För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Ser mig omkring. Ett rum med stolar uppställda utmed väggarna. En liten teve upphängd på väggen, som visar nyheterna. Nyheter jag inte vill ta in. Den yttre världen jag vill blunda för, som jag måste blunda för. 
Där finns en mottagningsdisk och ett bord med en dataskärm på. Meningen är att man ska sitta där och skriva in sin skattningsskala. En uppskattning om hur man mår idag.
”Mellan ett och hundra, där hundra är toppen och ett är det sämsta tänkbara, hur mår du då idag?” 
Exakt samma fråga som psykologen om några minuter kommer be mig svara på.
Hur ska jag svara på det? Hur kan jag uppskatta mitt mående? Hur ska jag kunna placera ut mitt mående på en skala?

Rummet har vitmålade väggar och blått linoleumgolv. Jag mår illa i väntrummet på psyk. 
Mår illa av ångesten den är inpyrd av. Mår illa av spegelbilden patienterna ger mig. Deras tomma blickar. Den outgrundliga sorg som speglas i deras blick. Kropparna som är förvridna av ångest och skam. Vill inte möta deras blickar. Vill inte behöva låtsas om att jag inte ser deras skam över att sitta just här, i det här väntrummet.
Vill inte att dom ska se att jag skäms över att vara här, skäms tillsammans med dom. De ska inte behöva se att jag ser. Att jag ser min egna ångest i deras blickar.

Vågar inte sätta mig på en av de nötta stolarna, som nötts ut av år av psykiskt tungsinne. 
Precis som dom ska smitta av sig. Som att jag i och med det även skulle ta på mig andra människors skit, lägga även deras skit på mina redan nerskitade axlar. 
Istället går jag runt, runt i cirklar i det trånga väntrummet.
Ett för litet rum, fullt av möbler strategiskt utställda så inga grupperingar bildas. Så att inte de maniska hamnar i en grupp, de deprimerade i en, de självmordsbenägna i en.
Så inte de maniska triggar igång varandra och ger varandra goda råd om hur dom kan erövra världen. Eller sliter med varandra i en virvel av livsgnista som i slutänden bara har ett förödande efterskalv. 
Så inte de deprimerade och självmordsbenägna riskerar att dela självmords strategier med varandra. Sprida sina fula tankar som inte får tänkas.

Och lukten. Stanken från år av dålig hygien. Lukten av människor som inte ens orkar ta sig in i duschen. De som inte bryr sig längre.
Själv duschar jag minst två gånger om dagen. Av avskyn av min egna kropp. Min känsla av att vara smutsig, att jag är smutsig, gör att jag försöker skrubba bort allt min kropp utsatts för. Är även ett försök till rutiner. Oavsett hur jag mår så ska jag åtminstone aldrig lukta som ett psykväntrum.

Om Livet talat om för mig vilka prövningar jag skulle utsättas för hade nog tvivlet slagit in. Är priset värd all smärta? 

Om Livet sagt till mig innan jag föddes:

”-Hej Emma. 
Jag ger dig livet men det är några saker du behöver göra för mig i utbyte. 
Du ska tidigt lära dig att din kropp inte bara är din. 
Du ska lära dig att de du älskar snabbt kan tas ifrån dig. 
Du ska lära dig att tårar kan dränka glädjen. 
Du ska se döden i ögonen. 
Du ska tidigt bli av med den tryggaste du har. 
Du ska lära dig vad svek är. 
Du ska lära dig att människor utför elaka handlingar.

Men i utbyte så får du dessa lärdomar av mig; 
Du ska få lära dig att under ditt hjärta kommer ett annat hjärta slå, för din kropp kommer vara dina geners bo. 
Du ska lära dig att saknaden efter någon som gick före kommer ur en kärlek för någon som gått bredvid. 
Du ska lära dig att när tårarna torkat så kommer glädjen fram, med fler nyanser.
Du ska förstå att döden inte går att finna i ett par ögon som inte innan varit levande. 
Du ska lära dig vara tillräckligt stabil för att inse att tryggheten bor inom dig själv.  
Du ska lära dig att förlåta inte är för att glädja någon annan, utan för att ge dig själv inre frid. 
Du ska lära dig att alla bär sin historia och ingen har så rent samvete så dom kan kasta första stenen. 

Alla de prövningar du utsätts för kommer ge dig en lärdom större än livet.”

Hade jag då valt att ge livet allt mitt lidande? 
Ja, för de ärr jag bär är bevis på ett liv som visat sig värdigt att fortsätta levas. 
 

Vad är egentlig lycka?
Är det när man är nöjd?
När man känner "jag har allt jag behöver och önskar.
Jag är frisk och de jag älskar mår bra. Jag har tak över huvudet och mat i magen.
Kläder på kroppen och en säng att sova i."
Är det lycka? Eller är lycka egentligen bara en strävan?
Något vi aldrig kommer uppnå.
Är det inte så att begäret efter mer äter upp lyckan? 
Rädslan över framtiden släcker dagen?
Ångern över det som varit kväver det som idag är?
Kan vi inte alltid må lite bättre, äta lite godare, väga lite mindre, vara lite piggare och vara lite mer än den vi faktiskt är? 
Kan vi inte alltid äga mer?
Strävan kanske är det som för oss framåt, får oss att fortsätta gå.
Och ändå är vi så rädda vart våra steg för oss, rädda för målet vi alla ska nå. 

Är tacksamhet över det vi har detsamma som lycka? Eller är tacksamheten något vi känner av rädslan att straffas och förlora allt det vi tar för givet? 

Lyckan är så diffus, något jag tar för givet.
Medan sorgen är så påtaglig, något jag alltid känner. 
 
Men när jag ställer mig själv frågan "Är jag lycklig?" då faller sig svaret naturligt. Jag är lycklig för det jag har. 
Jag är olycklig över det jag hade och som togs ifrån mig. 
Jag inser dock att jag inte kan göra något åt min olycka. 
Men jag kan göra något med min lycka. 
Och istället för att försöka fylla tomrummet inom mig med strävan efter mer av allt, kan jag försöka fylla det med det jag har. Vara nöjd. 

Ser mig omkring. Ett rum med stolar uppställda utmed väggarna. En liten teve upphängd på väggen, som visar nyheterna. Nyheter jag inte vill ta in. Den yttre världen jag vill blunda för, som jag måste blunda för. 
Där finns en mottagningsdisk och ett bord med en dataskärm på. Meningen är att man ska sitta där och skriva in sin skattningsskala. En uppskattning om hur man mår idag.
”Mellan ett och hundra, där hundra är toppen och ett är det sämsta tänkbara, hur mår du då idag?” 
Exakt samma fråga som psykologen om några minuter kommer be mig svara på.
Hur ska jag svara på det? Hur kan jag uppskatta mitt mående? Hur ska jag kunna placera ut mitt mående på en skala?

Rummet har vitmålade väggar och blått linoleumgolv. Jag mår illa i väntrummet på psyk. 
Mår illa av ångesten den är inpyrd av. Mår illa av spegelbilden patienterna ger mig. Deras tomma blickar. Den outgrundliga sorg som speglas i deras blick. Kropparna som är förvridna av ångest och skam. Vill inte möta deras blickar. Vill inte behöva låtsas om att jag inte ser deras skam över att sitta just här, i det här väntrummet.
Vill inte att dom ska se att jag skäms över att vara här, skäms tillsammans med dom. De ska inte behöva se att jag ser. Att jag ser min egna ångest i deras blickar.

Vågar inte sätta mig på en av de nötta stolarna, som nötts ut av år av psykiskt tungsinne. 
Precis som dom ska smitta av sig. Som att jag i och med det även skulle ta på mig andra människors skit, lägga även deras skit på mina redan nerskitade axlar. 
Istället går jag runt, runt i cirklar i det trånga väntrummet.
Ett för litet rum, fullt av möbler strategiskt utställda så inga grupperingar bildas. Så att inte de maniska hamnar i en grupp, de deprimerade i en, de självmordsbenägna i en.
Så inte de maniska triggar igång varandra och ger varandra goda råd om hur dom kan erövra världen. Eller sliter med varandra i en virvel av livsgnista som i slutänden bara har ett förödande efterskalv. 
Så inte de deprimerade och självmordsbenägna riskerar att dela självmords strategier med varandra. Sprida sina fula tankar som inte får tänkas.

Och lukten. Stanken från år av dålig hygien. Lukten av människor som inte ens orkar ta sig in i duschen. De som inte bryr sig längre.
Själv duschar jag minst två gånger om dagen. Av avskyn av min egna kropp. Min känsla av att vara smutsig, att jag är smutsig, gör att jag försöker skrubba bort allt min kropp utsatts för. Är även ett försök till rutiner. Oavsett hur jag mår så ska jag åtminstone aldrig lukta som ett psykväntrum.

Om Livet talat om för mig vilka prövningar jag skulle utsättas för hade nog tvivlet slagit in. Är priset värd all smärta? 

Om Livet sagt till mig innan jag föddes:

”-Hej Emma. 
Jag ger dig livet men det är några saker du behöver göra för mig i utbyte. 
Du ska tidigt lära dig att din kropp inte bara är din. 
Du ska lära dig att de du älskar snabbt kan tas ifrån dig. 
Du ska lära dig att tårar kan dränka glädjen. 
Du ska se döden i ögonen. 
Du ska tidigt bli av med den tryggaste du har. 
Du ska lära dig vad svek är. 
Du ska lära dig att människor utför elaka handlingar.

Men i utbyte så får du dessa lärdomar av mig; 
Du ska få lära dig att under ditt hjärta kommer ett annat hjärta slå, för din kropp kommer vara dina geners bo. 
Du ska lära dig att saknaden efter någon som gick före kommer ur en kärlek för någon som gått bredvid. 
Du ska lära dig att när tårarna torkat så kommer glädjen fram, med fler nyanser.
Du ska förstå att döden inte går att finna i ett par ögon som inte innan varit levande. 
Du ska lära dig vara tillräckligt stabil för att inse att tryggheten bor inom dig själv.  
Du ska lära dig att förlåta inte är för att glädja någon annan, utan för att ge dig själv inre frid. 
Du ska lära dig att alla bär sin historia och ingen har så rent samvete så dom kan kasta första stenen. 

Alla de prövningar du utsätts för kommer ge dig en lärdom större än livet.”

Hade jag då valt att ge livet allt mitt lidande? 
Ja, för de ärr jag bär är bevis på ett liv som visat sig värdigt att fortsätta levas. 
 

Vad är egentlig lycka?
Är det när man är nöjd?
När man känner "jag har allt jag behöver och önskar.
Jag är frisk och de jag älskar mår bra. Jag har tak över huvudet och mat i magen.
Kläder på kroppen och en säng att sova i."
Är det lycka? Eller är lycka egentligen bara en strävan?
Något vi aldrig kommer uppnå.
Är det inte så att begäret efter mer äter upp lyckan? 
Rädslan över framtiden släcker dagen?
Ångern över det som varit kväver det som idag är?
Kan vi inte alltid må lite bättre, äta lite godare, väga lite mindre, vara lite piggare och vara lite mer än den vi faktiskt är? 
Kan vi inte alltid äga mer?
Strävan kanske är det som för oss framåt, får oss att fortsätta gå.
Och ändå är vi så rädda vart våra steg för oss, rädda för målet vi alla ska nå. 

Är tacksamhet över det vi har detsamma som lycka? Eller är tacksamheten något vi känner av rädslan att straffas och förlora allt det vi tar för givet? 

Lyckan är så diffus, något jag tar för givet.
Medan sorgen är så påtaglig, något jag alltid känner. 
 
Men när jag ställer mig själv frågan "Är jag lycklig?" då faller sig svaret naturligt. Jag är lycklig för det jag har. 
Jag är olycklig över det jag hade och som togs ifrån mig. 
Jag inser dock att jag inte kan göra något åt min olycka. 
Men jag kan göra något med min lycka. 
Och istället för att försöka fylla tomrummet inom mig med strävan efter mer av allt, kan jag försöka fylla det med det jag har. Vara nöjd.