För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Jag är rik på vänskap, på kärlek och på ömhet. Jag är berikad med nära vänner och med en stor familj. 
Jag har förlorat så mycket, mer än jag egentligen klarar av. Mer än någon mäktar med. Men tack vare just mina vänner, min familj och min inre självbevarelsedrift har jag hittat en väg i mörkret. En annan sorts väg. 
Ett sätt att leva för att överleva. 
Jag har alla dessa människor som stöttar upp när jag gått sönder. 
Jag har även min egna styrka som limmar ihop det som är trasigt. 
Stukat, skevt och rätt fult. Men där står jag än. Jag finns, ni finns. Vi finns, tillsammans. 

De som följt mig och de jag följt finns här. Spelar ingen som helst roll hur långa andningspauserna är, då jag lyfter luren då andas vi i takt. Utan frågor och utan behov av att ge svar. Skulle göra precis allt för er.
Vänner-Familj, same same but different. Älska har ingen blodsgräns.  

Det sas till mig en gång att jag en dag kommer skriva ett brev. Ett brev som inte är från mig. Ett brev jag inte kommer minnas att jag skrivit. 
Att orden kommer komma till mig och jag själv inte vara medveten om det. 
När jag läser det kommer jag förstå, förstå att brevet är från min son som gått i förväg.

En okänd kvinna, helt utan vetskap om vår tragedi, sa till mig något jag helt glömt bort.

Idag hittade jag ett sådant brev. Ett brev jag skrivit någon gång, vet inte när. Jag känner inte igen orden och kan inte minnas att jag skrivit dom. 

Precis då jag läst igenom brevet slocknade alla sidor på datan och det enda som var kvar var bilden på min son, på Georgios. 
Vet inte vad jag ska tro. Men brevet ger mig hopp och fotot ger mig glädje. 

"Jag gick för att jag valde att lämna. Aldrig önskade jag er något ont. Inte heller att ni ska sakna det liv som en gång fanns. Det liv som fanns långt inne i den lilla pojken. Pojken var densamma men gömde sig bakom en ridå av något så mycket starkare än livet i sig. 
Den lilla pojken var jag. Mitt forna jag. Den pojke som föralltid bär med mig er i mitt hjärta. För aldrig någonsin slutade jag älska de mina. Ni var alltid där. Stod där, med krökta ryggar. Med åren allt blekare och ihåligare. Jag tog så mycket ifrån er. Era skratt, er kärlek, er glädje. Allt, precis allt la ni ner för att finna den lilla pojken som en gång varit jag. Och nu finns jag inte mer. Jag kan se er, ni kan inte se mig. Jag kommer tillbaka och då ska allt ställas till rätta. Jag älskar er och ni är lycka för mig. Vill att ni ska leva. Lev det liv som var innan allt. Lev som om ni aldrig levt. Upptäck livet och allt vad det har att ge. Se det ni så länge blundat för. Var närvarande. Skratta ihop. Gråt ihop. Men tänk inte mer på det lilla barnet som dog, som dog redan då missbruket tog över. Skratta istället åt alla mina hyss. Åt det som en gång var. Minns med glädje, inte med sorg. Bjud upp till en glädjefull dans. Dansa och skratta som att morgondagen inte längre finns.

På återseende."

Dessa fantastiska varelser som är uppkomna ur min kropp. 
Finns inget större än då mina barn lagts i min famn, då jag hört deras första skrikande andetag. Livet. 
Jag har varit mamma sedan jag var arton år. Då jag precis tog mitt allra första stapplande steg ut i vuxenlivet. 
Hade inte vuxit ifrån min mammas famn. Det gjorde jag inte fören hon sa, tre dagar innan hon dog,
"Emma, nu är det dags att klippa navelsträngen". 
Inte fören då hon drog sitt sista andetag i min famn, backade jag bort från min mammas omfamning. 
Jag önskar innerligt att mina barn föralltid ska känna den tryggheten med mig. Men framförallt att dom ska känna den tryggheten inom sig själva. 

Då livet kom till, då kom även jag till. Jag blev någon helt annan. Jag blev mamma. 
 

Jag håller mig till de människor jag är fullkomligt trygg tillsammans med. De som jag vet inte skulle skapa intriger eller på något sätt skada mig. De jag aldrig skulle skada. 
Jag omringar mig av en barriär av kärlek.
De som kommer in i min familj, in till mitt inre, de blir kvar. 
Tar lång tid innan jag känner mig fullkomligt trygg med någon, då jag känner att jag helt och fullkomligt kan vara mig själv. Kunna visa min totala sårbarhet, min allvarlighet.
Men även min barnslighet och mitt riktiga skratt. 
Få som kan frambringa det skrattet. 
De som torkar de tårar som rinner, de som stannar då livet sviker, det är dom man även kan dela den äkta glädjen med. 

Jag har inte orken med intriger och folk som är ute för att skada andra. 
Livet är för skört för det. Sådan ondska släpper jag. Vill inte lägga den lilla energi jag har på att försöka mig på att förminska andra för att nå högre upp. 
Få andra att drunkna för att själv få luft.

Är en konst att försöka stänga onda tankar ute, att hålla känslor och människor på avstånd. Men efter Jojjes död så har det kommit sig helt naturligt. 
Allt, förutom det fina och de jag älskar, ter sig liksom betydelselöst. 
Det rinner av mig och jag måste vara den sämsta ovännen i världen. 

I slutet så lämnar även ens egna skugga en då det mörknar.
Och när jag svamlar i mörker så har jag de händer jag behöver som ledsagare.

 

Jag är rik på vänskap, på kärlek och på ömhet. Jag är berikad med nära vänner och med en stor familj. 
Jag har förlorat så mycket, mer än jag egentligen klarar av. Mer än någon mäktar med. Men tack vare just mina vänner, min familj och min inre självbevarelsedrift har jag hittat en väg i mörkret. En annan sorts väg. 
Ett sätt att leva för att överleva. 
Jag har alla dessa människor som stöttar upp när jag gått sönder. 
Jag har även min egna styrka som limmar ihop det som är trasigt. 
Stukat, skevt och rätt fult. Men där står jag än. Jag finns, ni finns. Vi finns, tillsammans. 

De som följt mig och de jag följt finns här. Spelar ingen som helst roll hur långa andningspauserna är, då jag lyfter luren då andas vi i takt. Utan frågor och utan behov av att ge svar. Skulle göra precis allt för er.
Vänner-Familj, same same but different. Älska har ingen blodsgräns.  

Det sas till mig en gång att jag en dag kommer skriva ett brev. Ett brev som inte är från mig. Ett brev jag inte kommer minnas att jag skrivit. 
Att orden kommer komma till mig och jag själv inte vara medveten om det. 
När jag läser det kommer jag förstå, förstå att brevet är från min son som gått i förväg.

En okänd kvinna, helt utan vetskap om vår tragedi, sa till mig något jag helt glömt bort.

Idag hittade jag ett sådant brev. Ett brev jag skrivit någon gång, vet inte när. Jag känner inte igen orden och kan inte minnas att jag skrivit dom. 

Precis då jag läst igenom brevet slocknade alla sidor på datan och det enda som var kvar var bilden på min son, på Georgios. 
Vet inte vad jag ska tro. Men brevet ger mig hopp och fotot ger mig glädje. 

"Jag gick för att jag valde att lämna. Aldrig önskade jag er något ont. Inte heller att ni ska sakna det liv som en gång fanns. Det liv som fanns långt inne i den lilla pojken. Pojken var densamma men gömde sig bakom en ridå av något så mycket starkare än livet i sig. 
Den lilla pojken var jag. Mitt forna jag. Den pojke som föralltid bär med mig er i mitt hjärta. För aldrig någonsin slutade jag älska de mina. Ni var alltid där. Stod där, med krökta ryggar. Med åren allt blekare och ihåligare. Jag tog så mycket ifrån er. Era skratt, er kärlek, er glädje. Allt, precis allt la ni ner för att finna den lilla pojken som en gång varit jag. Och nu finns jag inte mer. Jag kan se er, ni kan inte se mig. Jag kommer tillbaka och då ska allt ställas till rätta. Jag älskar er och ni är lycka för mig. Vill att ni ska leva. Lev det liv som var innan allt. Lev som om ni aldrig levt. Upptäck livet och allt vad det har att ge. Se det ni så länge blundat för. Var närvarande. Skratta ihop. Gråt ihop. Men tänk inte mer på det lilla barnet som dog, som dog redan då missbruket tog över. Skratta istället åt alla mina hyss. Åt det som en gång var. Minns med glädje, inte med sorg. Bjud upp till en glädjefull dans. Dansa och skratta som att morgondagen inte längre finns.

På återseende."

Dessa fantastiska varelser som är uppkomna ur min kropp. 
Finns inget större än då mina barn lagts i min famn, då jag hört deras första skrikande andetag. Livet. 
Jag har varit mamma sedan jag var arton år. Då jag precis tog mitt allra första stapplande steg ut i vuxenlivet. 
Hade inte vuxit ifrån min mammas famn. Det gjorde jag inte fören hon sa, tre dagar innan hon dog,
"Emma, nu är det dags att klippa navelsträngen". 
Inte fören då hon drog sitt sista andetag i min famn, backade jag bort från min mammas omfamning. 
Jag önskar innerligt att mina barn föralltid ska känna den tryggheten med mig. Men framförallt att dom ska känna den tryggheten inom sig själva. 

Då livet kom till, då kom även jag till. Jag blev någon helt annan. Jag blev mamma. 
 

Jag håller mig till de människor jag är fullkomligt trygg tillsammans med. De som jag vet inte skulle skapa intriger eller på något sätt skada mig. De jag aldrig skulle skada. 
Jag omringar mig av en barriär av kärlek.
De som kommer in i min familj, in till mitt inre, de blir kvar. 
Tar lång tid innan jag känner mig fullkomligt trygg med någon, då jag känner att jag helt och fullkomligt kan vara mig själv. Kunna visa min totala sårbarhet, min allvarlighet.
Men även min barnslighet och mitt riktiga skratt. 
Få som kan frambringa det skrattet. 
De som torkar de tårar som rinner, de som stannar då livet sviker, det är dom man även kan dela den äkta glädjen med. 

Jag har inte orken med intriger och folk som är ute för att skada andra. 
Livet är för skört för det. Sådan ondska släpper jag. Vill inte lägga den lilla energi jag har på att försöka mig på att förminska andra för att nå högre upp. 
Få andra att drunkna för att själv få luft.

Är en konst att försöka stänga onda tankar ute, att hålla känslor och människor på avstånd. Men efter Jojjes död så har det kommit sig helt naturligt. 
Allt, förutom det fina och de jag älskar, ter sig liksom betydelselöst. 
Det rinner av mig och jag måste vara den sämsta ovännen i världen. 

I slutet så lämnar även ens egna skugga en då det mörknar.
Och när jag svamlar i mörker så har jag de händer jag behöver som ledsagare.