För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma