För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida. 

Sorgen är inte ful. 
Saknaden är inte förgäves. 
Den förtvivlan du känner är ett bevis på 
ett liv som satt spår. 
 
 

Ställer mig ofta frågan om vad som hände med mig, alltså inom mig. 
Hur jag blev så inåtvänd. Insvept i ett skydd av sorg. 
Skratten dog. Ögonen dog. Närheten dog. En stor del av mig dog. 
Jojje dog, det var vad som hände. 
Döden hände. 

Andra ser något jag inte orkar ta itu med. Orkar inte känna. 

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för saknaden. Rädd att de jag älskar ska dö. 
Min egna död är jag inte rädd för. Det blir liksom som det blir och oavsett så har ju de döda det bra. Oavsett om det är ett evigt mörker eller ett paradis som väntar oss. Vi kommer alla få vila. 

Jag väntar och förbereder mig på att människor i min omgivning ska dö.  
Då det knackar på dörren förutsätter jag direkt att det är ett dödsbud som kommer levereras. 
För så många av de jag släppt in i mitt hjärta har dött. 
Är som vetskapen av att springa snabbt, inse att man kommer falla och hur ont det kommer göra. Men ändå inte ha förmågan att sträcka ut armarna för att lindra fallet. För hur mycket jag än försöker förbereda mig så går det ALDRIG att vara förberedd. Jag vet ju det.
Jag vet att ur ett dödsbesked föds saknaden, saknaden över allt som inte varit och som aldrig kommer bli.
Det dåliga samvetet med frågan vad jag kunnat göra annorlunda.
Ångesten som skapas ur frågan varför, varför gjorde jag inte mer.
Oron att glömma allt som var, glömma en person som alltid förväntats finnas i mitt liv. 
Värst av allt är orden "ALDRIG MER".

Det var döden som kom och ändrade allt. 
 

Varit så trött på orden "Du är så stark!" eftersom jag alltid känt att så är det verkligen inte. Att jag är så trasig och att ingen egentligen vet hur svag jag faktiskt är. Tyckt att det varit svårt att höra eftersom det känts som att jag bara är en bluff. Att jag lurar alla som tror sig förstå sig på mig. 

MEN igår stod jag i mitt trygga hem, såg mig om, andades in all kärlek som bor här. Att de som kommer in genom vår dörr känner sig omfamnade av kärlek och glädje. 
Att mina barn är trygga här. Dom är trygga i sig själva och deras grund utgår från det vi tillsammans gått igenom, som vi på något sätt tagit oss igenom. Till en ny platå. Men deras trygghet är även född ur en mamma som skulle flytta berg för dom. Den mamman som skulle få all världens kraft om dom skulle behövas lyftas.

Givetvist är det så för, nästan, alla föräldrar. Givetvist blir vi den där lejonmamman om livet skadar våra barn. 
Men just att jag ändå lyckats skapa en sådan trygghet från en bakgrund som varit så svår. Att jag trots allt som tagit sönder mig ändå klarat av att fortsätta gå.
Mitt liv ligger inte i mina barns händer. Det ligger inte på deras samvete att bära. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så ska det erkännas att jag förmodligen inte fortsatt gå om det inte fanns ett mål. Mina barns välbefinnande är målet. Det är vägen. Mitt mål är att fortsätta kämpa för att få äran att se deras framtid formas. Att se dom, varje dag, hela tiden. 
Att hela tiden finnas vid deras sida. 

Så jag insåg, för första gången, att jag faktiskt är stark. Trots allt. Jag såg mig själv utifrån. Att alla haft rätt i vad dom sagt. 

Jag har tagit mig framåt. Jag står i ett hem där allt är fött ur kärlek. 

 

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida. 

Sorgen är inte ful. 
Saknaden är inte förgäves. 
Den förtvivlan du känner är ett bevis på 
ett liv som satt spår. 
 
 

Ställer mig ofta frågan om vad som hände med mig, alltså inom mig. 
Hur jag blev så inåtvänd. Insvept i ett skydd av sorg. 
Skratten dog. Ögonen dog. Närheten dog. En stor del av mig dog. 
Jojje dog, det var vad som hände. 
Döden hände. 

Andra ser något jag inte orkar ta itu med. Orkar inte känna. 

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för saknaden. Rädd att de jag älskar ska dö. 
Min egna död är jag inte rädd för. Det blir liksom som det blir och oavsett så har ju de döda det bra. Oavsett om det är ett evigt mörker eller ett paradis som väntar oss. Vi kommer alla få vila. 

Jag väntar och förbereder mig på att människor i min omgivning ska dö.  
Då det knackar på dörren förutsätter jag direkt att det är ett dödsbud som kommer levereras. 
För så många av de jag släppt in i mitt hjärta har dött. 
Är som vetskapen av att springa snabbt, inse att man kommer falla och hur ont det kommer göra. Men ändå inte ha förmågan att sträcka ut armarna för att lindra fallet. För hur mycket jag än försöker förbereda mig så går det ALDRIG att vara förberedd. Jag vet ju det.
Jag vet att ur ett dödsbesked föds saknaden, saknaden över allt som inte varit och som aldrig kommer bli.
Det dåliga samvetet med frågan vad jag kunnat göra annorlunda.
Ångesten som skapas ur frågan varför, varför gjorde jag inte mer.
Oron att glömma allt som var, glömma en person som alltid förväntats finnas i mitt liv. 
Värst av allt är orden "ALDRIG MER".

Det var döden som kom och ändrade allt. 
 

Varit så trött på orden "Du är så stark!" eftersom jag alltid känt att så är det verkligen inte. Att jag är så trasig och att ingen egentligen vet hur svag jag faktiskt är. Tyckt att det varit svårt att höra eftersom det känts som att jag bara är en bluff. Att jag lurar alla som tror sig förstå sig på mig. 

MEN igår stod jag i mitt trygga hem, såg mig om, andades in all kärlek som bor här. Att de som kommer in genom vår dörr känner sig omfamnade av kärlek och glädje. 
Att mina barn är trygga här. Dom är trygga i sig själva och deras grund utgår från det vi tillsammans gått igenom, som vi på något sätt tagit oss igenom. Till en ny platå. Men deras trygghet är även född ur en mamma som skulle flytta berg för dom. Den mamman som skulle få all världens kraft om dom skulle behövas lyftas.

Givetvist är det så för, nästan, alla föräldrar. Givetvist blir vi den där lejonmamman om livet skadar våra barn. 
Men just att jag ändå lyckats skapa en sådan trygghet från en bakgrund som varit så svår. Att jag trots allt som tagit sönder mig ändå klarat av att fortsätta gå.
Mitt liv ligger inte i mina barns händer. Det ligger inte på deras samvete att bära. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så ska det erkännas att jag förmodligen inte fortsatt gå om det inte fanns ett mål. Mina barns välbefinnande är målet. Det är vägen. Mitt mål är att fortsätta kämpa för att få äran att se deras framtid formas. Att se dom, varje dag, hela tiden. 
Att hela tiden finnas vid deras sida. 

Så jag insåg, för första gången, att jag faktiskt är stark. Trots allt. Jag såg mig själv utifrån. Att alla haft rätt i vad dom sagt. 

Jag har tagit mig framåt. Jag står i ett hem där allt är fött ur kärlek.