärna jag än vill tro det. Hur gärna jag än hoppas det, så är det inte en garanti. Det är min egna förhoppning. 

Min relation till min döda son är inom mig själv. 
Jag kryper in i mitt inre, i mina minnen. Där möts vi. Han och jag. 
Där har vi tysta konversationer. Men en relation, det kan jag inte kalla det. 
Åtminstone inte en ömsesidigt synlig relation. 

Kan man ha en relation till en icke fysiskt närvarande person? 

Ångesten inför ångesten fördubblar allt och gör så att den slår till med en omänsklig kraft.
Samma sak varenda dag. 
Sorgen går att hantera, saknaden är knappt hanterbar, men den värsta känslan är att nåt satt sitt bo i mitt bröst. Trycket som gör det svårt att andas. Viljan att spy upp allt det onda.  
Att alltid försöka överleva dagen. 
Denna upprepade känsla av tyngd och mörker inom en. 
Små stunder av glädje. Sedan slår den åter till. Vill inte lämna mig ifred. 
Låter mig inte andas frisk luft. 
Min pappa sa en gång till mig:
"De demoner inom oss är allergiska mot frisk luft. Så fort dom drar sina klor inom dig gå då ut på en promenad. Andas djupa andetag och kväv de jävlarna!" 
Problemet är att jag har sådan oerhörd ångest över att lämna hemmets trygga vrå. Rädd för att få en panikattack. Ute, där ingen kan ta emot. 
Jag går de rutter med hunden som jag känner igen, där jag känner mig trygg. Inte allför långt från det hem jag är så bekant med, där tryggheten bor. 
 

Livet i all sin enkelhet.
Livet i all sin sårbarhet.
Vardagslivet.
Matoset, bullret, de livliga rösterna.
Det rena, lugna, då mörkret fallit på. 
Då skratten ebbat ut. 
Då huset vilar i dvala i väntan på en ny morgondag. 
Sista orden på dagens slut:
"Godnatt min skatt, jag älskar dig, dröm om familjen och änglar."
Sista tanken som fyller mig med hopp:
"Tack för idag! Tack för att vi fått ännu en dag tillsammans." 
Orden som klamrar sig fast i mitt inre. Orden som bäddar in hjärtat i bomull och får mig att påminnas om det som fanns innan och det som finns kvar.  

De intima samtalen. Förtrogenhet. En öppenhet få förunnat.
Det som skett har tagit vår familj till en ny platå.
Till en plats full av ömsesidig respekt över de liv som fortfarande levs. 
Till en plats av samhörighet över det liv som gått oss förlorat. 

Glädjen att ha varandra. 
Sorgen av saknad över den som lämnat. 

Var vi än befinner oss i livet, i världen, i vårt inre, så är det alltid familjen som sluter upp då tårarna rinner. 
Tillsammans stod vi för ett sista farväl vid en kista i trä. 
Enade i en sorg så obegriplig. 
Tillsammans står vi i stunder av lycka. 
Enade i glädje av ett hipp hipp hurra. 

Tillsammans, alltid.