För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Min pappa har inte varit en pappa i sin rätta bemärkelse. Inte enbart den bemärkelsen som är normen som vi själva har som mall, utan verkligen inte en "pappa". Han har inte funnits där, vare sig fysiskt eller psykiskt. 

Sen så fick jag faktiskt ha honom en stund. Efter förlusten av min son så var det precis som att han vaknade upp och insåg att han faktiskt har en familj. En familj så nära men ändå så långt ifrån. Barnen visste inte vem han var och jag kände ingen riktig samhörighet just då. Kändes som att han var på fel plats vid fel tillfälle, då han kom till begravningen. Samtidigt som det gjorde mig så oerhört varm inombords. Han grät, första gången jag såg honom sårbar. Han höll mig i sin famn och sa "Nu förstår jag hur svårt du haft det!" Innan har han alltid förminskat min sorg, ångest och oro. Han har inte velat ta i det som varit obehagligt. 

Trots det har han givit mig något ovärderligt. Han har givit mig en självkänsla. En känsla av att kunna bli allt jag vill. Det är en underbar drivkraft för att lära sig nya saker. 
Det och ADHD är en kreativ mix. 
Min mamma gav mig trygghet och min pappa gav mig kaxigheten i att tro på mig själv. Det man egentligen inte får göra enligt jantelagen, jantelagen som han med självsäkra steg stampade över. Hans skratt smulade sönder samhällets norm.  
Han var en oerhört karismatisk och färgstark person. Tror han påverkade alla han snuddade vid. På ett eller annat sätt. Det är tomt utan honom.
Saknaden är inte så mycket över en pappa utan över Charles Koroly. Den intelligenta och stora människan Charles.  

Rädslan för att gå sönder gör att jag helt stänger mig ute från allt som är livet. 
Det verkliga livet. 
Jag håller för öronen, blundar och stänger orden inne. 
Håller gråten krampaktigt där den inte borde vara. Där gråten ger näring till min ångest. 
Gråten stockar sig i halsen och ögonen är tårfyllda. 
Ibland går jag undan, då tårarna rinner över. Då jag känner att det brister.

Jag vill inte veta, orkar inte veta. Andras smärta gör för ont att trösta. 
Eftersom jag inget kan göra åt den. Jag kan inte ta smärtan från de jag älskar och bära den åt dom. Hade jag kunnat det hade jag inte tvekat en sekund. 
Men nu kan jag bara stå vid sidan av och gå i bitar. Bitar som redan är utspridda i hela mitt inre. Jag går liksom sönder. Jag kan inte samla mig. Inte återhämta mig. 

Är rädd att jag gått förlorad efter Jojjes död. Att jag inte längre är den jag en gång var. Att det goda hos mig stängts av, till ingenting. 

Vill så gärna trösta men orden kommer inte ut. Istället sluter jag mig inom mig själv. Drar mig undan och känner enbart sorg och tomhet inför andras smärta. Lägger mig i fosterställning och försöker tänka bort det som gör så ont. 
Sa en gång till en av sönerna att jag är så rädd att min sorg förts över på honom och hans syskon. Att min sorg präglat dom alldeles för starkt.
Att min sorg blev deras att bära. Att deras sorg beror på mig.
För även om det, självfallet, inte går obemärkt förbi så vill jag ALDRIG att dom ska känna att dom ska trippa på tå för mig. ALDRIG behöva tänka att dom ska hela mig. 
Jag vill hela dom. 
Han svarade mig då att så är det inte. Att deras sorg är deras och att min är min. Att dom sörjer den dom förlorat. 
Så sa han ytterligare en sak som etsat sig fast som ett eko
"Mamma, du om någon borde veta att så här är livet! Att smärta och sorg tillhör livet, precis som glädje och lycka. Livet drabbar även oss. Vi kommer inte undan det, hur gärna du än vill skydda oss. Och inget av det är pga dig och din sorg. Tvärtom, det är pga dig vi fortfarande står upp!" 

Min pappa har inte varit en pappa i sin rätta bemärkelse. Inte enbart den bemärkelsen som är normen som vi själva har som mall, utan verkligen inte en "pappa". Han har inte funnits där, vare sig fysiskt eller psykiskt. 

Sen så fick jag faktiskt ha honom en stund. Efter förlusten av min son så var det precis som att han vaknade upp och insåg att han faktiskt har en familj. En familj så nära men ändå så långt ifrån. Barnen visste inte vem han var och jag kände ingen riktig samhörighet just då. Kändes som att han var på fel plats vid fel tillfälle, då han kom till begravningen. Samtidigt som det gjorde mig så oerhört varm inombords. Han grät, första gången jag såg honom sårbar. Han höll mig i sin famn och sa "Nu förstår jag hur svårt du haft det!" Innan har han alltid förminskat min sorg, ångest och oro. Han har inte velat ta i det som varit obehagligt. 

Trots det har han givit mig något ovärderligt. Han har givit mig en självkänsla. En känsla av att kunna bli allt jag vill. Det är en underbar drivkraft för att lära sig nya saker. 
Det och ADHD är en kreativ mix. 
Min mamma gav mig trygghet och min pappa gav mig kaxigheten i att tro på mig själv. Det man egentligen inte får göra enligt jantelagen, jantelagen som han med självsäkra steg stampade över. Hans skratt smulade sönder samhällets norm.  
Han var en oerhört karismatisk och färgstark person. Tror han påverkade alla han snuddade vid. På ett eller annat sätt. Det är tomt utan honom.
Saknaden är inte så mycket över en pappa utan över Charles Koroly. Den intelligenta och stora människan Charles.  

Rädslan för att gå sönder gör att jag helt stänger mig ute från allt som är livet. 
Det verkliga livet. 
Jag håller för öronen, blundar och stänger orden inne. 
Håller gråten krampaktigt där den inte borde vara. Där gråten ger näring till min ångest. 
Gråten stockar sig i halsen och ögonen är tårfyllda. 
Ibland går jag undan, då tårarna rinner över. Då jag känner att det brister.

Jag vill inte veta, orkar inte veta. Andras smärta gör för ont att trösta. 
Eftersom jag inget kan göra åt den. Jag kan inte ta smärtan från de jag älskar och bära den åt dom. Hade jag kunnat det hade jag inte tvekat en sekund. 
Men nu kan jag bara stå vid sidan av och gå i bitar. Bitar som redan är utspridda i hela mitt inre. Jag går liksom sönder. Jag kan inte samla mig. Inte återhämta mig. 

Är rädd att jag gått förlorad efter Jojjes död. Att jag inte längre är den jag en gång var. Att det goda hos mig stängts av, till ingenting. 

Vill så gärna trösta men orden kommer inte ut. Istället sluter jag mig inom mig själv. Drar mig undan och känner enbart sorg och tomhet inför andras smärta. Lägger mig i fosterställning och försöker tänka bort det som gör så ont. 
Sa en gång till en av sönerna att jag är så rädd att min sorg förts över på honom och hans syskon. Att min sorg präglat dom alldeles för starkt.
Att min sorg blev deras att bära. Att deras sorg beror på mig.
För även om det, självfallet, inte går obemärkt förbi så vill jag ALDRIG att dom ska känna att dom ska trippa på tå för mig. ALDRIG behöva tänka att dom ska hela mig. 
Jag vill hela dom. 
Han svarade mig då att så är det inte. Att deras sorg är deras och att min är min. Att dom sörjer den dom förlorat. 
Så sa han ytterligare en sak som etsat sig fast som ett eko
"Mamma, du om någon borde veta att så här är livet! Att smärta och sorg tillhör livet, precis som glädje och lycka. Livet drabbar även oss. Vi kommer inte undan det, hur gärna du än vill skydda oss. Och inget av det är pga dig och din sorg. Tvärtom, det är pga dig vi fortfarande står upp!"