För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

I brevlådan låg en bok. En bok om att vara ett barn med ett stort hål inombords. Det hålet som kommer då någon närstående dött. 
"Stig dog på sommarlovet för han var jättesjuk. Det var samma dag som jag lärde mig simma. Vi hade bestämt att vi skulle fira när jag lärde mig. Men det gjorde vi inte. Istället blev det ett hål där Stig skulle vara." 

Fonus i Nynäshamn har varit ett oerhört stort stöd både genom Jojjes bortgång och även då min pappa lämnade oss. 
Att dom tänkte på oss, åkte till Ösmo och la boken i vår brevlåda förklarar tydligt hur fina Jenny och Elisabeth är. Vilka hjärtan!

Att trösta barn som sörjer något man inte kan sätta ord på. Att förklara för ett barn vad döden är, vad den innebär är omöjligt. Hur ska man förklara något man inte själv förstår. Försöka få det obegripliga till något begripligt. 

Det går inte att beskriva hur svårt det är att vara barnens klippa när man är en enda stor spricka. Att vara stark när man är så svag. Att försöka hela sina barn när det enda man försöker göra är att överleva dagen. 
Men på något sätt lyckades vi, tillsammans, leda varandra genom sorgen. 
På något sätt lyckades vi bli ett vackert pussel trots att en bit saknas. 

Har inte lyssnat på något av avsnitten innan dom släppts. Känslosamt och jobbigt att själv höra den historia jag varje dag ältar. Oerhört svårt att berätta utan att falla i gråt.
Georgios äldsta syster, Stephania, läser en dikt hon skrivit till honom, som ett avslut av en berättelse som sträcker sig långt längre än det går att beskriva. 

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

En liten del av en berättelse så mycket större.
Att vara mamma till ett barn som kör mot fel sida av vägen.
Att behöva stå vid vägkanten och behöva se på när en kollision är på väg att ske. Där hela familjen står uppradade och inget kan göra. 
Stå vid sidan av och se på när en av de finaste man har snabbt är på väg ner för ett stup.
Där stod jag, helt maktlös. Skrikande, gråtandes och samtidigt totalt bedövad av smärta. 

Oron över att min lilla pojke var hungrig, frusen, rädd, misshandlad, smutsig eller kände sig ensam. Det var det värsta i väntan på beskedet att han skulle vara död. En tanke man inte vågade tänka. Som att bara tanken skulle göra det till verklighet. En oundviklig tanke under de omständigheterna. 
Den största rädslan, att få ett dödsbud. 
Ändå så osannolikt att två poliser en kväll skulle stå utanför vår dörr och vara dödens budbärare. 

En skam så stor att bära, både för missbrukaren och för föräldrarna som tar på sig skulden. 
Som en kvittens på att man misslyckats i sin föräldraroll, att ens barn inte varit tillräckligt trygg. 
Skammen av samhällets syn av en trasig familj. Andras tankar "Man undrar just vad han har för föräldrar!" får en att gå med nerböjt huvud.

Oron då han levde var för honom. 
Oron efter var för hans syskon. 
Smärtan innan var maktlösheten.
Smärtan efter var av saknad. 

Då han levde så fanns åtminstone hoppet.
Då han dog så dog även hoppet med honom. 
Han tog med sig mitt liv i graven. 

Största smärtan är kommen ur ordet "ALDRIG MER". 
Största ångesten är rädslan att han ska ha känt sig oälskad. 

För han var oerhört älskad. 
Av varje cell i min kropp. 
Av hela mitt hjärta. 
Han var oerhört älskad av sin familj och vänner. 
Han berörde de som mötte honom. 
Han satte fotspår i folks liv. 

Jag ska aldrig mer få se honom. 
Det enda jag har är minnen att se tillbaka på.
Och en gravsten att böja mig på knä framför.

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

Igår tog jag mig ut, ur min egentillverkade bubbla. 
Träffade mitt förflutna. De som var med i en barndom som för länge sedan är förbi. 
Att man efter 27 år kan känna sig så trygg. Så avslappnad. 
En känsla av trygghet, samhörighet. Känsla av att vi inte varit ifrån varandra alls. 
Så naturligt. 
Mitt förflutna smälter samman med min nutid. 

Vi kan blunda för den verklighet som knackar på vår dörr.
Men vi kan inte blunda för den verklighet som knackar på våra hjärtan. 

Det som är lycka för någon kanske inte är lycka för en annan. Det du upplever som ett lyckligt minne kanske är något helt annat för just mig. Vi minns på så olika sätt. Sett ur olika perspektiv, det ger olika skuggor.
Olika synvinklar ger olika mönster. 

Ett och samma liv, sida vid sida går vi. Och ändå ser vi inte samma saker. Därför blir ett samtal över huvudet på varandra.
Du ser ditt och jag mitt. Jag talar om min syn och du om din.
Vi talar helt skilda språk och samtidigt samma. För kärleken är samma, den går där hand i hand.
Reflektionen av det vi ser förminskar inte det hjärtat känner. 
Vi ser samma saker, på olika sätt. 

Till alla de vänner jag försummat men som ändå stått kvar. 

Förlåt-
För alla gånger tårar skymt min blick.
För alla de gånger jag inte orkat lyssna på er värld.
För alla de gånger jag inte orkat prata. 

Ibland orkar jag inte annat än försöka överleva dagen. 

Förlåt att jag aldrig hör av mig. Ibland orkar jag inte lyfta telefonen. 

Tack för att ni alltid försöker. 
Tack för att ni svarar då jag orkar.
Tack för allt ert stöd och tålamod. 

Ni har givit mig så mycket mer än jag orkar visa. 

En stor eloge till alla de som orkar stå vid sidan av de som förlorat det finaste livet givit dom. 
Ni som hört mina skrik av sorg, även om ni varit mil bort. 
Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig ska behöva ge er den tröst ni givit mig. 
Hatten av för de envisa vänner livet givit mig. 
Jag bugar av tacksamhet för de som tagit emot mig då jag helt tappat taget, de som inte backat i rädsla för sorgen. 
Mitt nätverk av ren omtänksamhet. 
Kärlek till er. 

”Och när du har levat
och när du har levat
och när du har levat
så länge du får
ja då ska du leva
ja då ska du leva
ja då ska du leva
där änglarna bor”

-Bara jag har dig så kan jag sluta med heroin. 

Jag trodde dom orden. En av mina bästa vänner hade hamnat helt fel då vår vänskap tog en 5-årig paus. 
Då jag åter mötte honom var han annorlunda. Trasig. Hans själ var sprucken och hans yttre härjat. 
Jag höll om honom och ville aldrig släppa. Ville göra honom hel. 
Ville få den Yakop tillbaka som jag lämnat på den plats så lik men ändå så olik den han nu befann sig på. 

Hans ord var som en förbannelse. För mig.
För honom var det en sorts räddning. Han bad mig kasta ut livbojen och hoppades på att jag skulle kunna dra in honom till land. 
De orden han gav mig är de mest egoistiska ord jag fått tilldelat mig. 
Han kastade över sitt liv i mina händer och ordens egentliga betydelse var
-Här, du får mitt liv, gör något bra av det. 

Hur ska någon kunna göra något bra av någon annans liv? 
Hur ska någon kunna rädda någon som är så sjuk? 

-Det blev som du alltid sa, Emma. Jag kommer sluta med en spruta i armen på Plattans toalett.

Vid varje återfall var mitt fall nästintill lika högt. Det var som mitt misslyckande. 
Jag klarade inte av den uppgift han tilldelat mig. 

Tjugo år senare har jag insett att det inte hade någon betydelse hur mycket kärlek, respekt och tillit vi än kände för varandra. 
Kärleken för heroinet slog ut allt annat.
Respekten för drogens verkan var så mycket större än för oss som älskade honom. 
Tilliten att drogen skulle ta bort ångesten över alla han skadat var starkare än tilliten att han skulle klara av att sluta. 

-Drogen är min bästa vän. Så fort jag är drogfri så kommer ångesten över mig, ångesten över hur mycket jag skadat dig och min familj. Jag klarar inte av att leva med den ångesten. Då lever jag hellre med all den förnedring heroinet för med sig. 

Även de orden var att kasta över sitt liv på oss andra. VI gav honom ångest, vår kärlek för honom gjorde att han kände skuld. Skuld över att han inte var kapabel att ge oss det han ansåg att vi hade rätt till. 
Så han skadade oss hellre ytterligare än att själv känna. 
En sådan stark sjukdom går inte att konkurrera mot. 

Jag kommer aldrig mer ta på mig skulden över någon annans val att leva. 
Det är inte min skuld att bära. 
Jag lärde mig mycket, på ett obarmhärtigt och ovärdigt sätt, men jag förlorade en av de som stått mig närmst. 

-Hjälp mig.
Det var hans sista ord till mig.  
Bara två dagar senare var allt försent. 

Yakop dog, med en spruta i armen på Plattans toalett. 

I brevlådan låg en bok. En bok om att vara ett barn med ett stort hål inombords. Det hålet som kommer då någon närstående dött. 
"Stig dog på sommarlovet för han var jättesjuk. Det var samma dag som jag lärde mig simma. Vi hade bestämt att vi skulle fira när jag lärde mig. Men det gjorde vi inte. Istället blev det ett hål där Stig skulle vara." 

Fonus i Nynäshamn har varit ett oerhört stort stöd både genom Jojjes bortgång och även då min pappa lämnade oss. 
Att dom tänkte på oss, åkte till Ösmo och la boken i vår brevlåda förklarar tydligt hur fina Jenny och Elisabeth är. Vilka hjärtan!

Att trösta barn som sörjer något man inte kan sätta ord på. Att förklara för ett barn vad döden är, vad den innebär är omöjligt. Hur ska man förklara något man inte själv förstår. Försöka få det obegripliga till något begripligt. 

Det går inte att beskriva hur svårt det är att vara barnens klippa när man är en enda stor spricka. Att vara stark när man är så svag. Att försöka hela sina barn när det enda man försöker göra är att överleva dagen. 
Men på något sätt lyckades vi, tillsammans, leda varandra genom sorgen. 
På något sätt lyckades vi bli ett vackert pussel trots att en bit saknas. 

Har inte lyssnat på något av avsnitten innan dom släppts. Känslosamt och jobbigt att själv höra den historia jag varje dag ältar. Oerhört svårt att berätta utan att falla i gråt.
Georgios äldsta syster, Stephania, läser en dikt hon skrivit till honom, som ett avslut av en berättelse som sträcker sig långt längre än det går att beskriva. 

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

En liten del av en berättelse så mycket större.
Att vara mamma till ett barn som kör mot fel sida av vägen.
Att behöva stå vid vägkanten och behöva se på när en kollision är på väg att ske. Där hela familjen står uppradade och inget kan göra. 
Stå vid sidan av och se på när en av de finaste man har snabbt är på väg ner för ett stup.
Där stod jag, helt maktlös. Skrikande, gråtandes och samtidigt totalt bedövad av smärta. 

Oron över att min lilla pojke var hungrig, frusen, rädd, misshandlad, smutsig eller kände sig ensam. Det var det värsta i väntan på beskedet att han skulle vara död. En tanke man inte vågade tänka. Som att bara tanken skulle göra det till verklighet. En oundviklig tanke under de omständigheterna. 
Den största rädslan, att få ett dödsbud. 
Ändå så osannolikt att två poliser en kväll skulle stå utanför vår dörr och vara dödens budbärare. 

En skam så stor att bära, både för missbrukaren och för föräldrarna som tar på sig skulden. 
Som en kvittens på att man misslyckats i sin föräldraroll, att ens barn inte varit tillräckligt trygg. 
Skammen av samhällets syn av en trasig familj. Andras tankar "Man undrar just vad han har för föräldrar!" får en att gå med nerböjt huvud.

Oron då han levde var för honom. 
Oron efter var för hans syskon. 
Smärtan innan var maktlösheten.
Smärtan efter var av saknad. 

Då han levde så fanns åtminstone hoppet.
Då han dog så dog även hoppet med honom. 
Han tog med sig mitt liv i graven. 

Största smärtan är kommen ur ordet "ALDRIG MER". 
Största ångesten är rädslan att han ska ha känt sig oälskad. 

För han var oerhört älskad. 
Av varje cell i min kropp. 
Av hela mitt hjärta. 
Han var oerhört älskad av sin familj och vänner. 
Han berörde de som mötte honom. 
Han satte fotspår i folks liv. 

Jag ska aldrig mer få se honom. 
Det enda jag har är minnen att se tillbaka på.
Och en gravsten att böja mig på knä framför.

https://itunes.apple.com/se/podcast/6-drogerna-tog-min-son-del-2/id1281354572?i=1000393603665&mt=2

Igår tog jag mig ut, ur min egentillverkade bubbla. 
Träffade mitt förflutna. De som var med i en barndom som för länge sedan är förbi. 
Att man efter 27 år kan känna sig så trygg. Så avslappnad. 
En känsla av trygghet, samhörighet. Känsla av att vi inte varit ifrån varandra alls. 
Så naturligt. 
Mitt förflutna smälter samman med min nutid. 

Vi kan blunda för den verklighet som knackar på vår dörr.
Men vi kan inte blunda för den verklighet som knackar på våra hjärtan. 

Det som är lycka för någon kanske inte är lycka för en annan. Det du upplever som ett lyckligt minne kanske är något helt annat för just mig. Vi minns på så olika sätt. Sett ur olika perspektiv, det ger olika skuggor.
Olika synvinklar ger olika mönster. 

Ett och samma liv, sida vid sida går vi. Och ändå ser vi inte samma saker. Därför blir ett samtal över huvudet på varandra.
Du ser ditt och jag mitt. Jag talar om min syn och du om din.
Vi talar helt skilda språk och samtidigt samma. För kärleken är samma, den går där hand i hand.
Reflektionen av det vi ser förminskar inte det hjärtat känner. 
Vi ser samma saker, på olika sätt. 

Till alla de vänner jag försummat men som ändå stått kvar. 

Förlåt-
För alla gånger tårar skymt min blick.
För alla de gånger jag inte orkat lyssna på er värld.
För alla de gånger jag inte orkat prata. 

Ibland orkar jag inte annat än försöka överleva dagen. 

Förlåt att jag aldrig hör av mig. Ibland orkar jag inte lyfta telefonen. 

Tack för att ni alltid försöker. 
Tack för att ni svarar då jag orkar.
Tack för allt ert stöd och tålamod. 

Ni har givit mig så mycket mer än jag orkar visa. 

En stor eloge till alla de som orkar stå vid sidan av de som förlorat det finaste livet givit dom. 
Ni som hört mina skrik av sorg, även om ni varit mil bort. 
Önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig ska behöva ge er den tröst ni givit mig. 
Hatten av för de envisa vänner livet givit mig. 
Jag bugar av tacksamhet för de som tagit emot mig då jag helt tappat taget, de som inte backat i rädsla för sorgen. 
Mitt nätverk av ren omtänksamhet. 
Kärlek till er. 

”Och när du har levat
och när du har levat
och när du har levat
så länge du får
ja då ska du leva
ja då ska du leva
ja då ska du leva
där änglarna bor”

-Bara jag har dig så kan jag sluta med heroin. 

Jag trodde dom orden. En av mina bästa vänner hade hamnat helt fel då vår vänskap tog en 5-årig paus. 
Då jag åter mötte honom var han annorlunda. Trasig. Hans själ var sprucken och hans yttre härjat. 
Jag höll om honom och ville aldrig släppa. Ville göra honom hel. 
Ville få den Yakop tillbaka som jag lämnat på den plats så lik men ändå så olik den han nu befann sig på. 

Hans ord var som en förbannelse. För mig.
För honom var det en sorts räddning. Han bad mig kasta ut livbojen och hoppades på att jag skulle kunna dra in honom till land. 
De orden han gav mig är de mest egoistiska ord jag fått tilldelat mig. 
Han kastade över sitt liv i mina händer och ordens egentliga betydelse var
-Här, du får mitt liv, gör något bra av det. 

Hur ska någon kunna göra något bra av någon annans liv? 
Hur ska någon kunna rädda någon som är så sjuk? 

-Det blev som du alltid sa, Emma. Jag kommer sluta med en spruta i armen på Plattans toalett.

Vid varje återfall var mitt fall nästintill lika högt. Det var som mitt misslyckande. 
Jag klarade inte av den uppgift han tilldelat mig. 

Tjugo år senare har jag insett att det inte hade någon betydelse hur mycket kärlek, respekt och tillit vi än kände för varandra. 
Kärleken för heroinet slog ut allt annat.
Respekten för drogens verkan var så mycket större än för oss som älskade honom. 
Tilliten att drogen skulle ta bort ångesten över alla han skadat var starkare än tilliten att han skulle klara av att sluta. 

-Drogen är min bästa vän. Så fort jag är drogfri så kommer ångesten över mig, ångesten över hur mycket jag skadat dig och min familj. Jag klarar inte av att leva med den ångesten. Då lever jag hellre med all den förnedring heroinet för med sig. 

Även de orden var att kasta över sitt liv på oss andra. VI gav honom ångest, vår kärlek för honom gjorde att han kände skuld. Skuld över att han inte var kapabel att ge oss det han ansåg att vi hade rätt till. 
Så han skadade oss hellre ytterligare än att själv känna. 
En sådan stark sjukdom går inte att konkurrera mot. 

Jag kommer aldrig mer ta på mig skulden över någon annans val att leva. 
Det är inte min skuld att bära. 
Jag lärde mig mycket, på ett obarmhärtigt och ovärdigt sätt, men jag förlorade en av de som stått mig närmst. 

-Hjälp mig.
Det var hans sista ord till mig.  
Bara två dagar senare var allt försent. 

Yakop dog, med en spruta i armen på Plattans toalett.