För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Tanken slår mig då och då, att jag inte längre har någon förälder att luta mig mot. Att de som skapat mig inte längre finns med mig. Jag har andra människor i mitt liv att luta mig mot. Men jag har inte mina föräldrar och det gör ont. 
Hur ostabil min pappa än var att luta sig mot så var han fortfarande min pappa. Min mamma var min klippa, den tryggheten förlorade jag för 21 år sedan. 
Min pappa var en av de klokaste människor jag känt, en jag kunde vända mig till för råd. 
Jag var, och på ett sätt fortfarande är, i behov av hans bekräftelse. Tänkte alltid vad han skulle anse om de val jag gjorde. Tänker så fortfarande.
Jag var även rätt kluven i min kärlek till honom. Kände både hat och kärlek. Sökte hans kärlek och trodde ibland att den fanns där men ofta att den inte fanns. Att han älskade mig på sitt sätt. Men blir skevt när kärleken inte var självklar, som den bör vara för en förälder. Jag kände alltid att jag var tvungen att förtjäna hans kärlek. Vilket gjorde att jag alltid trippade på tå för att inte förlora den. 
Men så sa min man en gång, efter min pappa dött, att min pappa älskade mig och var stolt över mig. Att man kunde se det då han såg på mig. 
Och ja, så var det förhoppningsvis. 

Hur som helst så är jag nu föräldralös. Jag har varken min mamma eller pappa som kommer ringa imorgon och sjunga "Happy birthday", för att sedan avsluta med tre höga "HORA, HORA, HORA!". Min pappa förstod aldrig det opassande i att han inte kunde säga "Hurra", inte heller det faktum att det är fyra gånger och inte tre det ska utropas.

Och aldrig hann jag få en rosa cykel med bockstyre från mina föräldrar... 
Med ett roat leende åt minnet av en sedan länge svunnen tid inser jag att det loppet är kört. Att rosa cyklar med bockstyre är en önskan som får begravas med mitt 12-åriga jag. 

Till min familj, vänner och vänners vänner. Första året efter Jojje dog "levde" jag som i dimma. Det var ett eko av tomrum som jag blint trevade mig runt i. Jag hade inte orken att tala, att beskriva det jag inte visste hur jag skulle beskriva. Så jag lät orden bli till skrift. Detta skrev jag någon gång under det första helvetes året: 

Tack till alla de som leder mig, som lotsar mig genom det som består av spillrorna av ett liv. Jag känner mig som någon som förlorat sig själv i mörker medan alla andra ser. Jag famlar oroligt och förvirrat i det jag nu blivit.
Inte längre sjubarns mor, istället en mor som fött sju barn men förlorat ett.
Jag relateras inte längre som "hon med alla barnen". Utan numer är jag "hon som förlorat ett barn". 
Mitt i min inre konflikt finns så många runt mig. Som tar emot  
Jag har blivit till en som är så trasig att om dom släpper mig så kommer alla sprickor spricka och jag rasa ihop som ett korthus. 

Tårarna tömmer mig på all kraft. Dom dränker min själ i sorg och kväver min andning. Men ni torkar mina tårar och blåser luft i mina lungor. Ni tar bort en del av det kalla med er värme. 

Ni är allt jag önskar jag orkade vara. 

Tack! 
 

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma

Jag har så många diagnoser så jag själv går vilse i dom allt för ofta. 
Var en lättnad att, alldeles för sent i livet, få dessa förklaringar till varför jag alltid känt mig annorlunda. Fått diagnoser och mediciner som hjälper mig att hantera livet på ett bättre sätt.

Aldrig känt någon tillhörighet, ingen samhörighet. Har liksom aldrig passat in. 
Den rollen jag ändå känner mig trygg i är den som mamma.
Men det har tagit mig många år att komma till att kunna landa i att jag alltid gjort det bästa jag kunnat, med de förutsättningar jag besitter. 
Min relation till mina barn är den enda bekräftelsen jag behöver. Att se dom alla och deras fantastiska personligheter. Det är mitt kvitto på att är det något jag lyckats med i livet så är det att vara mamma. 
Kanske inte alltid varit en bra vän, dotter, syster, fru eller ens varit en bra Emma.
Men jag har alltid, alltid funnits där för mina barn. Hur innesluten jag än varit i min sorg så har jag alltid öppnat mig för dom. 

Jag kan dock aldrig skydda dom från deras arv. Det jag ärvt och de gener jag för vidare. Enda jag kan göra är att lära dom att hantera det och göra det bästa av det dom fått. Att inte alltid se tex ADHD som ett hinder. Utan att kunna se allt dom kan göra av de förmågor ADHD för med sig. 
Nu har ju inte alla mina barn ärvt mina diagnoser, såklart. Men de som gjort det har ett försprång som jag aldrig hade. 

Jag har alltid sett mitt arv som en förbannelse. Och det har det många gånger även varit. Men mycket av mina starka sidor har jag just detta arvslag att tacka för. 

Lyckan var alldeles för kort. Som i ett andetag kom du och försvann du. 

De första stapplande stegen in i vuxenlivet svek dina knän och du snubblade. Du tog ett snedsteg och alla andra steg framåt blev haltandes. 
Jag försökte vara din krycka, men insåg att jag inte hade styrkan att lyfta oss båda.
Försökte lyfta dig men gick sönder på vägen. 
Inget brutet är så starkt att det går att bära något så tungt på sina axlar.
Inte utan att falla i bitar. Där och då drunknade vi båda två. 

Ena dagen var du här, sprang skrattandes framåt. 
Andra dagen var du vilse och förlorad i en värld full av ondska. 
I alldeles för stora skor försökte du trampa upp en egen stig. 
Utan allas förmaningar och oro. 

Du föll och reste dig aldrig igen. 
Jag föll, låg hudlöst kvar på marken, kröp framåt och sedan reste jag mig. 
Halt och söndertrasad får jag nu gå på den väg som även var menad för dig.  
Utan din hand i min.
Det här var inte vad jag skrev kontrakt på den dagen jag födde dig. 
Det här var inte dealen. 

Min identitet är att vara mamma. Jag slutade vara Emma då jag var 18 år och plussade för första gången. 
-Grattis, du ska bli mamma! 
Med de orden förändrades mitt liv, totalt. 
Omvälvande, skrämmande, främmande, glädjande och så underbart kärleksfullt. 
I samma stund fylldes hela mitt inre av kärlek, skuldkänslor, dåligt samvete och en konstant oro. 
Alla dessa känslor blandades ihop och skapade en mamma. 

Så i 26 år har jag varit mamma. Aldrig hittat den där Emma igen. 
Vilken resa, vilket äventyr. Mot ett mål som vi inget vet något om. 

Alla skratt vi skrattat, all gråt vi delat, alla tårar jag torkat, omfamningar, tillrättavisningar och allt däremellan. 
Alla försök att skapa små barn till hela vuxna. 
Försöken att skapa småfolket till generösa, varma, öppna, fördomsfria, tuffa och framförallt trygga individer är lättare i tanken än i verkligheten. 
För då barnen växer upp då slår även livet till utanför vår trygga bubbla.
Ett liv som spräcker hål på trygghetsbubblan. Som visar en verklighet man enbart vill skydda de sina mot. 

Då barnen plötsligt fyllt "vuxna" så har ännu en svår tanke grott i mitt inre. 
Hur mycket mamma ska jag vara? 
För då barnen är små är det ett givet svar, men då dom växer upp och skapar sig ett oberoende liv så står jag villrådig och vet inte längre hur jag ska förhålla mig till rollen som mamma. Givetvist är jag fortfarande mamma. Men hur mycket ska navelsträngen sträckas? 
Då de vuxna haft det svårt då är allt så självklart, då är jag helt och hållet den omvårdande mamman. Kommer som ett skott, håller om och tröstar. Lider över hur dom mår och sätter mina egna behov och känslor helt åt sidan.
Då vet jag instinktivt vilken roll jag har. 
Men däremellan står jag och tvekar på kanten. Hur mycket ska jag höra av mig? Hur mycket ska jag lägga mig i? Hur mycket ska jag visa den oro jag bär? 
Hur mycket ska jag backa undan? 

Vuxna eller ej, den självklara kärleken är där oavsett, konstant. 

När är det egentligen dags att klippa navelsträngen?  

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida. 

Sorgen är inte ful. 
Saknaden är inte förgäves. 
Den förtvivlan du känner är ett bevis på 
ett liv som satt spår. 
 
 

Ställer mig ofta frågan om vad som hände med mig, alltså inom mig. 
Hur jag blev så inåtvänd. Insvept i ett skydd av sorg. 
Skratten dog. Ögonen dog. Närheten dog. En stor del av mig dog. 
Jojje dog, det var vad som hände. 
Döden hände. 

Andra ser något jag inte orkar ta itu med. Orkar inte känna. 

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för saknaden. Rädd att de jag älskar ska dö. 
Min egna död är jag inte rädd för. Det blir liksom som det blir och oavsett så har ju de döda det bra. Oavsett om det är ett evigt mörker eller ett paradis som väntar oss. Vi kommer alla få vila. 

Jag väntar och förbereder mig på att människor i min omgivning ska dö.  
Då det knackar på dörren förutsätter jag direkt att det är ett dödsbud som kommer levereras. 
För så många av de jag släppt in i mitt hjärta har dött. 
Är som vetskapen av att springa snabbt, inse att man kommer falla och hur ont det kommer göra. Men ändå inte ha förmågan att sträcka ut armarna för att lindra fallet. För hur mycket jag än försöker förbereda mig så går det ALDRIG att vara förberedd. Jag vet ju det.
Jag vet att ur ett dödsbesked föds saknaden, saknaden över allt som inte varit och som aldrig kommer bli.
Det dåliga samvetet med frågan vad jag kunnat göra annorlunda.
Ångesten som skapas ur frågan varför, varför gjorde jag inte mer.
Oron att glömma allt som var, glömma en person som alltid förväntats finnas i mitt liv. 
Värst av allt är orden "ALDRIG MER".

Det var döden som kom och ändrade allt. 
 

Varit så trött på orden "Du är så stark!" eftersom jag alltid känt att så är det verkligen inte. Att jag är så trasig och att ingen egentligen vet hur svag jag faktiskt är. Tyckt att det varit svårt att höra eftersom det känts som att jag bara är en bluff. Att jag lurar alla som tror sig förstå sig på mig. 

MEN igår stod jag i mitt trygga hem, såg mig om, andades in all kärlek som bor här. Att de som kommer in genom vår dörr känner sig omfamnade av kärlek och glädje. 
Att mina barn är trygga här. Dom är trygga i sig själva och deras grund utgår från det vi tillsammans gått igenom, som vi på något sätt tagit oss igenom. Till en ny platå. Men deras trygghet är även född ur en mamma som skulle flytta berg för dom. Den mamman som skulle få all världens kraft om dom skulle behövas lyftas.

Givetvist är det så för, nästan, alla föräldrar. Givetvist blir vi den där lejonmamman om livet skadar våra barn. 
Men just att jag ändå lyckats skapa en sådan trygghet från en bakgrund som varit så svår. Att jag trots allt som tagit sönder mig ändå klarat av att fortsätta gå.
Mitt liv ligger inte i mina barns händer. Det ligger inte på deras samvete att bära. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så ska det erkännas att jag förmodligen inte fortsatt gå om det inte fanns ett mål. Mina barns välbefinnande är målet. Det är vägen. Mitt mål är att fortsätta kämpa för att få äran att se deras framtid formas. Att se dom, varje dag, hela tiden. 
Att hela tiden finnas vid deras sida. 

Så jag insåg, för första gången, att jag faktiskt är stark. Trots allt. Jag såg mig själv utifrån. Att alla haft rätt i vad dom sagt. 

Jag har tagit mig framåt. Jag står i ett hem där allt är fött ur kärlek. 

 

Tanken slår mig då och då, att jag inte längre har någon förälder att luta mig mot. Att de som skapat mig inte längre finns med mig. Jag har andra människor i mitt liv att luta mig mot. Men jag har inte mina föräldrar och det gör ont. 
Hur ostabil min pappa än var att luta sig mot så var han fortfarande min pappa. Min mamma var min klippa, den tryggheten förlorade jag för 21 år sedan. 
Min pappa var en av de klokaste människor jag känt, en jag kunde vända mig till för råd. 
Jag var, och på ett sätt fortfarande är, i behov av hans bekräftelse. Tänkte alltid vad han skulle anse om de val jag gjorde. Tänker så fortfarande.
Jag var även rätt kluven i min kärlek till honom. Kände både hat och kärlek. Sökte hans kärlek och trodde ibland att den fanns där men ofta att den inte fanns. Att han älskade mig på sitt sätt. Men blir skevt när kärleken inte var självklar, som den bör vara för en förälder. Jag kände alltid att jag var tvungen att förtjäna hans kärlek. Vilket gjorde att jag alltid trippade på tå för att inte förlora den. 
Men så sa min man en gång, efter min pappa dött, att min pappa älskade mig och var stolt över mig. Att man kunde se det då han såg på mig. 
Och ja, så var det förhoppningsvis. 

Hur som helst så är jag nu föräldralös. Jag har varken min mamma eller pappa som kommer ringa imorgon och sjunga "Happy birthday", för att sedan avsluta med tre höga "HORA, HORA, HORA!". Min pappa förstod aldrig det opassande i att han inte kunde säga "Hurra", inte heller det faktum att det är fyra gånger och inte tre det ska utropas.

Och aldrig hann jag få en rosa cykel med bockstyre från mina föräldrar... 
Med ett roat leende åt minnet av en sedan länge svunnen tid inser jag att det loppet är kört. Att rosa cyklar med bockstyre är en önskan som får begravas med mitt 12-åriga jag. 

Till min familj, vänner och vänners vänner. Första året efter Jojje dog "levde" jag som i dimma. Det var ett eko av tomrum som jag blint trevade mig runt i. Jag hade inte orken att tala, att beskriva det jag inte visste hur jag skulle beskriva. Så jag lät orden bli till skrift. Detta skrev jag någon gång under det första helvetes året: 

Tack till alla de som leder mig, som lotsar mig genom det som består av spillrorna av ett liv. Jag känner mig som någon som förlorat sig själv i mörker medan alla andra ser. Jag famlar oroligt och förvirrat i det jag nu blivit.
Inte längre sjubarns mor, istället en mor som fött sju barn men förlorat ett.
Jag relateras inte längre som "hon med alla barnen". Utan numer är jag "hon som förlorat ett barn". 
Mitt i min inre konflikt finns så många runt mig. Som tar emot  
Jag har blivit till en som är så trasig att om dom släpper mig så kommer alla sprickor spricka och jag rasa ihop som ett korthus. 

Tårarna tömmer mig på all kraft. Dom dränker min själ i sorg och kväver min andning. Men ni torkar mina tårar och blåser luft i mina lungor. Ni tar bort en del av det kalla med er värme. 

Ni är allt jag önskar jag orkade vara. 

Tack! 
 

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma

Jag har så många diagnoser så jag själv går vilse i dom allt för ofta. 
Var en lättnad att, alldeles för sent i livet, få dessa förklaringar till varför jag alltid känt mig annorlunda. Fått diagnoser och mediciner som hjälper mig att hantera livet på ett bättre sätt.

Aldrig känt någon tillhörighet, ingen samhörighet. Har liksom aldrig passat in. 
Den rollen jag ändå känner mig trygg i är den som mamma.
Men det har tagit mig många år att komma till att kunna landa i att jag alltid gjort det bästa jag kunnat, med de förutsättningar jag besitter. 
Min relation till mina barn är den enda bekräftelsen jag behöver. Att se dom alla och deras fantastiska personligheter. Det är mitt kvitto på att är det något jag lyckats med i livet så är det att vara mamma. 
Kanske inte alltid varit en bra vän, dotter, syster, fru eller ens varit en bra Emma.
Men jag har alltid, alltid funnits där för mina barn. Hur innesluten jag än varit i min sorg så har jag alltid öppnat mig för dom. 

Jag kan dock aldrig skydda dom från deras arv. Det jag ärvt och de gener jag för vidare. Enda jag kan göra är att lära dom att hantera det och göra det bästa av det dom fått. Att inte alltid se tex ADHD som ett hinder. Utan att kunna se allt dom kan göra av de förmågor ADHD för med sig. 
Nu har ju inte alla mina barn ärvt mina diagnoser, såklart. Men de som gjort det har ett försprång som jag aldrig hade. 

Jag har alltid sett mitt arv som en förbannelse. Och det har det många gånger även varit. Men mycket av mina starka sidor har jag just detta arvslag att tacka för. 

Lyckan var alldeles för kort. Som i ett andetag kom du och försvann du. 

De första stapplande stegen in i vuxenlivet svek dina knän och du snubblade. Du tog ett snedsteg och alla andra steg framåt blev haltandes. 
Jag försökte vara din krycka, men insåg att jag inte hade styrkan att lyfta oss båda.
Försökte lyfta dig men gick sönder på vägen. 
Inget brutet är så starkt att det går att bära något så tungt på sina axlar.
Inte utan att falla i bitar. Där och då drunknade vi båda två. 

Ena dagen var du här, sprang skrattandes framåt. 
Andra dagen var du vilse och förlorad i en värld full av ondska. 
I alldeles för stora skor försökte du trampa upp en egen stig. 
Utan allas förmaningar och oro. 

Du föll och reste dig aldrig igen. 
Jag föll, låg hudlöst kvar på marken, kröp framåt och sedan reste jag mig. 
Halt och söndertrasad får jag nu gå på den väg som även var menad för dig.  
Utan din hand i min.
Det här var inte vad jag skrev kontrakt på den dagen jag födde dig. 
Det här var inte dealen. 

Min identitet är att vara mamma. Jag slutade vara Emma då jag var 18 år och plussade för första gången. 
-Grattis, du ska bli mamma! 
Med de orden förändrades mitt liv, totalt. 
Omvälvande, skrämmande, främmande, glädjande och så underbart kärleksfullt. 
I samma stund fylldes hela mitt inre av kärlek, skuldkänslor, dåligt samvete och en konstant oro. 
Alla dessa känslor blandades ihop och skapade en mamma. 

Så i 26 år har jag varit mamma. Aldrig hittat den där Emma igen. 
Vilken resa, vilket äventyr. Mot ett mål som vi inget vet något om. 

Alla skratt vi skrattat, all gråt vi delat, alla tårar jag torkat, omfamningar, tillrättavisningar och allt däremellan. 
Alla försök att skapa små barn till hela vuxna. 
Försöken att skapa småfolket till generösa, varma, öppna, fördomsfria, tuffa och framförallt trygga individer är lättare i tanken än i verkligheten. 
För då barnen växer upp då slår även livet till utanför vår trygga bubbla.
Ett liv som spräcker hål på trygghetsbubblan. Som visar en verklighet man enbart vill skydda de sina mot. 

Då barnen plötsligt fyllt "vuxna" så har ännu en svår tanke grott i mitt inre. 
Hur mycket mamma ska jag vara? 
För då barnen är små är det ett givet svar, men då dom växer upp och skapar sig ett oberoende liv så står jag villrådig och vet inte längre hur jag ska förhålla mig till rollen som mamma. Givetvist är jag fortfarande mamma. Men hur mycket ska navelsträngen sträckas? 
Då de vuxna haft det svårt då är allt så självklart, då är jag helt och hållet den omvårdande mamman. Kommer som ett skott, håller om och tröstar. Lider över hur dom mår och sätter mina egna behov och känslor helt åt sidan.
Då vet jag instinktivt vilken roll jag har. 
Men däremellan står jag och tvekar på kanten. Hur mycket ska jag höra av mig? Hur mycket ska jag lägga mig i? Hur mycket ska jag visa den oro jag bär? 
Hur mycket ska jag backa undan? 

Vuxna eller ej, den självklara kärleken är där oavsett, konstant. 

När är det egentligen dags att klippa navelsträngen?  

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida. 

Sorgen är inte ful. 
Saknaden är inte förgäves. 
Den förtvivlan du känner är ett bevis på 
ett liv som satt spår. 
 
 

Ställer mig ofta frågan om vad som hände med mig, alltså inom mig. 
Hur jag blev så inåtvänd. Insvept i ett skydd av sorg. 
Skratten dog. Ögonen dog. Närheten dog. En stor del av mig dog. 
Jojje dog, det var vad som hände. 
Döden hände. 

Andra ser något jag inte orkar ta itu med. Orkar inte känna. 

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för saknaden. Rädd att de jag älskar ska dö. 
Min egna död är jag inte rädd för. Det blir liksom som det blir och oavsett så har ju de döda det bra. Oavsett om det är ett evigt mörker eller ett paradis som väntar oss. Vi kommer alla få vila. 

Jag väntar och förbereder mig på att människor i min omgivning ska dö.  
Då det knackar på dörren förutsätter jag direkt att det är ett dödsbud som kommer levereras. 
För så många av de jag släppt in i mitt hjärta har dött. 
Är som vetskapen av att springa snabbt, inse att man kommer falla och hur ont det kommer göra. Men ändå inte ha förmågan att sträcka ut armarna för att lindra fallet. För hur mycket jag än försöker förbereda mig så går det ALDRIG att vara förberedd. Jag vet ju det.
Jag vet att ur ett dödsbesked föds saknaden, saknaden över allt som inte varit och som aldrig kommer bli.
Det dåliga samvetet med frågan vad jag kunnat göra annorlunda.
Ångesten som skapas ur frågan varför, varför gjorde jag inte mer.
Oron att glömma allt som var, glömma en person som alltid förväntats finnas i mitt liv. 
Värst av allt är orden "ALDRIG MER".

Det var döden som kom och ändrade allt. 
 

Varit så trött på orden "Du är så stark!" eftersom jag alltid känt att så är det verkligen inte. Att jag är så trasig och att ingen egentligen vet hur svag jag faktiskt är. Tyckt att det varit svårt att höra eftersom det känts som att jag bara är en bluff. Att jag lurar alla som tror sig förstå sig på mig. 

MEN igår stod jag i mitt trygga hem, såg mig om, andades in all kärlek som bor här. Att de som kommer in genom vår dörr känner sig omfamnade av kärlek och glädje. 
Att mina barn är trygga här. Dom är trygga i sig själva och deras grund utgår från det vi tillsammans gått igenom, som vi på något sätt tagit oss igenom. Till en ny platå. Men deras trygghet är även född ur en mamma som skulle flytta berg för dom. Den mamman som skulle få all världens kraft om dom skulle behövas lyftas.

Givetvist är det så för, nästan, alla föräldrar. Givetvist blir vi den där lejonmamman om livet skadar våra barn. 
Men just att jag ändå lyckats skapa en sådan trygghet från en bakgrund som varit så svår. Att jag trots allt som tagit sönder mig ändå klarat av att fortsätta gå.
Mitt liv ligger inte i mina barns händer. Det ligger inte på deras samvete att bära. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så ska det erkännas att jag förmodligen inte fortsatt gå om det inte fanns ett mål. Mina barns välbefinnande är målet. Det är vägen. Mitt mål är att fortsätta kämpa för att få äran att se deras framtid formas. Att se dom, varje dag, hela tiden. 
Att hela tiden finnas vid deras sida. 

Så jag insåg, för första gången, att jag faktiskt är stark. Trots allt. Jag såg mig själv utifrån. Att alla haft rätt i vad dom sagt. 

Jag har tagit mig framåt. Jag står i ett hem där allt är fött ur kärlek.